Drömatlas

Richard Swartz
Adressbok
Norstedts

Omslaget till Richard Swartz nya bok föreställer en sida ur en
gammal skolatlas. Ett kartblad med de södra delarna av Tjeckien,
Tysklands sydöstra hörn med gränsstaden Passau, omgärdad av mörka
alptoppar, och Österrike vars kuperade landskap ser ut som en
sandlåda efter den första höststormen.

Detta omslag har en entydig funktion, nämligen att manipulera
läsarna.

Vi ska luras att tro att bokens fem kapitel utspelar sig just där, i
hjärtat av Europa, och att den värld som frambesvärjs på sidorna går
att uppsöka i verkligheten.

Så är det inte och redan några rader in i den nya boken ser man vart
kompassnålen i stället pekar. Inåt. In i minnets och möjligen
drömmens regioner.

In i ett ”inre landskap” – uttrycket är Swartz eget – där exakta
årsangivelser är oväsentliga, medan allt, verkligen allt, hänger på
att beskrivningen av ett nattligt snöfall i april utfaller så exakt
som möjligt.

När Richard Swartz för fyra år sedan debuterade med Room service
höll Östeuropa som bäst på att ömsa hud. Den röda stjärnan hade
genom en underbar metamorfos förvandlats till den förkromade:
Mercedes über alles. Framtiden var en chimär och det förflutna med
sin brokiga ensemble av avsatta teaterkungar och galna tyranner
tycktes inte mindre fantastiskt.

Det var de märkliga år då det postkommunistiska tivolit slog upp
sina portar, Michael Jackson gästade Bukarest och miniräknare och
bärbara teveapparater byttes mot en handfull rubler på ryssmarknaden
i Przemysl.

Omvälvningarnas puls dikterade den bokens tempo, som var hetsigt,
rastlöst och sökande som klezmermusiken i Krakows källarbarer eller
uppsluppet improviserande som saxofonslingorna på Prags rökiga
jazzklubbar.

I den nya boken, som utspelas i en annan tid, som antingen kan vara
långt före eller långt efter 90-talets våldsamma eruptioner, är
tempot långsammare och uppsåtet ett helt annat. Nu handlar det inte
längre om att fånga det trolösa och unika ögonblicket i en pregnant
bild, utan i stället om att med oändlig omsorg meditera över de
frågor som ibland kallas tidlösa. Var hörde man hemma? Varför
reste man? Vad gjorde resorna, historien och… ja, själva livet
med en?

Som alltid hos Swartz är vemodet komiskt och njutningen anfrätt av
melankoli. I ”Wiener Blut”, som kanske är samlingens vackraste
text, porträtteras en deklasserad prins, som lever i ett slags inre
exil – för alltid avskuren från det kejserliga hov som gick under
1918 – och som nu bara har två sociala scener kvar att agera på:
debutantbaler och begravningar.

Han förefaller emblematisk där han hukar i sitt källarhål och medan
man njuter av Swartz på en gång ömsinta och drastiska porträttkonst
ekar det föregående kapitlets förbluffande raka credo i minnet:
”Förfallet lockade mig.”

You win some, you lose some. Någon enstaka gång under läsningen
längtar man efter den detaljens skärpa (”de svartblå vindruvorna med
skal som av läder”) som gjorde Room service till en av 90-talets
viktigaste böcker.

Det är bara att acceptera: den gången var det en reporter som höll i
pennan. Det var i ett annat millennium.

Nu är förvandlingen fullbordad och Richard Swartz kommer oss till
mötes i den roll han länge varit på väg in i: författarens.

(publicerad i Expressen, 21 oktober 2000)

Detta inlägg publicerades i Litteratur och märktes . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s