Maud Olofsson och den eviga tyskskräcken

Stackars Tyskland. För några veckor sen, när sommaren ännu var ung,
samlades några av landets ledande experter på marknadsföring för att
diskutera framtida strategier. Konkret handlade det om att göra
något åt Tysklands image utomlands.

Från London kom oroande rapporter: Analytikerna vid tyska ambassaden
hade upptäckt två saker, dels att BBC nästan varje kväll visade
tv-program som behandlade kriget eller Förintelsen, dels att denna
hjärntvätt (en tysk är alltid en blond best med senapsfärgade
mustascher som i tid och otid vrålar ”Achtung”) påverkade exporten
(färre sålda bilar) och lade hinder i vägen för det kulturella
utbytet (inga turistande britter vid Brandenburger Tor).

Även från Paris kom larmsignaler. Undersökningar visade visserligen
att fransmännen var något mindre besatta av tanken på en nära
förestående tysk invasion; i gengäld var de komplett ointresserade
av allt som hade med Tyskland att göra.

Varumärket Tyskland hade med andra ord ett akut imageproblem. Men
marknadsstrategerna brainstormade och kom då fram till att
alltsammans var ett missförstånd.

Tyskarna var inte, som okunnigt folk utomlands hävdade,
senapsfärgade pedanter, utan raka motsatsen. Lättklädda rejvare
gungande i en livslång Love Parade. Avspända livsnjutare med ett
ironiskt förhållande till plikten, punktligheten och de eviga
värdena. Dessutom kosmopoliter som gärna – i likhet med Boris Becker – gifte
sig med mörkhyade kvinnor och höll sig med övernattningslägenheter i
Monaco och New York.

Dessa spektakulära iakttagelser meddelades med stort allvar vid
presskonferenser arrangerade av Goethe-instituten i London och
Paris. Inför häpna men tappert protokollerande journalister
dikterade höga tyska ämbetsmän att Berlin nu bestämt sig för att
offentligt gå ut med parollen att Tyskland är ”sexigt”.

Utspelet var tänkt som början på en stor kampanj för att ta världen
med charm. Egentligen var det rätt. Ett land sätter ned foten och
säger: Ett ögonblick, här har skett ett missförstånd, vi är inte
lägervakter utan sexiga rejvare. Ge oss en chans, en liten bara, så
ska vi bevisa att vi är erotikens och inte tortyrens ambassadörer.

Som sagt, ett intressant utspel. Kunde ha blivit något. Förtjänade
en chans, kanske.

Men sedan kom Berlusconi och sedan kom, föga förvånande, vår egen
lilla populistprimadonna Maud Olofsson.

Och på en kort sekund har Tyskland förpassats tillbaka till ruta
ett, den eviga skamvrån. Allt Berlusconis svenska syster behöver
göra är att påstå att Hitler också var för EMU, och genast faller
bitarna på plats: EU och euron är ingenting annat än en diabolisk
plan som mörkermännen i Berlin och finanshajarna i Frankfurt
tillsammans smidit för att äntligen – äntligen! – underkuva resten
av Europa.

Med sina argument insinuerar röstfiskaren Maud att Tysklands enda
politiska ambition är att invadera. Hon vet att det där går hem i
stugorna. Hon är nästan helt säker på att vi alla kommer att nicka
tankfullt när hon i en intervju med Aftonbladet fastslår att det
”viktiga” är att ”lära av historien”.

För att demonstrera sin sensationella vaksamhet, sin unika förmåga
att avslöja demokratins fiender även när de kommer i Armanikostym,
går hon sedan ett steg vidare och utpekar den man som allmänt tippas
bli EU:s utrikesminister som terrorist.

Joschka Fischer, i det hänseendet är den historiskt kunniga Maud
mycket säker på sin sak, var i sin ungdom ”en del av
Baader-Meinhof”. Förmodligen efterlyst av Interpol, antagligen dömd
till livstid i sin frånvaro. Dock oigenkänd tills detektiven Maud
ertappar honom bland raukarna på Fårö, vilka han utan tvivel just
tänkte spränga i luften.

Hitler och Baader-Meinhof. Euron och Joschka. Av rapporteringen
att döma är hela Gotland i de tyska spökenas händer.

Tyska UD har valt att avfärda Maudaffären som ”nonsens”. En bitter
eftersmak dröjer ändå kvar. För tio år sen gjorde Jan Myrdal succé
med tesen att Tysklands återförening äventyrade freden i Europa.

När Gerhard Schröder deklarerade att han inte stödde Irakkriget
lyckades skickliga opinionsbildare vända detta till någonting
aggressivt och hotfullt: vägran att delta i krig blev det
slutgiltiga tecknet på att Tyskland inte var någon mogen demokrati.
Tecknen på tyskarnas potentiella farlighet finns överallt.

Jag har hört äldre tyskar – och då inte den senapsfärgade varianten,
de som en gång taktfast marscherade österut, utan de andra, de som
under Tredje riket gjorde motstånd och placerades i fängelser och
läger – resignerat säga att det bara finns två länder dit en tysk
kan resa utan att omedelbart bli anklagad för nazism: Polen och
Israel.

I resten av världen är det viktigt, för att citera Maud, att man
”lär sig av historien”, det vill säga: Om det finns minsta
tillstymmelse till möjlighet att framställa Tyskland som barbariets
och förtryckets hemvist på jorden – Achtung Knödel! – då måste den
gripas.

Sanningen är att Tyskland i dag är en vit fläck på den europeiska
kartan. Det är landet man tvingas färdas igenom för att komma till
de förebildliga demokratierna Österrike och Italien. Motorvägarna i
fint skick. Maten dock avskyvärd.

Stackars tyskar. Man kan tillsätta hur många imagekommissioner som
helst eller rekrytera Claudia Schiffer och Boris Becker som
hedonistambassadörer.

Utanför Berlin kommer ingen att köpa bilden av de sexiga rejvarna.
Om man så tvångsdeporterade hela Europa till en nattöppen bar i
Kreuzberg skulle ingen se något annat än hakkors och marschkängor.
Historien, Maud, är inte till för att vi ska lära något av den, utan
för att våra fördomar, vår outrotliga rasism, ska få ett
respektabelt skimmer.

(Publicerad i Expressen, 11 juli 2003)

Kommentar 2011. Här handlar det om upptrappningen inför EMU-omröstningen 2003. Vad många i dag gärna förtränger är att centerpartiet (med Maud Olofsson i spetsen) den gången ofta agerade sida vid sida med vänsterpartiet och sverigedemokraterna. Motståndet mot ”EU-fierandet” av Sverige var massivt, och Maud O försummade aldrig ett tillfälle att framställa Tyskland som ett mycket allvarligt hot mot världsfreden. Själv drev jag, tillsammans med Expressens dåvarande politiske redaktör PM Nilsson, linjen att centerns intima samröre med sverigedemokraterna borde granskas ingående. Föga förvånande ledde det till att vi av vissa profilerade kulturskribenter stämplades som ”nazister”. Det var en hemsk tid. Alla begrepp var upp- och nedvända: kosmopoliter fördömdes som ”extremhöger” medan hårdföra nationalister betraktades som demokratins väktare. Sedan dess har allt bara blivit bättre.

Detta inlägg publicerades i Sverige, Tyskland och märktes , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Maud Olofsson och den eviga tyskskräcken

  1. Bengt O. skriver:

    Jawohl, Herr Hauptbahnhof! När jag läste artikeln trodde jag faktiskt att den var skriven idag och hoppades att den skulle få stor spridning. Vissa saker ändras tydligen aldrig.

    Det var inte bara Maud som gjorde bort sig. Även miljöpartiets dåvarande -kortlivade- språkrör jämförde euroförespråkarna med Hitler. Kritiserad för detta värjde hon sig och sade att hon naturligtvis med jämförelsen inte avsåg hans ”fascistiska tankegods” (ordgrannt citat) .

    Göran Hägg gör sig i sin slarviga Mussolinibiografi skyldig till likartade tankar (dock icke lika primitivt uttryckta, han är ju ”retorikprofessor” i alla fall.) Likaså Lars-Olof Larsson i sin Gustav Vasa-biografi. Tyvärr också Eva F. Dahlgren i sin spännande bok om ”Fallet Sigrid Gillner.” Tanken -om man kan kalla den så – är ungefär att Gustav Vasa skulle ha gillat EU eftersom han var en diktator och Sigrid Gillner likaså därför att hon var nazist.

    (Det inledande citatet är ur Svenska Ords strålande film ”Picassos äventyr.” Se den!)

    • JC Brandt skriver:

      Herr Hauptbahnhof, haha!
      Tack för citaten, de kände jag inte till. Å andra sidan är de ju inte direkt överraskande: det var så man argumenterade den gången. Och kanske inte bara då, även om det tonats ned avsevärt på senare tid. Jag tänker att det som avspeglas här är två oförenliga hållningar till den europeiska historien. Tysklands (men även grannländernas) tolkning av 1900-talet med två världskrig och ett delat Europa kan ju bara vara att nationalstaten spelat ut sin roll, åtminstone på sikt. Medan man i Sverige tenderar att betrakta allt samarbete över nationsgränserna som ett nödvändigt ont.

      Efter själva EMU-omröstningen skrev Maciej Zaremba den här analysen:

      Klicka för att komma åt zaremba2003.pdf

      Jag tycker fortfarande att den är enastående.

      • Bengt O. skriver:

        Jag utvecklar mitt resonemang något och diskuterar din artikel på …en fallgrop som noll.

      • JC Brandt skriver:

        Förnämligt! Jag ska gå in och läsa nu. Och apropå tyskskräcken – i går visade SVT:s Barnkanalen ett humoristiskt inslag, rapportering från ”VM i allvar”. Inte alldeles överraskande vanns detta av en tyska som i efternamn hette ”Manöver”. Hon bar glasögon och såg ”sträng” ut.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s