Flickan från Havanna

Flickan från Havanna har åldrats och blivit bitter. Omgiven av ett
dussin ädla och ganska svultna hundar, i ett hus utan möbler,
funderar den 62-åriga Natalia Méndez på vad som gick snett.
I det egna livet och med Kubas utveckling.

Hennes son har stuckit med en norska. Till jobbet går hon inte
längre. Kontokorten är spärrade och hon har undan för undan sålt
alla sina ägodelar. Inte minsta kökspall finns kvar.

När ensamheten blir för tung söker hon upp sin gamle älskare Alberto
Korda. Det är den enda underhållningen: att skratta åt den
patetiske pajasen som kompenserar det allt gråare skägget med allt
yngre flickvänner. Och sen gemensamt älta frågan om det kanske ändå
inte är Fidel Castro som är far till deras dotter.

I aprilnumret av det tyska månadsmagasinet Spiegel Reporter
strövar reportern Cordt Schnibben genom vemodets och de krossade
illusionernas Havanna. Han söker upp ”generation 56” – de mer eller
mindre glamorösa statisterna i det kubanska revolutionsdramat. Det
de berättar om nuet är så trist, så svartvitt att det just därför
blir storartad läsning.

För fyrtio år sedan, när Castro hade segrat och Kuba för några
flyktiga ögonblick blev sinnebilden för alla romantiska utopier,
poserade Natalia Méndez för stjärnfotografen Alberto Korda. Som
fotomodell gick hon under namnet Norka – ett chiffer som kombinerade
den östeuropeiska kommunismens strama effektivitet med det smäktande
patoset i en mambomelodi – och bilderna av henne blev nästan lika
kända och spridda som Kordas mästerverk, porträttet av Ché Guevara
som baskerprydd Kristus. Kuba skulle synas internationellt. Sovjet
och DDR hade sina idrottsstjärnor; Castro hade Norka. För att reta
kapitalisterna, för att bevisa att kommunismen var överlägsen till
och med på flärdens och den bländande ytans område, skickades hon
som mannekäng till Paris. Chanel, Dior, Yves Saint-Laurent hette de
skenbara uppdragsgivarna, men Havanna visste bättre: det var ju
revolutionen hon gjorde reklam för.

Det ljuva livet varade några sekunder. Sen tog hopplösheten vid.
1965, när Ché tröttnade på det ”sovjetiska” klimatet och lämnade ön
gick ridån ned för den kubanska drömmen om skönhet.

Visserligen fick Norka det ideologiskt betydelsefulla
uppdraget att kreera ett socialistiskt enhetsmode;
visserligen ansvarade hon för utbildningen av den
nya generationen mannekängeroch fotomodeller,
men glansen hade falnat.

”Kuba har alltid varit politikens offer”, säger hon i dag till den
tyske reportern. ”It s all downhill after the first kiss”, sjunger
Lou Reed på sin senaste platta.

(Publicerad i Dagens Nyheter, 18 april 2000)

Detta inlägg publicerades i Zeitgeist och märktes , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s