Måndagarna vid Nikolaikirche

Från en sotfärgad skymningshimmel faller enstaka hagelkorn över
Leipzig. Vi är 20 000 huttrande själar på stadens blåsigaste torg.
Veteranerna, de som samlas här varje måndag efter jobbet, håller
levande ljus i händerna, andra ser ut att be, några skanderar
slagord eller kilar omkring med tjocka buntar flygblad under armarna
och själv tränger jag mig fram genom den väntande mängden för att
läsa vad det står på plakatet som två irakiska småpojkar håller upp
i kamerablixtarnas sken.

No Bush, No Saddam – Democracy and Salam

I samma ögonblick knastrar det till i mikrofonen som riggats upp
utanför operahuset. Det blir med ens mycket tyst och sedan skrider
en kvinna i 70-årsåldern fram till mikrofonstativet. Hon lyfter
handen och det är samma befallande gest som syns i gamla
journalfilmer och det blir ännu tystare och jag chockerar min granne
i vimlet genom att fråga: ”Vem är det?” och utan att ta blicken från
den silverhåriga härskarinnan över haglet och de fladdrande
ljuslågorna viskar han ”Christa Gottschalk, skådisen” och i nästa
sekund säger hon sin första replik.

– Jag är en gammal europé . . .

Svaret är ett öronbedövande jubel. Applåderna ekar över
Augustusplatz och plakaten med ”No war” gungar som cigarrettändare
på en George Michael-konsert.

Christa Gottschalk, världsberömd i hela Leipzig och nu också
inzoomad av tv-team från Tokyo och Moskva, tar emot hyllningarna med
ett överseende leende och börjar berätta om hur hon själv, eller
åtminstone hennes föräldrahem, bombades i andra världskrigets
slutskede och hur hon sedan flydde genom rykande ruinstäder. ”Och
jag var ju bara femton och hade inte gjort något ont och ändå var
jag en måltavla för stridspiloterna…” Nya applåder från 20 000 gamla européer.

Om det är sant som New York Times skriver att Tyskland
är den europeiska antiamerikanismens hemland, så är Leipzig rörelsens
huvudstad. Donald Rumsfelds ivrigaste anhängare bor knappast här.
Den skenbart entydiga bilden kompliceras dock av att staden
samtidigt är den tyska antikommunismens högborg.

Hösten 1989, när Berlinmuren föll och Erich Honecker fråntogs sin
blänkande limousin och människorna runt om i DDR stormade Stasis
dittills ointagliga bunkrar, var Leipzig sammetsrevolutionens
centrum.

I Östberlin, där befolkningen materiellt sett alltid hade det bättre
än i provinsen, var protesterna ett exklusivt projekt. Några få
radikala teologer, konstnärer och författare som drog längs
paradgatorna med banderoller som krävde reformer och resefrihet.
Inne på de regniga bakgatorna väntade arméns specialförband och det
var krossade näsben och vinande batonger och farligt så länge man
inte var hundratusentals.

I Leipzig blev upproret däremot snabbt en folkrörelse. Man var
många och man hade fått nog och demonstrationerna ägde alltid rum på
måndagarna, vecka ut och vecka in. Trots att tidningarnas
insändarsidor svämmade över av inlägg som var signerade ”Hederlig
knegare” och krävde, om inte en repris på massakern vid Himmelska
fridens torg så åtminstone ett slut på daltandet med de asociala
elementen, flöt det aldrig något blod. Ordern om eldgivning kunde
bara komma från Berlin. Men Berlin teg, medan Leipzig marscherade.

När sedan muren föll och resten av DDR dansade på Kudamm i
Västberlin fortsatte Leipzigborna att demonstrera. Med en galnings
envishet tågade man den invanda rutten. Från Nikolaikyrkan, via
gamla stans smala gränder där cigarrfabrikanternas palats i
jugendstil långsamt ruttnade bort bakom ett täcke av spindelväv och
sot, och fram till operan. Man hade börjat med att kräva små,
verklighetsnära reformer – och muren hade störtat samman.

En bit in i november 1989 började man skandera ett nytt slagord:
Deutschland – einig Vaterland, ett återförenat Tyskland.
Det var inte ens en utopi, det var vansinne och i Berlin, Bonn och Kreml
skakade makthavarna samfällt på sina gråa tinningar.

Deutschland – einig Vaterland, några måndagar senare
var det en realitet.

Att Leipzigborna den gången vågade trotsa makten berodde på att de
hade en annan stark institution i ryggen, nämligen kyrkan.
Demonstrationerna utgick alltid från Nikolaikirche där en
karismatisk präst med det märkliga namnet Christian Führer eldade
församlingen med valda delar ur evangelierna. Gudstjänsterna var
fullsatta hela hösten 1989 och av de 2000 besökarna var hälften
civilklädda poliser. ”Jag uppfattar det som positivt att Stasis
medarbetare får avnjuta Bergspredikan”, sade prästen. ”Det är ju
bara hos oss de kan bekanta sig med den.”

Under 90-talet, när Leipzig sakta rustades upp och Deutsche Bank
återtog sitt barockpalats och McDonald”s flyttade in på gågatan med
skönhetsstudion Nageldesign som närmaste granne, blev Führer en
vanlig präst igen. Måndagarna tycktes tillhöra det förflutna.

Sedan kom den 11 september 2001 och så småningom Rumsfelds tes att
Tyskland är en skurkstat i nivå med Libyen.

På juldagen 2002 samlade Führer sina trognaste till en ny
måndagsdemonstration. Det var samma tända ljus som förra gången men
banderollerna hade uppdaterats. ”No war!” Vid altaret bad man Gud
vägleda strategerna i Washington, ”Herre, i din oändliga nåd, visa
dem nya vägar för konfliktlösning” och sedan tågade man den berömda
sträckan till operan. Sammanlagt var det 18 fredsdemonstranter.

En vecka senare hade skaran växt och växte ytterligare och nu är det
mars och antalet deltagare uppgår till 20 000. I Nikolaikirche står
Führer vid altaret och citerar New York Times: ”Samma östtyskar som
störtade kommunismen vänder sig nu mot USA.” Medan församlingen
applåderar får jag en 20 sekunder lång intervju med en äldre
gentleman som anlänt till kyrkan med en EU-fana i handen och en
handskriven lapp fäst över hjärtat: ”Altes Europa”.

– Vi är inte antiamerikaner, säger han, men vi är experter. Vi kan
allt om hur man störtar diktatorer med fredliga medel. Bush kan
fråga oss istället för den där Condoleeza Rice.

(Publicerad i Expressen, 7 mars 2003)

Detta inlägg publicerades i Tyskland och märktes , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s