Lauenburg, 1996

I kupén tar jag fram det gulnade fotot igen. Det är ett ganska banalt motiv egentligen, en barnvagn parkerad i ett lerigt ingenmansland, men med lite god vilja kan man få det till ett tidsdokument, en bild av Den Framväxande Förstaden. För i bakgrunden, där det nyss bara funnits steniga åkrar, reser sig nu de halvfärdiga hyreskasernerna och man kan urskilja hur män i blåställ rullar skottkärror med tegelpannor längs grusvägarna.

Svenskt femtiotal, det är den omedelbara associationen.

Men vid närmare påsyn är det inte folkhemmets HSB-dröm. Bilden är tagen långt tidigare, i en ännu bräckligare idyll. Baksidans blyertsskrift bleknad, men ännu fullt tydbar Kellermannstr. 2, Lauenburg. Och årtalet: 1927.

Det var dit, till en av Tyska rikets yttersta utposter, som mina farföräldrar flyttat efter giftermålet. Hinterpommern, som provinsen hette, var en typisk gränstrakt där vintern varade nio månader och trettiofem procent av befolkningen gick arbetslösa. Brännvinet flöt och på krogen ältade man legenden om att ha lämnats i sticket av den fjärran huvudstaden. Efter första världskriget låg Polen bara nio kilometer österut och alla var överens om att det endast var en tidsfråga när stäppens ryttarfolk skulle välla in över gränsen och våldföra sig på den tyska befolkningen. Vid valet 1932 kammade Hitler hem 43,1 procent av rösterna.

I dag heter Lauenburg Lębork. Det är den näst sista stationen på sträckan Szczecin-Gdynia och medan tåget rullar fram genom ändlösa sumpmarker och små bortglömda byar med storkbon på halmtaken studerar jag bilden av min ettårige far i barnvagnen. Vid närmare eftertanke var det kanske en Schnapsidee att ge sig ut på den här resan. Men det är klart, det ligger i tiden: man ska söka sina rötter, hur tunna och avlägsna de än är.

Utanför stationshuset står ett halvt dussin taxichaufförer och taxerar de få avstigna passagerarna. Men ingen svarar på lockropet Sie Deutsch . . . och erbjudandet att för tio zloty köra till den protestantiska kyrkogården går under i bullret från de bortrullande bussarna.

Själv tar jag vinden till kompass. Det är en mil till kusten, men bortom avgaserna och korvkioskernas dunster finns redan Östersjöns doft av tång och murkna ålkistor. Med den i näsborrarna är det logiskt att jag snart står framför hembygdsmuseet. När Röda armén 1945 erövrade staden skickades den tyska befolkningen västerut. I deras ställe kom andra flyktingar, mestadels från Litauen eller de polska områden som Stalin roffat åt sig när Sovjetunionens gräns efter kriget förlades längre västerut. Polska staten lade ned avsevärd möda på att de nya invånarna skulle känna sig hemma, men det var en lång och trög process. Medan gårdagens lauenburgare nu satt i Västtyskland och kände sig landsförvisade drömde leborkianerna i smyg om att få återvända till Memels stränder.

Av den konflikten märks ingenting på museet. Det är som om salarna ännu ligger nedsänkta i den drömlösa postsocialistiska dvalan. Från väggarna är porträtten av kommunismens hjältar försvunna och stenåldersfynden illustreras inte längre av pedagogiska planscher på jaktkollektiv. Förutom några naivistiska målningar där ömsom påven och den galileiske mänskofiskaren välsignar en barnaskara har inga nya ikoner hängts upp i de gamlas ställe. Frågan om hembygden är fortfarande några grader för het för att behandlas.

När jag återvänder till stationshuset är taxichaufförerna fortfarande kvar. Lutade mot motorhuven, den eviga cigarretten i mungipan, håller de utkik efter uteblivna turister. Drömmen är att det en dag ska dyka upp någon äldre tysk som vill bli körd till något rivningshus för att sedan i timmar, medan taxametern tickar och tickar, sitta och stirra på de krossade rutorna. Som om det fortfarande var 1927 och Helene eller Henriette eller vad det nu var hon hette vilket ögonblick som helst skulle inta sin plats i fönsternischen. Sådana resenärer är sällsynta, men de finns. Det är bara att luta sig mot motorhuven, dra ett bloss och vänta.

Publicerad i Dagens Nyheter 11 oktober 1996

Annonser
Det här inlägget postades i Resor och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s