Judith Hermann: Sommarhus, senare

Judith Hermann
Sommarhus, senare
Övers. Ulla Ekblad-Forsgren
Ordfront

Vid en första läsning är det fortfarande 80-tal i Judith Hermanns noveller. Städerna är stora och djungellika och bebos av ett släkte som älskar droger och dansgolv, men misstror alla djupare bindningar människor emellan. Det är alltid natt och när ruset rinner av kommer frustrationen och ledan krypande och då återstår bara att sätta sig i bilen, som helst ska vara en taxi, och sedan i timmar köra längs de ödsliga asfaltsstigarna med Bowie eller Massive Attack dånande i högtalarna.

Vid första läsningen minns man med en rysning att det bara är några år sedan alla – eller nästan alla – debutböcker såg ut på just det här sättet. Ung vilsenhet, akut desperation. Die young, stay pretty.

Men det är som sagt bara det första intrycket och detta är på ett underbart sätt totalt vilseledande. Det paradoxala med Bret Easton Ellis och hans tusen och en svenska epigoner var ju det moraliska patoset. Den värld vi skildrar är ond, stod det mellan raderna. En existens där kärnfamiljen, rötterna och tron på något högre spelat ut sin roll saknar all värdighet. Till och med den mest snabbskummande läsaren kunde efter avslutad läsning konstatera att inte ens Alf Svensson sagt det vackrare.

Det märkliga med Judith Hermann, förutom den fulländade stilen och förmågan att skapa suggestiva symboler, är hennes absoluta lojalitet gentemot de människor och miljöer hon beskriver. När hon skildrar rotlösheten hos en handfull varelser i det sena 90-talets Berlin gör hon det som om det var det enda möjliga livsformen. Det finns ingen trygghet att längta tillbaka till, inga barndomshem med flaggstång och prästkragar.

Allt som finns är en tomhet, som vid närmare granskning sjuder av liv. Och så finns det gåtor. Blickar som möts vid en bardisk, gester som aldrig får någon förklaring och just därför uppfyller alla tankar.

Judith Hermann är nästan kusligt skicklig på det där att låta sina tilltufsade karaktärer springa på någon i vimlet, någon som för ett par flyktiga ögonblick blir oerhört betydelsefull och som sen en morgon bara är borta. Mystiska försvinnanden, ceremoniella uppbrott – kvar blir på sin höjd ett stråk av hårt kontrollerad sorg hos den övergivne.

På ett kongenialt sätt svarar kulisserna mot de dramer som spelas upp. Rivningskåkar vid stranden av floden Spree, förfallna hus ute på den östtyska landsbygden. Historien är frånvarande på så sätt att de avgörande händelserna – murfallet, Tysklands återförening -aldrig nämns vid namn, och samtidigt ändå akut närvarande, därför att det där svävande tillståndet som präglar alla relationer, alla halvhjärtade försök att få fotfäste i tillvaron, också är en bild av vakuumet som uppstod när de gamla gränserna upphörde att existera.

Under de senaste åren har förläggarna med en nästan tragisk heroism försökt lansera en rad unga tyska författarskap i Sverige. Thomas Brussig, Ingo Schulze, Marcel Beyer – alla har mötts av samma demonstrativa likgiltighet. Men Judith Hermann går inte att nonchalera. Hon säger någonting om oss själva, om den där oupplösliga härvan av lögner och förhoppningar som alla bär med sig, och hon säger det så att man hungrar efter mer.

Jens Christian Brandt, Expressen 30 augusti 2000

Detta inlägg publicerades i Berlin, Litteratur, Tyskland och märktes . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s