Konsten att muta

En råkall höstkväll förra året gjorde jag en smärtsam upptäckt.
Sassnitzexpressen hade slutat gå.
Det gamla underbara nattåget som i decennier rullat mellan Malmö och Berlin var plötsligt bara borta, utraderat ur tidtabellerna. Ett privat bolag hade tagit över trafiken, men det var inte samma sak.
Utan de där ryska desinficeringsmedlen som förorsakade frätskador på huden och
kläderna, utan de buttra sovvagnskonduktörerna som envist vägrade att lära sig något annat språk än Dresdendialekten, fanns det heller inte någon magi.

Det finns människor som grips av ångest när de upptäcker att deras barndomshem har rivits.
Jag kände att Sassnitzexpressens försvinnande gjorde norra Europa ännu en smula fattigare. Tåget var en bra skola. Resan tog nästan elva timmar, den följde en tydlig dramaturgi – de svenska passagerarnas upprymda fylla ombord på färjan, mötet med gränspoliserna och deras hundar, den nedsläckta östtyska landsbygden som inspirerade till dystra monologer och Bergmanliknande bekännelser om skuld och misslyckanden – och när man klev av på Berlins sotiga perronger hade man alltid en känsla av att ha lärt sig något om livet.

Det var också där jag invigdes i konsten att muta.
SJ:s biljettstrategi var underlig, för att inte säga bisarr. I syfte att disciplinera kunderna, tvinga dem till långsiktiga planeringar, såldes inga utlandsbiljetter på helgerna eller efter klockan sex.
Kanske var Systembolaget förebilden, kanske ville man förmedla uppfattningen att kontinenten var farlig och att resor dit på inga villkor fick dikteras av en spontan ingivelse. Effekten blev hur som helst den motsatta. I Malmö expedierade konduktörerna passagerarna som bokat biljett i förväg: de föstes in i en gemensam kupé, sex britsar och ett fläktsystem som inte fungerade.
Det var varmt och svettigt och mycket trångt.

Sedan började spelet – den hemliga budgivningen.
Konduktören satt i sin tjänstekupé.
Han hade inte bråttom, han visste att det ute i korridoren vimlade av mer eller mindre trötta och rådvilla skuggor. Ingen av dem hade en biljett, men det var inte riktigt hans problem. Han var dock beredd att lyssna och försöka hjälpa.
När tåget började rulla kom de en efter en och knackade diskret på dörren.

Priserna varierade.
Jag lärde mig urskilja olika kategorier av hjälpandar.
Där fanns den professionella veteranen, han som omedelbart låste upp en av de många lediga kupéerna där allt redan var förberett, sängkläder och handdukar i en prydlig hög på
madrassen, och sedan diskret nämnde en summa. Med honom förhandlade man inte. Prasslet av sedlar är också ett slags musik. Ombord på Sassnitzexpressen utgjorde det ouvertyren till en lugn natt, en natt utan snarkningar och svettlukt. Oftast kostade det inte ens hälften av det ordinarie priset.
Den andra kategorin var svårare att läsa av och förhandlingarna tog längre tid.
Här handlade det om unga, lite hetsiga spelartyper, som led av sömnlöshet och därför behövde någon form av spänning att fylla natten med. De var dyrare, men bra på att minnas ansikten. Mot sina stamkunder uppträdde de oändligt förekommande.

Utanför fönstren gled Brandenburgs sovande byar förbi, och jag låg vaken och tänkte på att ett ”nej” i den lutheranska världen alltid är ett chiffer för lust. Försäljarna på SJ försökte aldrig ens dölja den triumfmättade lyckokänsla det ingav dem att skicka bort spontanresenärerna.
”Du får komma tillbaka på måndag.”
Men detta ”nej” gällde bara tills vagnsdörrarna slagit igen och tåget börjat rulla. Sedan kom den svarta kommersen i gång, och när sedlarna bytt ägare var alla hierarkier raserade: de präktiga resenärerna, SJ:s hjältar, som löst biljetter ett halvår i förväg
låg packade som sardiner, medan den oförbätterlige slarvern sov i galasviten. Ville man ha det så? Självfallet inte, sufflerade samvetet. Och ändå var det en bra erfarenhet; man såg att ingenting var omöjligt.

Det intressanta med alla former av mutor – och det som gjort dem så föraktade i vår del av världen – är att mutan antyder att uniformen och människan inte är identiska. Konduktören representerar staten (eller det statliga bolaget), men bara till en viss gräns. Den utsträckta handen säger något oändligt provocerande, nämligen att människan i honom är beredd att för några sekunder ta över och förvandla ett ”nej” till ett ”ja” – men att detta inte är gratis, eftersom det innebär en risk.

Jens Christian Brandt / Expressen, 24 mars 2001

KOMMENTAR 2011. Den här texten publicerades i samband med att Sverige gick med i Schengen (25 mars 2001).

Detta inlägg publicerades i Sverige, Tyskland, Zeitgeist och märktes , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Konsten att muta

  1. bodil Z skriver:

    Den här Sassnitz-expressen har jag åkt med några gånger, jag vet inte riktigt hur många. Jag åkte inte ända till Berlin, så därför var det ingen större mening med sovvagn. Biljetten köpte jag alla gånger utom en i Greifswald, oftast på en ”resebyrå” vill jag minnas, för på själva stationen var sådant svårköpt eller omöjligt att köpa. Jag minns särskilt de nattliga återresorna till Greifswald. Klockan 2.11 (kanske några minuter hit eller dit) anlände tåget till den ödsliga – fullständigt ödsliga – stationen Stralsund Rügendamm. Med bultande hjärta klättrade jag mig ut ur vagnen. Det blåste ofta kallt uppe på perrongen. Jag fortsatte sedan ner i ett slags betongtrumma. I mörkret ekade mina steg i trapporna. När jag slutligen kom ut var jag ingenstans. Inga människor, endast sparsam belysning, jag tror den var gulbrun (det där skrapa violetta ljuset fanns bara i hemmen). Och så fanns det en bilväg som ledde in mot staden. Men inga bilar och verkligen inte någon taxi. Jag följde bilvägen. Hur länge vet jag inte längre – kanske en timme, kanske två. Jag minns inte någon enda ankomst till staden och ”centralstationen”, men jag måste ju varje gång ha kommit dit – efter ett tag. (Kanske finns någon sådan vandring dokumenterad i mina opublicerade dagböcker.) Tidigt i gryningen, kanske halv fem, steg jag – förmodligen efter en tids väntan – på tåget mot Greifswald, ett tåg som hade rutten: Stralsund – Greifswald, Anklam – Prenzlau – Angermünde – Eberswalde – Berlin Ostbahnhof. Jag vill i alla fall minnas att detta var stationerna längs den sträckan. Mycket oftare än till Sverige åkte jag ju till Berlin.

    • JC Brandt skriver:

      Tack för dessa suggestiva bilder. De betyder mycket för mig. Jag klev aldrig av på stationen Rügendamm, men jag minns perrongerna – och det märkliga i att tåget stannade där. För det fanns ju en större station inne i själva Stralsund. Där fanns ett slags normalitet: resenärer, halvspringande konduktörer, stinsar och väskor. På Rügendamm däremot – bara ödsligheten. Bron över till Rügen måste ha legat precis i närheten? Jag tycker mig också minnas grått dis över vattnet, enstaka fåglar som flög bort över vassruggarna. I dagsljus kunde man se att många i kolonilotterna i Stralsunds utkanter hade kaninburar. Som i Västtyskland på tidigt femtiotal. Och det var så uppenbart att de där kaninerna knappast tjänade som husdjur, utan deras öde var att någon lämplig söndag hamna på middagsbordet.

  2. bodil Z skriver:

    Om jag minns rätt så stannade det där nattåget i sydlig riktning inte på Stralsunds ”centralstation”. I så fall hade jag väl inte travat mig igenom den där ödsligheten i nattmörkret eller den allra tidigaste gryningen. Men egentligen är det väl ganska underligt? Vad kan de ha berott på? När jag från Greifswald åkte norrut mot Sverige vet jag att jag alltid bytte tåg på just den där centralstationen.

    Och de här koloniträdgårdarna var en egen värld. Jag märker nu att jag har många minnen från den världen. Där levde man liksom utanför samhället eller snarare utanför staten.

    • JC Brandt skriver:

      De här tågen ins nichtsozialistische Ausland var väl på sätt och vis exterritoriella. Vem som helst kunde inte kliva på, och absolut inte från vilken station som helst. Det gjorde ju också resan en smula overklig. En värld inne i de överhettade kupéerna och en annan därute i midnattsdiset. Fast du rörde dig ju mellan båda.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s