Om mode och mammutjakt

Veckans mest sensationella nyhet är utan tvivel att Björn Ranelid och fem andra författare inom kort kommer att gå in i den exklusiva sfär som hittills varit förbehållen de vackra, rika och anorektiska.
När Heidi Klum tas ned från reklampelarna och ersätts med dessa
diktande mannekänger är det kanske inget jättekliv för mänskligheten
men ett stort steg för svensk litteratur.

Vi trodde ju att de var nästan avskaffade, dessa lätt
verklighetsfrämmande typer som i stället för att snickra ihop en
hyfsad deckare sitter hemma på kammaren och plitar på verk med
titlar som ”Varelser av gräs” och ”Byggnad med kreatur”. Eller att
de infångats av Maud Olofssons kommission mot elitistisk smörja.

Nu ser vi att det var tvärtom: den seriöse romanförfattaren är i
själva verket en stjärna i klass med David Beckham, och eftersom det
inte går ihop, hur kan den hopplöst marginaliserade plötsligt vara
någon vi ska identifiera oss med, kan det vara på plats att reda ut
hur allting började.

Ända sedan inlandsisen försvann och de första svenskarna svajande
reste sig på bakbenen har vårt förhållande till orden varit
ansträngt.

I början satsade vi på oartikulerade grymtningar. Ett plötsligt
”nöff, nöff”, utstött i råmande tonart mot vinterhimlen, kunde allt
efter betoning betyda ”Den sårade mammuten är på väg att anfalla min
svåger Kjell-Åke” eller ”Lägerelden slocknade då Kjell-Åke hällde
sitt tandborstvatten på lågorna”.

Efter ett tag räckte dessa läten inte längre till. När det blev
nödvändigt att dryfta storleken på mammutjägarnas fallskärmar
tvingades svenskarna ersätta grymtandet med ord.

Vi tyckte inte om dem. Orden var nästan alltid importerade från
kontinenten, och vi använde dem därför bara i nödfall, samtidigt som
vi såg till att åtminstone våra monarker alltid rekryterades bland
dem som var ovänner med språket.

På kontinenten gick utvecklingen åt motsatt håll. Savannerna
stenlades, där lägereldarna brunnit uppstod piazzor och i
skymningstimmen fylldes dessa av snattrande, omotiverat
gestikulerande, vinluktande mytomaner som i stället för att ägna sig
åt mammutjakt gått över till att berätta om någon som de kände som
en gång känt någon som hade mobilnumret till någon som jagat mammut
med Diego Maradona.

När dessa degenererade stackare dessutom började skriva ned sina ord
blev våra protester handgripliga. Att en jeppe som Imre Kertész,
som bevisligen aldrig nedlagt så mycket som en dvärgmammut, skulle
tilldelas vårt nationalpris kvitterade vi med häcklande applåder av
våra skickligaste experter på pretentionsutdrivning.

Och plötsligt är allting tvärtom. Nu är Ranelid och hans vita linne
vårens hetaste trofé på modemarknaden. Vi simpla mammutjägare
fattar som vanligt ingenting.

(Publicerad i Expressen, 6 mars 2004)

Detta inlägg publicerades i Sverige, Zeitgeist och märktes , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s