Röda nejlikan från Utah


 
När OS i Salt Lake City invigdes och den tyska truppen marscherade in på arenan stals hela föreställningen av en statist. Före atleternas ensemble av fruktade skidskyttar, kompromisslösa bobåkare och mytomspunna rodeläss, tågade en 81-årig mormon från Utah. Han hette Gail Halvorsen och bar på en skylt med ordet ”Germany”.

Ingen visste hur han hade hamnat där, men alla visste vem han var. Vid anblicken av den vithårige mannen gjorde Berlin kollektivt vågen framför tv-apparaterna.

Ända sedan Homeros har dyrkan av olika ”krigshjältar” varit ett centralt inslag i den europeiska kulturen. Mannen med den blodiga svärdsklingan och den nedsölade uniformen har glorifierats av historieböckerna och inspirerat generationer av Hollywoodregissörer. Gail Halvorsen var en nyckelfigur i det enda krig som verkligen producerat hjältar: det kalla. Under Berlinblockaden (1948-49), när sovjetisk militär på Stalins order stängt alla tillfartsleder till Västberlin i syfte att svälta ut befolkningen, avancerade han till en mytisk gestalt i nivå med Röda nejlikan.

Västberlin överlevde den gången enbart tack vare de så kallade russinbombarna. Det var amerikanska flygvapnet som dagligen flög in 4000 ton livsmedel. Många av dessa piloter blev på ett irrationellt sätt besatta av uppdraget. Halvorsen, som flög sträckan 126 gånger, tillbringade de korta timmarna då han egentligen behövt sova med att tillverka miniatyrfallskärmar som han monterade fast på chokladkakor och sedan vid inflygningen över Berlin vräkte ut genom fönstret. För berlinarna var det kärlek vid första ögonkastet: situationen var allvarlig, men de uppskattade att den gestaltades som en konstnärlig happening.

Han var redan då mormon och övertygad patriot. Genom sin insats möjliggjorde han att Västberlin kunde fortsätta att vara en fri stad, det vill säga ett näste för bohemiska livsexperiment, radikal promiskuitet, småskaliga marijuanaodlingar och seglivad anti-amerikanism. På frågan varför han älskade berlinarna så mycket svarade han alltid: ”They love freedom”.

 Jens Christian Brandt / Expressen, 12 februari 2002.

Kommentar 2011. I dag distanserar jag mig från det överflödiga inpasset ”det enda krig som verkligen producerat hjältar”. Varför jag den gången, förmodligen mot bättre vetande, skrev så minns jag inte längre. Kanske hade det med närheten till 11 september att göra och de månadernas uppskruvade retorik. Den reservationslösa hyllningen till Halvorsen står jag för. Särskilt som jag träffat ett antal framstående svenska kulturpersonligheter som med visst patos upplyst mig om att Berlinblockaden aldrig ägt rum utan är en myt skapad av illasinnad västpropaganda.

Det här inlägget postades i Berlin, Tyskland och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s