Imperiets gränser

När Tito tröttnade på politiken, på de ständiga konfrontationerna
med Sovjetunionen och på slitet med att lägga det kaotiska pussel
som kallades Jugoslavien, drog han sig tillbaka till sin privata
biosalong.

Uppe på den vita duken drog bilder av den amerikanska prärien förbi.
En man som red genom solnedgången. En man som med handen på
hölstret sköt upp saloondörren.

Med ett slags vemodig längtan lutade sig Tito tillbaka i
plyschfåtöljen och tänkte att om det varit de båda tillsammans, han
själv och den oövervinnelige John Wayne, så skulle allt ha varit så
oändligt mycket lättare.

I dag är plyschfåtöljerna försvunna och biosalongen omgjord till
sammanträdesrum. Titos sommarresidens i Bled, i norra Slovenien,
har blivit lyxhotell och en populär ort för multinationella
bolagskonferenser.

I garaget står gästernas vita limousiner, och i sviten där Kim Il
Sung brukade övernatta och där Haile Selassie från en trygg position
bakom gardinerna kunde försäkra sig om att den hotfulla snön på de
närliggande bergssluttningarna inte ryckte närmare, logerar nu
golfturister från Israel.

För bara några år sedan kunde de flesta av dem knappt placera landet
på kartan. Slovenien, Slovakien, Slavonien – i Europa blev allt så
komplicerat efter murens fall. Men när sedan Haider lotsade sitt
parti ända fram till regeringskansliet tedde sig de österrikiska
golfbanorna genast mindre attraktiva – och då började ryktet gå att
det här, i skuggan av Alperna och blott en timmes bilfärd från
italienska gränsen, fanns utsökta möjligheter att fila på sitt
handikapp.

Historien om Sloveniens utveckling sedan självständigheten 1991 är
historien om mönstereleven bland alla de bångstyriga, sturska eller
bara allmänt veliga före detta öststaterna.

Redan från början handlade det om att räcka upp handen och sedan
knäppa med fingrarna, om och om igen, tills magistrarna i Bryssel
insåg vem de hade framför sig.

Ett land som med sina två miljoner invånare på rekordkort tid
lyckades överglänsa EU-landet Grekland i fråga om köpkraft. Ett
land som ideligen pockade på att inte vara en del av det minerade
Balkan, utan tvärtom höra hemma i en uråldrig centraleuropeisk
kulturtradition.

Signalerna från huvudstaden Ljubljana var entydiga: kommunistepoken
hade varit ett fruktansvärt misstag, skurken Tito och de andra
maffiahövdingarna i Belgrad hade liksom hållit Slovenien som gisslan
under alla de röda åren – och fastän man som sagt var oskyldig
skulle man gottgöra allt genom att bli en mönstergill
marknadsekonomi.

Ingen tvivlar på att denna den uppsträckta handens strategi kommer
att lyckas.

Siffrorna är på Sloveniens sida, två av fyra Maastrichtkriterier är
redan uppfyllda och exportkurvan pekar stadigt uppåt.

Det åtrådda EU-medlemskapet är med andra ord gripbart nära. Men
frågan är om det verkligen bara är siffror det handlar om.

Slovenien erövrades av Karl den store på 800-talet och var därefter
under ömsom tyskt, ömsom österrikiskt herravälde fram till 1919. I
Wien, men också i Berlin, minns man denna gemensamma historia, som i
sig bär fröet till framtida pakter.

Järnridån försvann inte när muren föll. Den flyttades bara längre
öster ut.

För de länder som nu knackar på Unionens portar krävs det nästan att
man likt Slovenien kan uppvisa dubbla argument för sin duglighet –
ett historiskt och ett samtida – för att bli insläppt på marknaden.

(Publicerad i Expressen, 20 oktober 2000)

Detta inlägg publicerades i Zeitgeist och märktes , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s