Fotbollsklassikerna från soptippen

”Men förutom Nick Hornby finns ju ingenting. Ingenting!” Det är de underliga dagar då boksynta män i medelåldern hänger över bardiskarna och med något desperat i blicken analyserar samtidens största problem – avsaknaden av stora fotbollsromaner.

Är det inte en gåta, sluddrar man – och räknar på fingrarna upp alla
andra områden av populärkulturen som under det senaste decenniet
adopterats av litteraturen. Hollywood, modevärlden, aktiehysterin,
backpackerromantiken. I Michel Houllebecqs aktuella
Elementarpartiklarna kartläggs till och med sexindustrins
underjordiska landskap – SM-klubbar, dark rooms, peep show-lokaler.
Varför går det då inte att förvandla berättelsen om det runda
lädrets färd över grästuvorna till en text som det slår gnistor om?

Samma helg som EM blåstes i gång sammanträdde ett ansenligt uppbåd
av tyska intellektuella i ett kloster för att besvara den frågan.
Efteråt var man trots alla lärda föredrag, trots alla hetsiga
debatter, inte ett dyft klokare.

Men kanske är frågan felställd. I verkligheten vimlar det ju av
fotbollsromaner.

På ett antikvariat i Berlin hittar jag två bisarra representanter
för genren. Den ena diskret undangömd på Förbjudna hyllan där
dammiga tegelstenar med hakkors på försättsbladet väntar på någon
hugad samlare.

Fritz Peters Tull Harder stürmt für Deutschlands Fussballruhm (Tull
Harder anfaller för Tysklands fotbollsära) utkom krigsåret 1942. I
huvudrollen: en arbetargrabb från Hamburgs förstäder. Med sin
fruktade högerfot, sina hästlungor och de överproportionerade
lårmusklerna är han en vinnare på planen, men en loser i samtiden.
För när berättelsen börjar är Tyskland ett kuvat land. Vid makten
de föraktliga ”demokraterna”: en nattsvart fraktion av bankirer,
transvestiter och bolsjeviker. Unga män som tror på disciplin och
som föredrar marschmusik framför den lösaktiga dixien är hopplöst
offside.

Men Tull biter ihop tänderna och så småningom får han sin belöning.
Partiet som vill alla hederliga mänskor väl kommer till makten.
Känslan av att äntligen leva i ett fritt land smittar av sig på
Tulls spel: han skjuter nu fler mål än någonsin.

Men sen, när han allmänt betraktas som historiens kanske bäste
spelare, inser han att det är dags att gå vidare. De lömska
polackerna har angripit das Vaterland, det är krig och mobilisering,
och då gör vår arbetarhjälte det enda rätta: han går med i
Waffen-SS.

”Nej, han ångrade ingenting. Han hade gjort sitt val. Han ser det
nya rikets fana vaja. Han ser en ungdom som är stolt och stark.
Och detta, fanan och ungdomen, det är lyckan! Det är uppfyllelsen!
Det är Tyskland!”

Romanen är ingen fiktion: Tull Harder fanns i verkligheten. 15
landskamper, 14 mål. Han gick med i partiet den 1 september 1932
och i SS den 10 maj 1933. Under kriget tjänstgjorde han i
koncentrationslägren Sachsenhausen och Neuengamme. Vid en rättegång
1947 konfronterades han med uppgiften att 55 000 människor dött i
Neuengamme, men försvarade sig då med att judarna var vana vid så
usel kost ”hemifrån ghettot” att de sen, i lägret, inte klarat av
omställningen till ”den sunda och näringsrika maten”. Det blev 15
års fängelse (benådning efter 4 år).

Det andra antikvariatsfyndet är A Bauers Elf Herzen und ein Schlag
(ungefär Elva hjärtan som slår i samma takt), utgiven i Wien 1947.

Motivet synligt redan på de första sidorna: manlig gemenskap kontra
kvinnlig list.

Av naziromanen om Tull Harder skulle man ju dra lärdomen att fienden
för en tysk fotbollsspelare inte är det andra lagets spelare, utan
den judiska bolsjevismen. Bauers bok rymmer en mörkare sanning: man
bär fienden inom sig. Som ett livsfarligt virus har alla män, till
och med de starkaste, kärleken till kvinnan i blodet. När som helst
kan detta bittra gift välla fram och då gäller det att stålsätta
sig.

Karl Berger är liksom Tull Harder ett uppåtsträvande löfte. Hans
förebild, på planen och i verkliga livet, är den firade
landslagsstjärnan Georg Glökler. Problemet är att Karl förälskat
sig i Georgs älskarinna Rita.

Hon är, som namnet antyder, en sydländsk varelse, immun mot alla
moralföreställningar och dessutom nymfoman. Karl älskar henne
uppriktigt och ägnar många ljuva timmar åt att drömma om
förlovningsringar, ett bröllop med blåsorkester och så småningom två
äppelkindade ungar och en jakthund. Men Rita, den slynan, vill bara
bli påsatt. I skymningen lämnar hon den utpumpade Karl (ett vrak
som bland de smutsiga lakanen fumlar efter sina krossade illusioner)
och ilar vidare till Georg.

Snart är det dags för Karls landslagsdebut. Motståndet är tufft:
England på Wembley. I första halvlek kommer Österrike ingenstans.
Tränaren, en klok gammal wienare som läst Freud, vet att den
engelska försvarslinjen bara kan forceras med exakta passningar.
Men Georg Glökler, bollfördelaren på mittfältet, undviker envist att
passa till Karl.

I pausen blir det inget taktiksnack i omklädningsrummet. I stället
läser tränaren upp den senaste bulletinen om Ritas svekfullhet:
bakom ryggen på de båda rivalerna har hon raggat upp en förmögen
industrimagnat, en äldre gentleman som redan justerat sitt
testamente till hennes fördel. Giftermål är att vänta inom kort.

Det är som i sagorna, någon har uttalat de förlösande orden och
förbannelsen är bruten. När domaren blåser i gång spelet igen står
det 2-0 till England, men föga överraskande lyckas våra freudian
boys vända matchen. Georg svarar för två underbara mål; i
slutminuterna gör Karl sen det avgörande 3-2 för Österrike. Belåtet
gnuggar författaren händerna: ”Än en gång hade sportsmannaandan
firat en storslagen seger över vardagens små vidrigheter.”

Jens Christian Brandt / Expressen, 24 juni 2000

Detta inlägg publicerades i Tyskland och märktes , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s