Hädelsevarning eller Får man skämta om Brecht?

Hela hösten har teatern Berliner Ensemble stått igenbommad. Enligt
den officiella förklaringen var det nödvändigt att renovera: det
klassiska scengolvet där Bert Brecht en gång nötte in Den
kaukasiska kritcirkeln
hade börjat ruttna; dessutom läckte taket
som ett såll. Men enligt andra, hittills obekräftade källor, fanns
det en djupare orsak till att teatern stängde.

Vaktbolagen, som patrullerade byggnaden på jakt efter uteliggare
eller souvenirsamlare som kunde tänkas bryta sig in i helgedomen,
rapporterade att man under månklara nätter sett två män sitta på
parkett och blicka upp mot scenen. De bara satt där, puffade på
sina kubanska cigarrer, och brydde sig varken om väktarnas
ficklampor eller schäferhundarnas skall. Av fantombilderna att döma
rörde det sig om Bert Brecht och Heiner Müller. Berliner Ensemble
hade blivit ett spökhus där tiden stod stilla och gengångare från
det förflutna satte upp samma föreställning, natt efter natt, år ut
och år in.

För att röka ut spökena och virvla upp det damm som kritikerna menar
lagt sig över tiljorna har staden Berlin nu engagerat
Teater-Tysklands enfant terrible nummer ett som intendent och
chefregissör. Claus Peymann slog igenom på 70-talet, under den
politiska teaterns gulddagar. Han blev utskälld och helgonförklarad
när han mitt under en föreställning skickade runt en improviserad
kollektbössa och uppmanade publiken att lämna en slant till Ulrike
Meinhofs tandläkarräkning.

I söndags var det premiär för den första pjäsen under hans ledning,
George Taboris nyskrivna Die Brecht-Akte. Tabori, som
specialiserat sig på att skriva komedier om saker som den goda
smaken förbjuder att man skämtar om (Hitlers konstnärsår i
Wienbohemen och Kristi korsfästelse), behandlar i pjäsen Brechts
sista år i den amerikanska exilen. FBI är honom på spåren, det
gäller att få fram bevis på ”oamerikanska aktiviteter”. I täten för
drevet går de båda agenterna Gallagher och Shine, den ene permanent
tuggummituggande, den andre utrustad med en outsinlig skål popcorn.
Bakom fasaden av perfekta amerikanska män delar de en hemlighet: de
har gift sig i smyg och brinner också i tjänsten för varandra.

När Shine, som är jude, tilldelas det plågsamma uppdraget att läsa
Brechts kärleksdikter blir allting annorlunda. Han upptäcker att
något länge saknats i hans liv, överger partnern och blir i stället
stammis på den bordell som passande nog drivs av hans egen mamma.
Alltmedan Brecht själv kallas till ett sista ödesmättat förhör med
FBI:s kommunistjägare. Utfrågningen leds av Bela Lugosi, som
assisteras av Boris Karloff, Peter Lorre, Chaplin och Garbo.

Spektaklet får förintande kritik i vänsterpressen medan de liberala
tidningarna är roade. Frankfurter Rundschau betraktar pjäsen som
ett helgerån: ingenstans framgår hur tragiskt det ändå var att
Brecht som förföljdes av nazisterna utsattes för samma behandling i
USA. Med en blandning av resignation och avsmak konstarerar
recensenten att ”Tabori bara inte kan låta bli” att överallt, också
i de mest upphöjda sammanhang, smuggla in homosexuella motiv.

Nästa pjäs på programmet är Franz Xaver Kroetz Slutet på
parningen
, som handlar om de båda gröna politikerna Gerd Bastians
och Petra Kellys dubbelsjälvmord. Frankfurter Rundschau utfärdar
redan nu hädelsevarning på den också.

Jens Christian Brandt / Dagens Nyheter, 11 januari 2000

Detta inlägg publicerades i Berlin, Litteratur, Tyskland och märktes , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s