”En kansler som färgar håret…”

Den tyske författaren Thomas Mann varnade redan 1912 för det hot mot
moral och ordning som utgår från frisörerna. Lita inte på dem,
skrev han i sin kortroman ”Döden i Venedig”, ty de är bara ute efter
en enda sak: att stjäla din manlighet och förvandla dig till en
fjolla. Framför allt bönföll han sina läsare: förbliv ståndaktig då
dessa parfymerade lismare söker övertala dig att färga håret.

Det börjar med att de hycklar oro över en grå skugga vid dina
tinningar, sedan plockar de fram en flaska ur sina hyllor och i
nästa ögonblick är du ett rov för förbjudna lockelser,
feberfantasier om ynglingar i randiga baddräkter. Det kan bara
sluta på ett sätt: du dör i kolera.

Generationer av tyska män tog dessa varningar på allvar.
Hockeyfrilla, wunderbar; marinkårs-snagg, aber bitte; Jesus-lockar,
jawohl – men minsta lilla toning var tabu, total verboten.

Sedan blev det 1998. Helmut Kohl (som på grund av sin märkliga
ansiktsform kallades ”Päronet”) tvingades att abdikera, och i
regeringskansliet inrättade sig ett nytt garde politiker. Det var
folk som vuxit upp med gymnastikskor, principiellt vägrade att bära
slips och som gärna lät sig avbildas på någon rejvfestival eller
gungande i folkhavet på Love Parade.

Förebilden var Tony Blairs paroll ”Cool Britannia”. Tyskland skulle
inte längre vara de dubbelknäppta rotarykostymernas land, utan ett
dynamiskt samhälle, styrt av människor som mellan nio och fem
förhandlade om EU:s östutvidgning, men efter mörkrets inbrott
förvandlades till fanatiska hedonister, upplagda för vinprovning
eller lekar i bubbelpoolen. Denna nya maktelit var obestridligen
roligare än sina föregångare, men också skamlöst fåfäng.

I samma ögonblick som Gerhard Schröder blev kansler krönte
boulevardpressen honom till ”Tysklands sexigaste man”. Han tog emot
hyllningarna med en gäspning, som om detta epitet bara var en
senkommen bekräftelse på en objektiv sanning i stil med att solen
går upp i öster. För att något mildra intrycket att han av
befolkningen framför allt förväntade sig beundran, uppmanade han
väljarna att ställa stränga krav på honom. ”Om jag inte fått ned
antalet arbetslösa till under 3,5 miljoner ska ni rösta bort mig
igen.”

Med mindre än ett halvår kvar till nästa val har en konflikt blossat
upp mellan regeringen och oppositionen huruvida detta mål uppnåtts.
Men dispyten, som under några korta ögonblick av saklighet handlade
om det faktiska antalet arbetslösa, övergick snart till att gälla en
viktigare fråga: Har Gerhard Schröder färgat håret – eller har han
det inte? För oppositionen är det allt annat än en bagatell, ty
(som en kristdemokrat uttryckte det i parlamentet): ”En kansler som
färgar håret är också kapabel att frisera statistiken.”

Det är en öm punkt: hårfärgningsmedel är ju ett slags doping, och
misstanken att Gerhards tinningar – föremålet för en hel nations
stolthet – skulle ha manipulerats på kemisk väg påminner tyskarna om
årets andra stora trauma, skidkungen Johann Mühleggs Olympiafusk.
Medan spanjoren från Bayern fråntogs medaljerna prövas beskyllningarna
mot Schröder nu av en domstol i Hamburg.

Det är en rättegång som kanslern driver i syfte att sätta stopp för
de envist surrande ryktena om att hans frisörbesök alltid inkluderar
vissa specialbehandlingar. Men denna absurda buskis, där
telegrambyrån DDP (som i januari var först ut med att lansera tesen
att Schröders tinningar för länge sen antagit en blyertsgrå ton)
sitter på de anklagades bänk och där försvaret redan första
förhandlingsdagen drog ned skrattsalvor genom att tala om kanslerns
”uppseendeväckande färgade… äh, jag menar: färgstarka hår”,
handlar om mer än vad opponenterna vill låtsas om.

Schröder är precedensfallet. Den förste tyske regeringschefen som
styr landet likt en popstjärna. Och framför allt: den förste
manlige politikern som tagit konsekvenserna av att även män i dag är
objekt och därför blir älskade eller ratade mera för sin
utstrålnings skull än för sina gärningar. I ett svenskt perspektiv
påminns man om den surrealistiska ekvation drottning Silvia tvingas
lösa: om hon inte ser överjordiskt ung ut är undersåtarna besvikna,
om det framkommer att hon låtit lyfta sig är de sårade, rentav
förbannade. Ur denna labyrint kan ingen domstol i världen rädda
Schröder.

Jens Christian Brandt / Expressen, 16 april 2002

Detta inlägg publicerades i Tyskland, Zeitgeist och märktes , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s