Nätterna på Bar Maria

(Krönika publicerad i Dagens Nyheter 17 april 1999)

Bar Maria, sade nattportiern och pekade på ljusen nere vid hamnen. ”That’s where all hippies meet. Don’t go there.” Det var första kvällen på ön och jag hade frågat vad det var för trummor som hördes dunka tvärs igenom vinden och bränningarna. Reseböckerna var fulla av berättelser om voodooceremonier. I bergsbyarna, hette det, dyrkade kvinnorna geten som gud och dansade nakna i månskenet, med falliska morötter i händerna. Det lät upplyftande, men nattportiern skakade på huvudet. No voodoo, señor, bara slöddret som sitter nere vid hamnen och dunkar på sina trummor. Européer med rastalockar och haschpiporna gungande från en snodd om halsen. Ingen äkta häxsabbat. Men trummorna dunkade envetet och till sist trotsade jag portierens varningar och gick ned till hamnen.

Mot slutet av 60-talet hade flowerpowerrörelsen upptäckt La Gomera. Visserligen låg ön granne med Teneriffa, vilket var lite pinsamt eftersom det var dit vanligt folk åkte, men på La Gomera var allting annorlunda. Här fanns ingen flygplats, ingen massturism, bara några fiskebodar vid stranden. Man övernattade i grottor och ägnade dagarna åt meditation och psykedeliska experiment. I skydd av mörkret bröt man sig in på bananplantagerna och det fina var att man kunde röka bananskalen: efter två tre pipor var man ett med omgivningen, hörde palmerna växa och förstod det innersta budskapet i cikadornas sång. Med åren växte kolonin, driftiga affärsmän byggde hus som bananrökarna tacksamt flyttade in i. Man bet sig fast. Det var som ett löfte man avlagt: vad som än hände, hur sjuk eller hungrig och frusen man än blev skulle man aldrig mer återvända till fastlandet. Europa var ett ekorrhjul där vilsna själar flåsade efter status och karriär.

På Bar Maria upptäckte jag nu att kolonin fanns kvar. Dess medlemmar hade bytts ut med tiden, men drömmarna och idealen var desamma. Det var tyskar mest, de satt på gatan utanför baren, drack vin ur tandborstglas och svor över turisterna. Läget verkade dystert. Nu skulle det ändå byggas en flygplats. Charterresenärernas invasion var nära förestående. Någon berättade om en man med ölmage som förra natten lutat sig ut från ett hotellfönster och rutit att allt nattligt trummande var verboten. Jag satt där med mitt vinglas, lyssnade på deras utläggningar och funderade på det där suget som får en att lämna allt för att mödosamt hanka sig fram i en främmande omgivning. De flesta levde på att sälja smycken och sidensjalar.

Någon guidade i bergen, en annan hade en motorbåt och tog mot betalning ut folk för att se på delfiner. Plötsligt kom jag att tänka på lappen som hängde över bardisken: ”Kypare sökes.” Jag hade sett den när jag beställde vinet, men inte reagerat. Nu när stjärnhimlen låg som ett sammetstäcke över hamnen och cikadorna började spela var det som om det där meddelandet sakta sjönk in. Du kanske skulle söka det jobbet, sade jag till mig själv. Kypare på Bar Maria, med ens lät det oändligt lockande. Om morgnarna kunde man sova länge, solen kröp ändå inte fram bakom bergskammen förrän vid tio, sedan simma en runda och på hemvägen gå förbi kiosken och bläddra i de utländska tidningarna. Under siestan var det bara att dra ner jalusierna, lyssna på Scott Walker och njuta av känslan att ha undkommit.

När jag kom tillbaka till hotellet väntade portieren ängsligt på mig. ”Did you talk to the hippies? No? Good, because they are dangerous.” Farligare än voodoo, tillade han och korsade sig.

Detta inlägg publicerades i Dagboksblad, Resor, Zeitgeist och märktes , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s