Farväl till D-Marken: guldet blir till kattsand

Män med ett uppdrag är alltid förtegna. När Erwin Hielscher en morgon i april 1948 gick hemifrån gjorde han ett halvt undantag från denna regel. I trapphuset vände han sig om och meddelade sin hustru att det skulle dröja innan de sågs igen. En vecka, kanske en månad. På stationen i München löste han en enkel biljett till kurorten Bad Homburg. Vid ankomsten urskiljde han omedelbart sina kollegor: diskreta portföljbärare som patrullerade perrongen med en tankspriddhet som inte var äkta. I dörren till vänthallen visade sig för några sekunder en amerikansk soldat. På hans tecken började Hielscher och de andra gå mot parkeringsplatsen.
Erwin Hielscher gick sällan på bio och anade därför inte att denna konspiratoriska charad var inspirerad av de agentfilmer som just blivit på modet. Resignerat konstaterade han att amerikanarna var överlägsna tyskarna till och med på förföljelsemanins område. Den väntande bussen hade mjölkfärgade rutor och en chaufför som besvarade alla frågor om destinationsorten med en axelryckning. De mest optimistiska passagerarna hoppades på ett slott. Det blev en kasern, omgärdad av taggtråd och bevakad av militär med skarpladdade vapen. Värden, en viss Mr Tenenbaum, tog emot sina gäster med upplysningen att all utgående post granskades av censuren. Vistelsen i kasernen skulle vara tills arbetet var fullbordat. Den goda nyheten var att alla hade rätt till en timmes promenad dagligen.

Hielscher var ingen spion, utan finansborgarråd. Från sammanträdesrummet på kasernens övervåning hade han utsikt över en bokskog. Bortom den tog verkligheten vid. En dansk journalist som i Dagermans fotspår rest genom ruinernas Tyskland hade karaktäriserat München som ”helvetets väntsal”. Formeln gick att applicera på alla tyska städer.
I april 1948 var de värsta krigsskadorna nödtorftigt undanröjda, medan landets ekonomi förblev en skärvhög. Det fanns pengar, men inga varor. Att det inte fanns några varor berodde på att det var fel sorts pengar – dessa mer eller mindre värdelösa Reichsmark inspirerade varken de hemvändande soldaterna att söka arbete eller produktionens hjul att rulla snabbare.
En gåtfull ebb hade bemäktigat sig landet och trängt ända in i ladugårdarna. Före kriget producerade en genomsnittlig tysk ko 3,1 liter mjölk om dagen. Nu var det plötsligt bara två liter. I Bayern försvann 1,4 miljoner grisar mellan september 1946 och september 1947. De var inte stulna och hade inte avlidit; de var bara borta. Opelfabrikerna, som av de allierade tilldelats mängder av järn, kunde enligt egen utsago inte bygga några bilar – eftersom man först ville tillverka cyklar åt de anställda. Också bageriernas produktion sjönk till noll; gentemot de förbluffade myndigheterna hävdade man att det saknades mjöl.
Samtidigt fanns det en marknad som fungerade. På svarta börsen, där priserna bestämdes av efterfrågan och dollarn var det gängse betalningsmedlet, dök alla de försvunna varorna – mjölken, brödet och grisköttet – upp igen.
Amerikanska militärens statistiker räknade ut att det kostade mellan 3200 och 3600 mark i månaden om man hade ambitionen att äta sig mätt, det ville säga dagligen inta 2800 kalorier. Genomsnittslönen låg på 170 mark. Den som redan sålt familjesilvret och därför inte hade tillgång till de svarta varorna fick ägna sig åt kulinarisk kosmetik. Receptet för dagen var ”Falsches Beefsteak”: en brödskiva mjukas upp i vatten och blandas med lök, gräslök, persilja och andra kryddor, varefter smeten knådas till en biff, paneras med mjöl och steks i fett. ”Ser ut som en biffstek och smakar nästan likadant”, hette det i en kokbok från januari 1948.
De falska delikatesserna kunde dock inte förhindra att tyskarna kontinuerligt förlorade i vikt. Gårdagens övermänniskor hade förvandlats till anorektiska skuggor. I Berlin stod en tjänsteman vid järnvägen åtalad för att ha vållat en olycka med 28 skadade. Enligt åklagaren hade han slarvat med signalsystemet. Rätten gick på försvarets linje: eftersom den åtalade vid den aktuella tidpunkten varit ”hungrig” frikändes han från allt ansvar.

Alla var överens om att tillståndet var outhärdligt. Men man visste också hur det skulle hävas: genom införandet av en ny valuta. Sedlarna var redan tryckta och hade anlänt till Bremerhaven med det amerikanska lastskeppet Madsket den 18 december 1947. För Erwin Hielscher och de andra finansexperterna i kasernen återstod nu att genomföra valutareformen.
För den lycka som hägrade fanns det ett pris: Östtyskland. I april 1948 stod det klart att en ensidig västtysk valutareform skulle cementera landets delning. Men fanns det något val? Stalin hade tidigt signalerat att östtyskarnas framtid var planekonomin. I väst däremot hade Marshallhjälpen redan rullat igång och de få som under Hitler undvikit att smutsa ned händerna var övertygade om att det amerikanska konceptet var riktigt: med en ny och stark valuta skulle västtyskarna bli konsumenter och den nya livsstilens möjligheter skulle sporra dem att också ta nästa steg på den politiska evolutionens trappa och bli övertygade demokrater.
Hitlers finanspolitik var påverkad av de författare vars verk han låtit bränna – Karl Marx och Friedrich Engels. Botemedlet var en radikal marknadsekonomi. I kasernen klubbade man igenom de kanske viktigaste besluten: 1) Den gamla valutan skulle bara vara värd en tiondel av den nya. 2) På dag X skulle alla tyskar få 40 nya D-Mark. Ett tredje förslag som gick ut på att alla som hämtat sitt startpaket skulle märkas med en speciell tatuering bakom örat röstades däremot ned.

För att undvika panik släpptes inte nyheten förrän på kvällen den 18 juni 1948. Det var en fredag, bankerna hade stängt för helgen och den tyska allmänheten var fullständigt oförberedd när de via radion informerades att dag X skulle infalla om två dagar.
Den korta kommunikén följdes av en rusig karneval. På svarta börsen exploderade priserna en sista gång: eftersom alla ändå måste göra av med sina pengar kunde man lika gärna köpa ett halvt kilo kaffe för 1500 mark eller en cigarrett – en enda – för 12 mark. För svarta börsens profitörer var det en pyrrhusseger: inte heller de skulle ju kunna växla in alla dessa tusenlappar. Det sista dygnet flöt sedlarna i rännstenen. Många upptäckte att en cigarr smakar bättre om den tänds med en hundralapp.
Söndagen den 20 juni 1948 förvandlades Tyskland till en ändlös kö.Alla hämtade ut sina 40 D-Mark. Sedan gick man hem och inväntade måndagen.
När affärerna den morgonen öppnade hade ett under inträffat. Över en natt hade körsbären mognat, korna hade kommit över sin produktivitetskris och allt man tidigare måst umbära låg plötsligt på hyllorna. Entusiasmen varade några sekunder, innan den slog över i vrede mot handlarna, dessa hamstrandets mästare, som haft allt detta på lager men inte velat sälja. Att polisen fick tillkallas och bilda kedjor framför många affärer var ett litet nederlag för den nya ekonomin. Kursen var ändå utstakad: som motorn bakom det ”tyska undret” blev D-Marken en kontinuerlig success story. För tyskarna är den synonym med den politiskt lyckligaste fasen i landets historia. Kanske var det därför finansministeriet inte fick igenom sin ursprungliga vision att alla de sedlar som nu lösts in mot Euro skulle återanvändas som stoppning i likkistor. Nu kommer Tysklands stolthet istället att malas ned till kattsand.

Jens Christian Brandt / Sydsvenskan, 20 januari 2002

Ett intelligent och instruktivt rekviem över D-Marken är författaren Werner Meyers Mythos Deutsche Mark (Aufbau Taschenbuch Verlag).

Detta inlägg publicerades i Tyskland och märktes , . Bokmärk permalänken.