Berlin, 1987 – Als die Mauer noch stand

En augustikväll för tio år sedan satt jag utanför akutmottagningen och
väntade på att de skulle sy ihop Lodek igen.

Det var i Berlin, på ett sjukhus i stadsdelen Kreuzberg. Fönstren stod
öppna och då och då hördes melonförsäljarnas rop borta på den turkiska
basaren. Jag satt och lyssnade medan jag iakttog patienterna som nu, i
skydd av skymningsmörkret, svärmade ut för att tjuvröka i de täta snåren
ner mot Landwehrkanalen. Det var en sällsam tablå: sjuklingarnas vita
frottérockar som gled in och ut ur buskagen, röken från cigarretterna,
dimman som grå och böljande hängde över kanalen; alltsammans som en
teckning av en perverterad Elsa Beskow. För mig som precis flyttat dit
fick den där anblicken en symbolisk laddning. Var det inte just detta som
var Berlin? Muren var världens gräns och ingenting som hände därute, på
andra sidan, spelade någon som helst roll.

Man utgick från att det alltid skulle förbli så. Det skulle alltid vara
samma eviga augustikväll, man skulle odla sina neuroser och i skymningen
lyssna till melonförsäljarna.

Det känns som om det var hundra år sedan nu.

På 80-talet vimlade Berlin av performancekonstnärer som alla hade muren
som tema. Den kanske mest begåvade var Joachim Lodek, en polsk
teaterregissör som den 13 augusti varje år brukade högtidlighålla minnet
av murbygget.

Det var en mycket egensinnig happening. Med ett följe gråterskor –
arbetslösa skådespelare med hucklen över det hennafärgade håret – tågade
han genom staden och uppförde små improviserade scener som gestaltade
Tysklands trauma. Jag minns en teddybjörn som spikades upp på ett kors och
en brinnande barnvagn som någon rullade ut på gatan, mitt i
rusningstrafiken. Inför höjdpunkten samlades alla, aktörer och åskådare, i
närheten av gränsövergången Checkpoint Charlie. En bit ifrån stod
journalisterna och rökte tillsammans med ambulansförarna. Lodek bad Fader
vår, korsade sig och sprang med sänkt huvud rakt in i muren.

År efter år var det samma scen: ambulansförarna fimpade lugnt
cigarretterna och började sedan samla ihop de blödande resterna. Första
gången blev man lite skrämd. Båren, droppställningen och de tjutande
sirenerna; det verkade allvarligt. Men han hade gjort det så många gånger,
så det enda som hände var att han med tiden blev alltmer lik Gorbatjov,
med samma nät av spruckna blodkärl framtill på flinten.

När han släpptes från sjukhuset tog han med sig oss, de hängivna fansen,
hem för att fira med polsk buffelgräsvodka. I lägenheten väntade en av
gråterskorna. Det var en local beauty, med ett leende som kunde ge skador
för livet, och man fick vänta i hallen medan gästerna en efter en leddes
in i köket där hon tvättade ens fötter i en zinkbalja.

Året därpå började muren – den som alltid funnits och alltid skulle finnas
– plötsligt vackla. Det kom fullständigt överraskande. Någon på andra
sidan hade lyft telefonluren och med ens fanns ingenting kvar av Lodeks
universum. Det var ingen som svarade när man ringde och på dörren till
lägenheten satt en lapp med namnet Schulze upptejpad. Jag tänkte inte så
mycket på det i början. Gränserna var öppna och då kändes det mer
angeläget att utforska allt det främmande som nu fanns tillgängligt. Man
åkte över till andra sidan, var borta några dygn och när man kom tillbaka
var det bara för att hastigt byta kläder. Den där yran höll i sig länge,
kanske för länge.

Utan att någon riktigt fattat vad som hänt var det 90-tal. Det fanns inga
ondskefulla totalitära monument längre, ingen taggtråd och inga vakttorn.

Med åren har jag börjat längta intensivt efter Lodek. Här där allt är så
balanserat och måttfullt, här borde han dyka upp, med tjurens sänkta
huvud, och ackompanjerad av gråterskornas verop rusa rakt in i paradisets
murar.

Dagens Nyheter, 13 augusti 1998

Uppdatering, februari 2017: Jag har tagit bort möjligheten att kommentera, eftersom den här specifika texten märkligt nog nästan magnetiskt drar till sig spam.

Detta inlägg publicerades i Berlin, Tyskland och märktes , , , , . Bokmärk permalänken.