Shamloo: Inga blommor på soptippen

TT-notisen är lika grå och dyster som den svenska julihimlen: ”Ahmad Shamloo, Irans mest firade författare, har avlidit i Teheran 75 år gammal…” Den första associationen: de tomma klassrummen i Teheran. Året var 1993, ett rykte hade börjat cirkulera att mullorna hävt det långa publiceringsförbudet. Då räckte med en viskning: ”Shamloos böcker finns i nytryck!” för att tömma skolorna.

Den eftermiddagen såldes 40 000 tusen exemplar. Köparna var i
13-14-års åldern och stroferna som de reciterade för varandra
förvandlades till en efterlängtad motbild till ayatollornas läror:

utanför tiden står vi
med en bitter dolk i vår rygg
Ingen talar till någon

Shamloo föddes 1925 – eller 1307 enligt den iranska kalendern. I
Bahman Maghsoudius dokumentärfilm Ahmad Shamloo – Master Poet of
Liberty (1999) berättar han om varför han blev poet. Han hade, som
tonåring, kommit över en japansk haikudikt: ”Ingen sade
någonting/Varken värden eller gästen/Eller tusenskönorna” och i det
ögonblicket hade alla de andra pojkdrömmarna falnat.

Dikten skulle alltså vara vacker – fast det tragiska var att
makthavarna inte delade hans definition av skönhet. Censuren höll
ett vakande öga på honom från första början. 1953 konfiskerades
hela upplagan av diktsamlingen Metall och känsla.

Det var språket myndigheterna hade synpunkter på. Shamloo smugglade
in slang och uttryck som snappats upp i rännstenen. Det var att be
om problem och när det sedan uppdagades att han dessutom reste runt
i landet och samlade folklore – mustiga skrönor, drastiska
vändningar som arbetarna och bönderna slängde sig med – blev det
fjorton månaders fängelse.

Förklaringen är enkel: det fula fick inte synas i litteraturen. Om
man skrev om hundar på en soptipp blev det ju lätt en metafor som
kunde tolkas politiskt.

I den första euforin efter shahens fall rentvåddes Shamloo. Men
bara för stunden. ”Eftersom det är poesins strävan att förändra
världen tycker sig varje regering ha rätt att fördöma poeterna som
odugliga och skadliga element”, förklarade han. Mullorna kunde inte
ha formulerat det bättre. Snart satte den nya regimens censor
klorna i hans manuskript.”Den som bankar på dörren/nattetid/har
kommit för att döda ljuset”, skrev poeten.

Att mästaren från Teheran nu är borta betyder inte att Horace & Co.
kan stryka honom från Nobelpristagarlistan.

Om det gick att dela ut priset postumt till Karlfeldt borde det gå i
Shamloos fall också.

Jens Christian Brandt / Expressen, 25 juli 2000

Detta inlägg publicerades i Litteratur och märktes , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s