Vår man vid bokbålet

Eftersom historien berättats åtskilliga gånger nöjer vi oss med en kort rekapitulation av fakta. För årstiden var den 10 maj 1933 en ovanligt het dag: när skymningen faller över stora och små städer runt om i Tyska riket har det där åskvädret som meteorologerna siat om ännu inte infunnit sig. För några år sedan, när människan ännu var slav under konventionerna och de nedärvda hierarkiernas ok, var det otänkbart för män ur medelklassen att offentligt visa sig i bara skjortärmarna, men nu är det en ny tid, etiketternas paragrafer gäller inte längre, och därför tar de svettiga professorerna av sig sina kavajer innan de med friskt mod återvänder till arbetet. Det är en ändlös kolonn av lastbilar, höskrindor och gamla dragkärror som rullar fram till universitetsbyggnaderna i landets alla lärdomssäten. Så mycket som ska lastas av, släpas i väg till den stora uppsamlingshallen och sedan staplas i lagom svajande travar.

Mörkret tätnar, facklorna tänds och i Berlin riktas all uppmärksamhet mot en student klädd i partiets bruna uniformsskjorta och med en pincené nedkörd över näsroten. Man räcker honom en av de tusentals böcker som denna dag konfiskerats och med erforderligt patos deklamerar han: ”Mot klasskamp och materialism! För folkets gemenskap och en idealistisk livssyn! Jag överlämnar Karl Marx skrifter åt lågorna…”

Ritualen fortsätter: en ny student, en ny bok, den obligatoriska motiveringen och så lågorna. Böckerna brinner och när blåsorkestern börjar spela tas studenternas roll över av SA-veteraner. Bokpärmarna flaxar tafatt med vingarna innan de landar på bålet. Det är Sigmund Freud och Heinrich Mann och Heinrich Heine och Alfred Döblins ”Berlin Alexanderplatz” och ur ett svenskt perspektiv kan man konstatera att även några volymer Selma Lagerlöf går upp i rök.

Allt detta kan beskådas i otaliga dokumentärfilmer. Också efterspelet är känt. Tidningarnas kultursidor andas stor belåtenhet. ”Vi varken är eller vill bli Goethes och Einsteins land”, skrev den litteraturansvarige på Berliner Lokalanzeiger. Allt medan författaren Oskar Maria Graf, som till sin förtvivlan fann att hans böcker inte bara undgått bålen utan till och med satts upp på den vita lista över verk som makthavarna särskilt anbefallde den tyska befolkningen, protesterade mot den positiva diskrimineringen i ett öppet brev som utmynnade i bönen: ”Bränn mig!”

Sin definitiva tolkning fick bokbålen många år senare, när Hitler var besegrad och koncentrationslägrens existens inte längre kunde förnekas, och allt fler erinrade sig Heinrich Heines profetiska strof från 1819: ”Där man bränner böcker, bränner man även människor”. Logiken syntes glasklar. Bokbålet som prolog till Förintelsen.

För samtiden stod det ögonblickligen klart att Joseph Goebbels låg bakom bålen. I dag vet vi att det inte stämmer, aktionen samordnades av studentorganisationerna, men det är egentligen inte så viktigt – eftersom Goebbels själv gärna tog åt sig äran kan vi lugnt betrakta honom som kvällens regissör.

På ytan var den 10 maj en vanlig arbetsdag i hans liv. Han anlände till Operaplatsen och massan jublade, han var rösten och de var kroppen, det konturlösa kollektivet som i snörräta led väntade på att han, den synnerligen unike, skulle undfägna dem med den angenäma baryton som redan var en legend bland tyska kvinnor. Så var det nästan alltid, och särskilt efter den lyckade nationella omvälvning som förvandlat den haltande, av oförstående kronofogdar svårt ansatta doktorn i litteraturhistoria till propagandaminister.

Journalfilmerna från bålet är suddiga: studenterna och professorerna glider förbi som onda clowner, förryckta vandaler som i en vattenkammad, pincenéprydd extas metodiskt plundrar den egna existensens grundvalar. Vi vill inte veta vad de tänkte medan de länsade universitetsbiblioteket eftersom vi redan anar svaret: härligt, härligt och här är en ny packe böcker och en till och väldans vad det sprakar.

Bland alla dessa stumma galningar är Goebbels den ende som går att urskilja som individ. Medan ringen kring bålet tätnar och mängden spontant brister ut i nazibarden Horst Wessels sång med det avslutande löftet ”I dag erövrar vi Tyskland, och i morgon hela världen”, är det som om Goebbels kastar en orolig blick åt det håll där han förmodar eftervärlden.

Han behöver just vår koncentration i detta ögonblick. Det är viktigt att vi förstår honom och att detta alls inte är vilken småstollig politisk manifestation som helst, utan ett idédrama större än ”Hamlet” och ”Faust” tillsammans. För medan han nu kastar en sista blick på elden och sedan vänder sig om och sakta försvinner från de brinnande böckerna, skapar han en figur som kommer att överleva alla diktaturer, som rent av behöver demokratin för att komma till sin fulla rätt, en figur som mänskligheten hädanefter alltid kommer att få dras med: den antiintellektuelle intellektuelle. Han som blott består av ord och därför måste förfölja orden tills de utplånas. Detta privata trauma kommer han dock att dölja bakom en mask av ansvar: förutom han själv existerar bara den bräkande massan och för fårens skull måste pärlorna, vars värde vi ändå aldrig kan begripa, ersättas med mera lättuggade produkter.

Han går ut ur bilden och in i vår samtid. Hans kolleger är historia. Diktatorn som mot slutet av sitt liv åt tre tallrikar kakor om dagen och bara ville tala om hunddressyr. Kolerikern Göring i sina fantasiuniformer. Sadisten Himmler som vägrade äta kött och älskade små valpar. Tjänstemannen Eichmann med sin pliktkänsla och sina ändlösa deportationslistor. Alla borta, alla historia. Bara Goebbels är kvar och det som gör honom samtida är hans offer: medan andra intellektuella strävar efter sin egen förfining arbetar han med ett besinningslöst raseri på alltings förflackning.

I maj 1945 dyker hans lik upp på en rad platser i Berlin. Sovjetiska soldater tvingar hopfösta berlinare att identifiera den redan blånade kroppen. Några dagar senare iakttas han i en källare i de norra förorterna vilande på en kasserad dörr. Vid pingst står hans kista i en skogsdunge öster om staden. Man tror att han så småningom fördes till Moskva som en trofé för Röda arméns mera hemliga samlingar.

Slutet är passande för en man som alltid såg sig som utvald. I pojkåren drömde han om att bli präst. Med den sena puberteten dök en ny och farligare ambition upp: han ville till varje pris bli författare. Ändå är det inte så att han sviker Kristus för Orden. De är tvärtom mer eller mindre identiska, det ena står för sanningen, det andra för frälsningen, gränserna mellan religionen och litteraturen är under dessa år alltid flytande.

Efter kriget mindes skolkamraterna honom som en ruvande skugga i balsalens bortersta hörn. Ingen hade velat dansa med ”klumpfoten” och i dagböckerna är han redan som tonåring en fullfjädrad misantrop, övertygad om varje människas principiella ruttenhet. När dessa insikter trasar sönder varje hopp om att finna ett hem i människornas värld återstår bara Orden. Det är som i ett äktenskap, det ska bara vara de båda, Diktaren och dessa små heliga ägg som han ruvar fram under nätter fyllda av månsken och metafysiska grubblerier och man kan nästan höra honom, hur han till orden viskar: Vi behöver inga andra – och hur de matt replikerar: Fast kanske lite luft – hur som helst, dessa absoluta anspråk kväver sakta orden.

De tynar bort under hans händer. Först dör orden och sedan Kristus eller om det var tvärtom. Det är givetvis inte hans eget fel. Alla Tysklands förläggare är judar som vägrar ge ut annat än pornografi. Teaterkritikerna är också judar och förtiger därför att minst ett halvt dussin nästan färdiga skådespel ligger i hans skrivbordslåda. Och publiken – hopplös, utan smak, totalkorrumperad.

Till sist är det ändå hans eget fel. En övermänniska skulle ha satt sig över motgångarna. Full av avsmak inser han att litteraturen är den vidrigaste av alla konstarter eftersom det är den mest odemokratiska. Vi accepterar utan vidare att vi inte kan bli Mozart och vi bär det med fattning, utan att slänga oss framför närmaste spårvagn eller i protest livnära oss på en diet av glassplitter och arsenik. Med samma jämnmod konstaterar vi att det aldrig blev balettdansare, skulptörer, schackmatadorer eller konståkningsprimadonnor av oss. Litteraturen däremot lurar oss att försöka. Den tittar på oss med sina demokratiska blåa ögon och viskar: alla kan skriva. Den knuffar oss i grabbaktigt samförstånd i sidan och väser: verktygen har du ju redan, du är ditt eget redskap och ditt eget material.

Men det stämmer inte, upptäcker Goebbels, eftersom orden inte är sanningen, eftersom själva språket inte är något annat än ett gränslöst förräderi. Vi inbillar oss att vi kommunicerar, men varje stavelse separerar oss i själva verket från varandra, naturen och tingen. Med isande klarsyn ser Goebbels plötsligt den dekadenta litteraturkritikens gunstlingar, dessa undermänniskor som beskriver andra undermänniskors gradvisa förvandling till insekter – de hyllas, misstänker han, eftersom de är lögnens ambassadörer och har flytt ansvaret att avbilda verkligheten och i stället fladdrar runt i sina infantila ismers fjärilsmuseum.

Efter 1933 får litteraturdoktorn sin revansch. Templet rensas från elitistiska månglare och i den tyska lyriken är insekternas expressionistiska surr utbytt mot ett fåtal av honom själv fastlagda motiv: kriget som är grymt men nödvändigt, kvinnan (kysk och blond), hembygden, skogen och Führern. Goebbels inser att dessa dikter, pliktskyldigt nedrafsade av lejda amatörpoeter som var kommunister i går och i morgon förebildliga demokrater, dör redan innan bläcket hunnit torka. Ändå älskar han dem, eftersom deras kompakta, obestridliga brist på kvalitet ytterligare framhäver hans eget hjältemodiga offer: han är den som dödade det han älskade mest. Han, som aldrig dyrkade ens Hitler såsom han avgudade Dostojevskij, tog på sig uppgiften att uppspåra och utplåna minsta tillstymmelse till skönhet, eftersom denna alltid är lierad med ambivalens, det vill säga med lögnen.

Vi kommer naturligtvis in i det sista att förneka att vi i hemlighet vårdar hans arv. Vi bränner inga bibliotek, vi upprättar inga svarta listor. Honom föraktar vi för hans brutala överdrifters skull. Men under detta förnekande bultar vårt hjärta ändå för bokbålen. Hans hat mot alla subtiliteter, mot mångtydigheten och ornamenten har vi polerat till något rumsrent och demokratikompatibelt – det är ändå samma vildsinta hat. Vår dröm är att människan en dag ska tala samma språk och alla människor därigenom ska förvandlas från vilset kringfladdrande individer till lemmar i en enda oupplöslig massa. Så du kan vara fullständigt lugn, doktorn. Vi såg dig den där kvällen vid bålet. Vi fattar precis vad du menade.

Publicerad i Dagens Nyheter, 11 maj 2003

Detta inlägg publicerades i Tyskland och märktes , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s