I siden och guld mot 500 kilo ilska

Alla konstnärer dras med samma mardröm. Föreställningen är över,
man står på scenen, med svetten glänsande i pannan, man har gett
allt – och ingenting händer. Publiken: iskall. Inte minsta applåd,
inga bravorop, inte ens en busvissling.

1995 flyttade en ung ryss till Spanien. Han kom från Moskva, han
var danslärare, med ett förflutet som stridsflygare, och eftersom
han inte hade råd att skaffa sig en lägenhet hyrde han in sig hos en
spansk storfamilj. En dag när alla var utflugna såg han sig om i
våningen. I garderoben hängde ett halvt dussin fantasiuniformer.
Varken de korta jackorna med epåletter på axlarna och guldbroderier
eller knäbyxorna av siden påminde om Röda arméns stridsmunderingar.
Bestört stirrade han på nästa fynd: två rosettprydda skor över vilka
ett par korallfärgade, knälånga strumpor låg vikta. Vem klädde sig
så? Fjollornas hemvärn? Eller huvudpersonen i någon Almodóvarfilm
som aldrig nått biograferna därför att censuren slagit till i rättan
tid? Med en blandning av skam och rädsla insåg Roman Karputjin att
det i fortsättningen vore klokast att nattetid låsa dörren till sitt
rum.

Under den kommande veckan sökte han desperat efter något annat
krypin. Men oskulden var redan borta: han misstrodde spanjorerna.
Ju mer machismo någon utstrålade desto säkrare kände sig Karputjin
på att det var ett lumpet trick. Skäggstubben och vitlöksdoften och
det rutinmässiga visslandet efter alla höga klackar var bara teater,
ett sätt att dölja att byrålådorna svämmade över av korallfärgade
knästrumpor. Nästa helg lät han sig motvilligt övertalas av
värdfamiljen att följa med på tjurfäktning. Det var första gången
och allt var nytt och därför ställde han inga frågor. Att han kom
in gratis reflekterade han lika lite över som att sönerna i familjen
plötsligt var försvunna. När publiken en halvtimme senare samfällt
reste sig upp för att applådera matadorernas intåg föll bitarna på
plats.

Karputjin hade varit stridsflygare för att han som barn drömt om
molnen. Men när han satt i planet, i den trånga kabinen, kände han
att något saknades. Molnen var alltid på fel sida om glasrutan.
Det måste finnas andra sätt att utmana tyngdlagarna, tänkte han.
Men inte ens baletten, inte ens de där vilda sprången högt upp i
luften som fick Moskvas danskonnässörer att snyfta av upphetsning,
tillfredsställde honom i längden. När han såg matadorerna tåga in,
iklädda korallfärgade knästrumpor och guldjackor med broderier,
kände han att det var detta som var hans bestämmelse. Att som den
förste ryss någonsin kämpa i ett rykande sandmoln mot 500 kilo
kompakt ilska och ett par sylvassa horn.

Vägen dit var lång och full av umbäranden. Han tog jobb som
lagerarbetare och sparade varje peseta. När han fått ihop den
första årslönen anmälde han sig till Kataloniens tjurfäktningsskola.

Inför debuten i helgen i Barcelona var han mest bekymrad över
dräkten. Vid första åsynen hade han föraktat de näpna små
guldjackorna; nu behövde han en själv, figursydd och med blänkande
epåletter. Skrädderiet skinnade honom, men grabbarna på lagret
ställde upp med ett lån.

”Det finns ingen återvändo. Antingen blir det succé eller också
misslyckas jag och dör”, hade han sagt på presskonferensen.
Journalisterna stirrade på honom som om han var en rymdvarelse.
Någon gav honom smeknamnet ”Finito de Moscu”, den klene från Moskva.

Men kanske hade de underskattat honom. En matador med klassisk
balettutbildning – i teorin låter det löjligt, men i praktiken var
det en fördel. Tjuren frustade och anföll, men kom alltid en
piruett för sent; Karputjin hade redan virvlat vidare. Men sen kom
det svåraste: det dödliga värjhugget. I balettens värld ser man
aldrig motståndaren – tyngdkraften – i ögonen. Karputjin såg
tjurens trötthet och förtvivlan och då gick det inte att hugga till.

När tjuren, häpen över att fortfarande vara vid liv, leddes ut buade
publiken inte ens. Åskådarna satt knäpptysta: den värsta
förolämpning en matador kan råka ut för. ”Han kan inget om
tjurfäktning och irrade runt på arenan som en sömngångare”, skrev El
País.

Jens Christian Brandt / DN, 20 april 2000

Detta inlägg publicerades i Ryssland, Zeitgeist och märktes . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s