Hedra din fader och din moder

Norbert och Stephan Lebert
Denn Du trägst meinen Namen
Karl Blessing Verlag

DET ÄR DEN 26 maj 1945. Ett fångläger i närheten av Florens. Bakom
taggtråden är de tyska soldaterna en spökarmé som i stanken från
latrintunnorna slåss mot ledan och det värkande samvetet.

Den engelske officeren som leder förhören är kedjerökare. Mittemot
honom sitter en ung flicka. Hennes identitet hålls hemlig – för att
inte de andra fångarna ska slita henne i stycken – och man har
konfiskerat hårnålarna, nagelsaxen och alla andra vassa föremål.

Han frågar om hon någonsin besökt ett koncentrationsläger och hon
svarar ”ja”. Hon svarar hela tiden bara ”ja”. ”Ja, jag var i
Dachau.” ”Ja, jag var där med min far.”

”Och vad såg du då?”

”Pappa visade mig trädgårdslandet och förklarade vad som växte där.”

Hon är bara femton. En anorektisk älva bland de stinkande
latrinerna. Hon heter Gudrun, Gudrun Himmler.

Det är fjorton år senare och världen har förlåtit tyskarna. Eller
rättare sagt: i terrorbalansens Europa har stormakterna upptäckt att
de båda tyska staterna är oumbärliga i de respektive
militärallianserna. I väst är värnplikten obligatorisk sedan 1954;
för somliga är det ett nödvändigt ont, för andra en chans att komma
hemifrån. Fast när årgång 1937 denna majeftermiddag mönstrar i
München vill en av ynglingarna inte vara med. Totalvägran är ett
okänt begrepp och psykologen ser rådvill ut.

”Min far sitter i Spandau, i fängelset. Jag är Rudolf Hess son.”

Det är i Hamburg, efter studentrevolternas och hippiekollektivens
korta sommar. Den årliga ritualen infaller alltid den 16 oktober
och förloppet är ständigt detsamma. Han plockar fram ett fotografi
av en man i uniform, betraktar det några sekunder och börjar sedan
onanera med stillsam frenesi. Det är enda sättet att fira årsdagen
av pappans avrättning. Det är hans övertygelse att detta
ceremoniella runkande är nödvändigt, kanske rent av ofrånkomligt,
när man är son till en man som hette Hans Frank (men gärna ville bli
kallad konung av Polen) och som efter en normal arbetsdag kunde säga
till Hitler: ”Mein Führer, i dag har jag återigen förintat 150 000
polacker.”

1959 fick en tysk reporter ett briljant infall. Han sökte upp
nazipamparnas barn och presenterade i en svit ögonblicksbilder deras
vardag. Sonen Hess studerade, Martin Bormann jr hade blivit katolsk
präst och planerade att resa till Kongo som missionär, Norman Frank
var assistent åt en filmregissör, Gudrun Himmler jobbade som
sekreterare och Edna Göring hade just bestämt sig för att skippa
juridiken och i stället börja i laboratoriet på ett sjukhus i
München medan Robert von Schirach tillbringade all sin fritid på
hästryggen.

Utåt sett var de som alla andra. Unga, men med framtiden utstakad.
Medlemmar av en övre medelklass som överlevt hungeråren och
valutareformen och som nu långsamt började fatta tycke för
konsumtionen som livsform.

Men reportern ställde också alla de obekväma frågorna om tiden före
1945. Framför allt frågade han om det var ett stigma att bära just
det efternamnet.

Det räckte med att skrapa, försiktigt men envetet, för att den
perfekta ytan skulle spricka sönder. Himmlers dotter kämpade för
att ”rehabilitera” sin far. Sonen till Hess citerade en amerikansk
läkare som efter besöket i Spandau yttrat att han skulle föredra
döden framför att sitta inspärrad där.

Reportern, som i maj 1945 själv varit en övertygad Hitlerjunge, hade
kunnat slå upp det där stort. I stället valde han att skildra dem
med distanserad sympati, en smula bekymrat, aningen undrande, men
utan övertoner.

Dessa reportage finns nu samlade i volymen ”Denn Du trägst meinen
Namen”. Men texterna från 1959 står inte ensamma: i mars år 2000
bestämde sig reporterns son för att söka upp de berömda barnen igen,
fyrtio år senare.

Resultatet är chockerande. Lästa bredvid varandra erbjuder Norbert
och Stephan Leberts intervjuer en blick rakt ned i förträngningens
och förvrängningarnas källarhål.

Med den 22-årige Wolf-Rüdiger Hess kunde man hysa ett slags
medkänsla. När domen i Nürnbergrättegångarna skulle fällas hade han
stått i en överfull tågkorridor och hört främmande människor
diskutera ett möjligt dödsstraff som om det gällt travodds. Via en
löpsedel i en avlägsen bergsby informerades han om att Rudolf Hess
gjort ett självmordsförsök.

Bilden tycktes entydig: en vilsen 22-åring med en oerhörd börda på
axlarna. Ett levande exempel på att nazismen fortsatte att skörda
sina offer långt efter kriget.

Dessa intryck från 1959 kompletteras nu av ett möte med dagens
Wolf-Rüdiger Hess. Det är en åldrad herre som böjer sig fram över
ett restaurangbord och säger att Haider är en modern politiker, att
det sydafrikanska apartheidsystemet var en förebildlig modell och
att Förintelsen knappast ägt rum i det påstådda omfånget. Fast
helst talar han om sin far, frihetshjälten.

Efter 40 år har den skygge studenten förvandlats till nazist och
antisemit. Men hade han någonsin något val? I boken återges långa
partier av faderns brev från fängelset. Tonen är ömsint (åtminstone
skenbart), men även sträng, fordrande, auktoritär – antagligen exakt
det tonfall som brukar kallas faderligt. En ändlös serie
instruktioner eller order.

Sonen synar vartenda ord, han vaskar fram det outsagda. Världen
svek Rudolf Hess och stoppade undan honom i ett fängelse, medan den
kollektiva lögnen tog över historieskrivningen. Detta har han
ständigt för ögonen och just därför ska han själv bli den som aldrig
sviker. När hans hustru är gravid tycks allting så nära, men hon är
förstföderska och går över tiden – i cellen morrar den gamle
nazisten över att hans barnbarn kommer till världen tre dagar för
sent, den 23 april. Redan året därpå går dock allt som smort och
Wolf-Rüdiger kan stolt rapportera att en son fötts på Führerns
födelsedag.

Kontrasten är Niklas Frank. När han 1987 publicerade sin bok ”Der
Vater” och öppet erkände hur han firade sin fars avrättningsdag blev
det ögonblickligen skandal. Den liberala tidningen Die Zeit kallade
honom psykopat och även judiska kretsar gjorde tummen ned –
visserligen hade Hans Frank begått historiens vidrigaste brott, men
att hata sin egen far var ändå en synd. När pappans memoarer från
fängelset publicerades strömmade tyskarna till bokhandeln – och
sonen, som i barndomen fått följa med till olika läger för att
beskåda ”mänskodjuren”, kammade hem honoraret. Kanske såg han det
som en form av gottgörelse. I dag har stormen kring hans person
bedarrat. De andra nazibarnen spottar så fort han nämns, men folk
skriker inte längre efter honom på gatan. På väggen i arbetsrummet
har han två dokument: ett brev från ett koncentrationsläger där en
katolsk präst lovar att så fort han blir frigiven kommer han att
fortsätta att kämpa mot nazismen. Och ett foto av en SS-man som med
en käpp i ha nden tvingar en pojke att skriva ordet ”jude” på en
husvägg. 54 år har gått sedan fadern avrättades, men sonen blir
aldrig fri.

”Jag är övertygad om att Din far ögonblickligen upptogs till
himlen”, skrev franciskanerpatern Sixtus O Connor sedan den
självutnämnde konungen av Polen förts till galgen. ”Säkerligen har
han där funnit det lugn och den frid och den kärlek som denna värld
aldrig kan erbjuda. Nu är det Din uppgift – – – att bära din faders
namn vidare och för evigt försvara hans heder…”

Jens Christian Brandt / Dagens Nyheter, 30 november 2000

Detta inlägg publicerades i Tyskland och märktes , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s