När bollen rullade Kafkas väg

INFÖR EM-FINALEN i fotboll dyker två minnen från den senaste tyska triumfen upp: hur Wolf Biermann skuggade segerrusiga skinnskallar genom ett nattligt Berlin och hur tyst det blev på den där marockanska baren när den tjocke turisten började gråta.

Det var den 10 juli 1990. Jag hade sett (eller försökt se) matchen på ett studentrum i Metz i Frankrike. Efter den bedrövliga tillställningen (nu minns jag bara den despotiske domaren som skänkte tyskarna en straff och hur Maradona grät som ett barn vars ballong körts över av en bortrullande lastbil) slank jag in på kvarterskrogen.

I vanliga fall var Diapason ett stökigt ställe med gungande raimusik ända till gryningen och folk som spontant klev upp på borden för att lägga in bejublade magdansnummer. Nu var det tyst, så när som på snyftningarna. En man i hundrakilosklassen, blond och med oklanderliga pressveck, hängde över bardisken och hulkade hysteriskt.

De omkringstående marockanerna ryckte på axlarna; man hade försökt trösta honom, men misslyckats. Någon mumlade: ”Det är en tysk” och gjorde det där tecknet – roterande pekfinger vid tinningen – som signalerade att den här mannens psykoanalytiker hade många timmars hårt arbete framför sig.

Ungefär samtidigt smög trubaduren Wolf Biermann längs Berlins gator. Kvarteren kring Alexanderplatz låg tomma och övergivna; det enda livstecknet var det lyckliga men halvdebila lallandet som trängde ut från ölhallarna. Det var nästan misstänkt lugnt. Ännu saknades alla tecken på den aggressivt nationalistiska yra som Biermann gett sig ut för att dokumentera. Den prognosticerade människojakten tycktes inställd, inga flyktingförläggningar brann.

Men de initierade visste, på förhand, att något skulle hända, och när sedan den första kolonnen skinnskallar kom marscherande från förorterna – och någon i flocken faktiskt skrek ”Sieg Heil” – då var Biermann redan klar med utkastet till det där stora, indignerade reportaget som han veckan efter skulle publicera i Die Zeit.

Det var den klassiska reaktionen bland tyska intellektuella. Man bänkade sig framför TV-n, höll in i det sista på motståndarlaget och gav sig sedan ut på gatorna för att protokollera de barbariska landsmännens förbjudna extas. Eller också grät man, hejdlöst, på en bar i ett främmande land.

Den siste tyske författaren som tillät sig själv att jubla när hans lag vann var Kafka. Men så var han heller ingen tysk, åtminstone inte i snävare bemärkelse, och laget han höll på var visserligen ett av Europas bästa, men samtidigt ett mycket speciellt fenomen.

Omkring 1920 spelades den bästa fotbollen i det gamla habsburgska rikets ruiner. Kejsardömets sönderfall hade frilagt en enorm konstnärlig produktivitet och medan Musil och Hermann Broch satt och skissade på de verk som skulle revolutionera romankonsten stjälpte österrikiska, tjeckiska och ungerska bollgenier alla vedertagna föreställningar om fotbollens väsen över ända.

Fram till första världskrigets slut hade det sprungits mycket i den europeiska fotbollen. Sporten hade utövats av atletiska engelsmän med hästlungor och överproportionerade lårmuskler.

I arbetarkvarteren i Wien och Prag växte nu en ny typ av lirare fram. Det var ofta spröda, lite undernärda killar som tidigt förstått att de aldrig skulle orka springa ifrån någon motståndare (eller än mindre vinna några tacklingar), utan att den enda chansen låg i att kultivera listen och finterna. Spelet skulle vara som ett parti schack, präglat av strategiska finesser och oväntade drag, i särklass bäst på detta var klubblaget SK Hakoah Wien. Hakoah var hebreiska och betydde ”styrka” eller ”kraft” och som medlemmar accepterades bara ortodoxa judar.

Kafka var hänförd över klubbens framgångar. I ”Briefe an Otla und die Familie” kan man följa hans fascination inför den judiska fotbollen och hur han våndades när denna plötsligt angreps i den radikala sionistiska tidskriften Selbstwehr (Självförsvar) som han prenumererade på. (I början av tjugotalet var detta en ständigt återkommande moralisk konflikt: fick man som jude spilla tid på fotbollen eller skulle all kraft ägnas sionismens sak

När hans svåger, den tjeckiske ingenjören Josef David, arbetar i London och lider av hemlängtan skriver Kafka tröstande brev med noggranna redovisningar av de aktuella fotbollsresultaten.

När Tyskland annekterade Österrike 1938 blev fotbollen för några ögonblick en politisk fråga. Ett VM stod för dörren; den tyske tränaren Sepp Herberger visste att tyskarna i alla hänseenden var underlägsna österrikarna och hoppades nu på ett ”stortyskt” dreamteam, en syntes bestående av två tre stöddiga kolgruvearbetare från Ruhrområdet som skulle mangla allt motstånd medan de finlemmade österrikiska artisterna dribblade bollen i mål.

Visionen förverkligades aldrig. Den 3 april 1938 möttes de båda lagen för sista gången. Enligt legenden hade det kommit anvisningar ”från högsta ort” om att matchen skulle sluta broderligt, helst 1-1, men eftersom tyskarna knappast skulle få till något mål var det alltså 0-0 som gällde.

Österrikarna skapade mängder av chanser och bogserade sedan bollen på ett häpnadsväckande sätt förbi det vidöppna målet. Showen pågick en bit in på andra halvlek, sedan bröt man överenskommelsen, lade två oändligt vackra mål, varpå det inträffade som de tyska partifunktionärerna varnat för. Eldade av publiken samlades de österrikiska stjärnorna nedanför hedersläktaren, där de utförde en sorts skadeglada danser och provocerade de närvarande nazistpamparna med obscena gester. Österrike hade upphört att existera som land, men man hade en sista gång visat vem som var herre på täppan.

Ett par veckor senare var Österrikes ”Wunderteam” skingrat för alla vindar. De judiska spelarna flydde till Frankrike, katolikerna vägrade att skilja sig från sina judiska hustrur och den bäste av dem alla, den av tyskarna helt och ursinnigt åtrådde Matthias Sindelar, slutade hellre med fotbollen än att dra på sig den nya tröjan med riksörnen och hakkorset.

Var det därför, för att syntesen aldrig lyckades och för att alla de oförlikneliga judiska konstnärerna försvann, som tyskarna aldrig kunde jubla åt sina framgångar?

Det är juni 1996, och i ett intimt ögonblick, efter rabarberpajen, vinet och konjaken, anförtror en tysk bekant mig att hon under pågående EM alltid sjunger med i nationalsången. Men jag nyktrar ögonblickligen till, det är en skamlig hemlighet jag aldrig bett om att få höra, och börjar i stället hylla Frankrike. Den franska fotbollen. Den överlägsna strategin. Djorkaeff och Dugarry, genierna i en värld av tröga atleter. Bestört, halvt på skämt, halvt på allvar, mumlar hon: ”Förrädare”.

Några kvällar senare är allting annorlunda. Jag sitter på Kvarnen, omgiven av hundratals anglofila svenska fotbollshuliganer, och ser Tyskland ta revansch för alla de där ”Achtung! Surrender”-skriverierna i den chauvinistiska brittiska pressen. De överförfriskade svenskarna i lokalen gastar oavbrutet ”Slå nassejävlarna” och ”Knocka Adolf” och för första gången någonsin känner jag, om än motvilligt, en svagt spirande sympati för mina stackars landsmän, där de kämpar mot en storm av hat och oförståelse. I den kollektiva depressionen som breder ut sig sedan de lyckolösa engelsmännen förlorat är jag den ende som triumferande höjer armarna.

Men om det blir Tyskland i morgon (och det blir det) är allt jubel tabubelagt. Skinnskallarna kommer att marschera förstås, medan alla vi andra hänger över någon bardisk, i främmande land, snyftande och utan minsta hopp att bli förstådda.

Publicerad i Dagens Nyheter, 1996-06-29 

Detta inlägg publicerades i Österrike, Tyskland och märktes , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s