”Kring fabriken en stad” – Wolfsburg och Eisenhüttenstadt blir till

I början av trettiotalet skrev den sovjetiske författaren Ilja Ehrenburg en parafras på den bibliska skapelsehistorien. Utgångspunkten för ”Den andra dagen” är det bekanta scenariot – jorden ligger öde och tom – men poängen är att den nya skaparen följer andra prioriteringar än sin föregångare. Israels Gud hade utgått från människan, vilket kanske var rätt tänkt men i praktiken lett till kapitalismens alla avarter.

Med detta facit i handen börjar Ehrenburgs skapare i stället i andra änden: ”Där det förut inte funnits någonting byggdes en fabrik, kring fabriken en stad.” Adam formades av en klump lera, Eva av ett revben. I Kusnezk (som Ehrenburgs paradis heter) föds människan direkt ur Arbetet.

När stålproduktionen rullat i gång i den nya staden och röken stiger ur Stalinverken kan Ehrenburg luta sig tillbaka och med en trygg faderlig ton förkunna berättelsens sensmoral: ”Så bygger man en fabrik. Och så bygger man också en ny människa.”

Idén låg i tiden. Den ”nya människan” hade blivit ett slagord, men hon var bara möjlig om man först ändrade de yttre livsbetingelserna. Under trettiotalet hade den gamla stadstypens popularitet rasat mot nollpunkten. Arkitekter och planerare dömde ut hyreskaserner och trånga bakgårdar och propagerade i stället för förortskolonier där det traditionella gaturummet ersatts av naturen. Kalkylen var enkel, solljus och fågelsång om morgnarna skulle skapa lyckligare (och därigenom effektivare) individer.

Men medan man i Sverige eller England främst betraktade de nya bostadsområdena som ett komplement till innerstaden, gick Hitlers och Stalins misstro mot de bestående städerna ännu djupare. I diktatorernas ögon liknade de medeltida stadskärnorna labyrinter i vars inre de mest skadliga idéer kunde frodas.

Det var inte bara de krokiga gränderna och asymmetriska torgplatserna som föreföll hotfulla, utan också det slumpmässiga sätt på vilket bostäder, affärslokaler och fabriker existerade sida vid sida. Ehrenburgs vision däremot hade en förförisk renhet. En fabrik och kring fabriken en stad. Gatorna breda och rätlinjiga. Och i mitten en praktboulevard, vars ena ände leder fram till fabriksportarna och den andra till Partiets högkvarter. Så borde Utopia se ut.

Utställningen aufbau west aufbau ost som just nu visas på Deutsches Historisches Museum i Berlin handlar om två tyska städer som båda tillkommit på ritbrädet, Wolfsburg i landets västra delar och Eisenhüttenstadt i öst. Båda var koncipierade i totalitära stater – Tredje riket och DDR – och var ämnade att bli en sorts mönsterstäder, såväl arkitektoniskt som socialpolitiskt.

I maj 1938 började man på Hitlers beslut bygga en bilfabrik på åkrarna utanför byn Fallersleben. Produktionen av en bil som gemene man skulle ha råd till – en ”Volkswagen” – hade kunnat förläggas till någon av de redan existerande industrizonerna, men eftersom det var ett prestigeobjekt (propagandan talade redan om ”Tysklands största fabrik”) valde man de karga åkrarna. Därute i tomheten skulle den färdiga fabriken te sig än mer imponerande.

Men den minimala arbetslösheten i landet medförde ett problem. För att locka kvalificerade arbetare att lämna sina jobb och sin hemmiljö och slå sig ner ute i skuggan av de nya skorstenarna krävdes det något extra – en stad där perfekta förhållanden rådde. Den skulle ligga på bekvämt avstånd från fabriksportarna, men samtidigt nära en natur där man kunde bada, fiska eller jaga.

Mönsterstaden uppkallades efter bilens officiella beteckning, ”Die Stadt des KdF-Wagens”. Den skulle rymma 90 000 invånare (och gå att utvidga till 140 000), men liksom den stora merparten av Hitlers arkitektoniska fantasier förblev den ett fragment. Man hade börjat anlägga en småskalig trädgårdsstad och sedan kört fast i en komplicerad diskussion om huruvida husen skulle ha tillhörande tomter eller inte – partiet krävde så eftersom det skulle stärka identifikationen med ”hembygden” medan fabriksledningen menade att påtandet i egna trädgårdsland skulle gå ut över arbetsinsatsen. När sedan kriget bröt ut inställdes stadsbygget.

De brittiska militärmyndigheterna döpte 1945 om orten till Wolfsburg. Fabriken privatiserades och blev den stora symbolen för det tyska 50-talets Wirtschaftswunder. Men samtidigt fanns kontinuiteten där: arkitekten Peter Koller, som haft ansvaret för stadsplaneringen före kriget, togs trots att han varit partimedlem åter till nåder och kunde då fortsätta arbetet å den snabbt expanderande staden.

1953 tillkom den östtyska motsvarigheten. Även här byggdes staden kring en fabrik, i det här fallet ett stålverk. Det skulle bli den ”första socialistiska staden” i Tyskland och makthavarna hade redan sett ut ett passande namn – Karl-Marx-Stadt – när Sovjetunionens ledare oväntat dog i mars 1953. Det fick då bli Stalinstadt i stället, men namnet till trots hade den nya staden mycket lite gemensamt med den estetik som numera kallas stalinistisk.

Det handlade redan från början om att bräcka konkurrenten i väst. Man skulle bygga större och komfortablare våningar, varje gata skulle ha sitt kafé och på fritiden skulle befolkningen kunna välja mellan ett brett utbud av kulturella attraktioner. Så småningom hanns man visserligen upp av de ekonomiska realiteterna (ironiskt nog ungefär samtidigt som staden döptes om till det neutrala Eisenhüttenstadt), men under större delen av 50-talet låg Stalins stad som en ö av flärd och välfärd i gråzonens DDR.

Så långt själva ramberättelsen. Men utställningen handlar om mycket mer än bara sambandet mellan arkitektur och ideologi. Man har konsekvent valt det lilla perspektivet och genom att vardagen i de båda mönsterstäderna skildras med hjälp av invånarnas egna brev och fotoalbum, med insändare ur lokalpressen, och gulnade räkningar från flyttfirmorna får utställningen en medryckande subjektiv karaktär.

Det verkar som om det historiska museet i Berlin är på väg att specialisera sig på just den här sortens projekt. Med utgångspunkt från ett skenbart abstrakt tema söker man kartlägga den oändligt komplicerade tyska historia som i de konventionella översikterna alltid tvingas in under den ena eller andra etiketten. Förkärleken för den fragmentariska metoden har ofta ifrågasatts. Men när man går runt bland montrarna med veckotidningsklipp och reklamprospekt för 50-talets ”radiomöbler” kan man själv känna sig som en arkeolog som förutsättningslöst gräver efter gårdagens dofter.

Ur ett svenskt perspektiv är det också spännande att se hur snabbt de nyinflyttade rotade sig i den nya miljön. I båda städerna hade de flesta invånarna kommit som flyktingar från de provinser som Tyskland efter kriget förlorat till Polen och Sovjet. Kanske var det insikten att den gamla hembygden oåterkalleligen var borta som underlättade integrationen, i alla fall tog det inte lång tid förrän man identifierade sig med arbetet och staden.

Fotografierna från 50-talet med familjer på söndagsutflykt andas en fast beslutsamhet att betrakta de nya omgivningarna som ett hem. Det ger ett intressant perspektiv på den svenska diskussionen om funkisstäder och 60-talsförorter. När Per Svensson i ”Storstugan” analyserar uppbrottet från byn smyger sig snart en känsla av tomhet och besvikelse in – befolkningen i Täby har bytt bort den kulturella identiteten mot ett anonymt vakuum. I Stalins stad, men också i Folkvagnens, tycks den dominerande livskänslan däremot ha varit vissheten att man gjort rätt som slagit sig ned i mönsterstaden.

Publicerad i Dagens Nyheter, 2 augusti 1997

Detta inlägg publicerades i Tyskland och märktes , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s