Kafkas ansikte

NA PORICI 7, stod det på lappen som jag hade fått på Kafkamuséet i Prag.
”But nobody ever goes there”, varnade museitjänstemannen, ”it´s a waste of time”.
Det skymde redan när jag äntligen hittade den skumma bakgatan. Rader av rostiga soptunnor kantade trottoaren och fasaderna var fullklottrade med nationalistiska paroller.
Nr 7 skiljde sig inte nämnvärt från de andra husen. Ingen minnesplakett. Ingenting som påminde om att det var här försäkringsbolaget Böhmische Arbeiter-Unfall-Versicherung hade legat – Kafkas arbetsplats under fjorton outhärdliga år och scenen för de dramer han ofta återkom till i dagboken.
”På kontoret uppfyller jag ytligt mina plikter men försummar mina verkliga plikter, och denna underlåtenhet blir till ett lidande som jag inte kan befria mig ifrån.”
Den buckliga mässingskylten vid ingången upplyste istället om att firman Elektromontazni Zavodys kontor befann sig på andra våningen.
Porten var öppen; jag steg in och harklade mig. Efter några ögonblick dök portvakten upp.
”No”, sade han innan jag hann öppna munnen.
”No, it is not possible”.
”Yes, but…”
”Not possible”.
Det ekade obehagligt i trapphuset. Någonstans ringde en telefon, en skrivmaskin smattrade till (eller var det bara inbillning) och med ens fick portvakten något slugt i blicken.
”Kafka?” frågade han.
”You are here because of Kafka?”
Jag nickade.
Han försvann bort till sin skrubb och kom tillbaka med en skrynklig t-shirt. Det var samma tröja som hängde överallt i skyltfönstren, Kafkas sorgsna ansikte mot en bakgrund av grälla neonfärger, med det undantaget att den här såg ut som om någon torkat en mycket smutsig vindruta med den.
Jag skakade på huvudet och sade att jag letade efter något mer speciellt, ett eko, en relik, kanske en skymt av en lång mörk gestalt som suckande böjer sig över ett skrivbord medan det andra skrivbordet, det han egentligen borde ha arbetat vid, står tomt och övergivet…
Återigen sken portvakten upp.
Den här gången tog det längre tid innan han återvände. I tur och ordning höll han upp en trubbig blyertspenna, ett gulnat kuvert och två uråldriga gummiband.
”All used by Dr Kafka”, bekräftade han.
Jag förstod att det var opassande att säga emot, pekade på blyertspennan, betalade och gick.

Jens Christian Brandt / Dagens Nyheter, 21 april 1993

Detta inlägg publicerades i Litteratur och märktes , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s