Festen vi missade

1.
Jag lägger i videokassetten, lyssnar till Rapports signaturmelodi och hör programledaren säga: ”Sverige har flera gånger tidigare höjt den militära beredskapen då det varit oroligt i Östeuropa. Så är inte fallet ännu.”

På tv-rutan är det den 10 november 1989.

Berlinmuren har varit öppen i nästan ett dygn. På kontinenten är det karneval med flygande champagnekorkar och segerdruckna DDR-medborgare som gör v-tecknet på Kurfürstendamm.

Men svensk nyhetsjournalistik, känd för sin nolltolerans mot allt som är uppsluppet, jublande eller partiskt, följer sin egen dramaturgi och därför ska vi nu höra vad en säkerhetspolitisk expert från Militärhögskolan har att säga om den hotfulla situation som uppstått i Europas mitt.

Han sitter där i sin uniform och är tämligen lågmäld, men hävdar ändå med viss skärpa att murens fall är början till slutet för Warszawapaktens dominans och Sovjetunionens herravälde över Östeuropa.

Halvt häpen, halvt chockerad utbrister reportern: ”Men det är väl ganska farligt, det? Det är ju många som funnit ett slags trygghet och ro i kalla kriget. Man visste ändå var parterna stod. Nu är det slut på det och många känner sig villrådiga.”

Experten: ”Ja, många längtar tillbaka till kalla kriget. Men det tycker jag är en idiotisk inställning. För då längtar man tillbaka till en tid då halva Europa hade ofrihet.”

Stämningen blir snart mycket infekterad, och intervjun slutar i osämja.

2.
Att i dag, femton år senare, via tidningsarkiv och gamla nyhetsprogram försöka avläsa den svenska reaktionen på murens fall är en omskakande upplevelse.

Gång på gång ertappar jag mig själv med att tänka att jag kanske drömt alltsammans. Att den där råkalla novembernatten kanske inte alls var det största ögonblicket i Europas historia sedan den 8 maj 1945. Från Berlin 1989 minns jag feststämningen när allt var över, betongen raserad och Politbyrån störtad; jag minns också allt det andra, hur vi i Västberlin höll andan under den tidiga höstens massdemonstrationer i DDR, livrädda för en ”kinesisk lösning”. DDR var ju det enda land som demonstrativt applåderade massakern vid Himmelska fridens torg.

Men mina minnen verifieras aldrig, inte en enda gång, av svenska medier.

Jag ger ordet till Jarl Alfredius: ”Statsminister Ingvar Carlsson har i dag varnat för allt för stor entusiasm.”

Katarina Engberg (Östeuropaexpert): ”Det finns naturligtvis många faror.” (Aktuellt 10/11 -89)

3.
SVT var långtifrån ensam om att rubricera murens fall som en ”internationell kris”.

I själva verket var de flesta – politikerna, de dominerande opinionsbildarna och de stora tidningarnas nyhetsjournalister – rörande överens den där sommaren och hösten -89, då muren sakta började gunga och Europa alltmer kom att likna ett kullvält schackbräde där inga pjäser stod på den ruta de borde stå.

Gorbatjov tog tydligt avstånd från det östtyska lydriket genom att fälla den bevingade domen över Erich Honecker: ”Den som kommer för sent bestraffas av livet.”

Solidaritet meddelade i september -89 att de tyska staterna borde återförenas.

Innan dess, i juni, började ungersk militär plötsligt och utan förvarning riva de taggtrådsstängsel som utgjorde gränsen till Österrike, och mindre än två månader senare lotsade samma ungrare tusentals DDR-flyktingar över gränsen till väst, medan en ursinnig och av alla övergiven Honecker anklagade Budapest för att bryta mot folkrätten.

Kort sagt, det var de underbara månader då storpolitiken kapitulerade för massans beslut att ögonblickligen lägga ned kalla kriget. På östra sidan av järnridån föll regim efter regim likt dominobrickor och det enda säkra var att ingenting någonsin skulle bli sig likt igen.

Ur svensk horisont var det likväl en kris.

Redan i mars -89 hade utrikesminister Sten Andersson kraftfullt varnat Nato och Warszawapakten för att begrava stridsyxan och i hemlighet arbeta på en nyordning av Europa: ”Vi kommer att reagera mot en utveckling … som kan ha skadliga effekter för vår säkerhet.”

4.
På nätet hittar jag ett svårslaget citat av Yrsa Stenius: ”Det är idioti att påstå att man i politiken inte kan vara både för och emot – det är i själva verket vad skicklig politik går ut på.” (Aftonbladet, 2/10 -01)

När de skenbart så anpassliga östtyskarna plötsligt reser sig mot partiet och kväll efter kväll samlas på gator uppkallade efter kommunismens döda stjärnor för att gemensamt skandera ”Wir sind das Volk”, hamnar svenska politiker och opinionsbildare i den tristaste av fällor: de måste nu försvara muren och Europas delning.

Det är ju inte så att de sympatiserar med betongen. Men eftersom man under andra världskriget och hela efterkrigstiden vant sig vid att ”vara både för och emot” grips det officiella Sverige av en sällsam oro när signalerna från kontinenten säger att terrorbalansen, den man trodde skulle vara för evigt, är på väg att förpassas till historien.

Oron är tydligast på ledarsidorna: ”Riskerar vi igen att hamna i osäkerhet och spänningstillstånd …?” (DN 22/8 -89)

Detta ansvarskännande ”vi” är i det ögonblicket förmodligen universums ensammaste varelse. Resten av världen är en berusad myrstack där irrationella själar springer fram och tillbaka, oåtkomliga för alla förnuftsresonemang och utan en tanke på konsekvenserna. Det är bara ”vi”, de neutrala, som fortfarande förfogar över en intakt ordningskänsla.

Oron, och den naiva förvissningen att status quo alltid är bättre än alla förändringar, vilar på tre grundpelare.

Punkt ett: den egensinniga synen på muren som stabiliserande faktor.

På ledarredaktionerna hamras det på tangenterna som om det gällde att föreslå Oslo det djärvaste av allt, nämligen att förära ett stycke betong årets fredspris: ”Vid en kylig analys har dock många iakttagare funnit sig nödgade att dra slutsatsen att muren, detta fysiska hinder för flyende, bidrog till att stabilisera läget.” (DN 12/9 -89)

Det är tveksamt om Honecker kunde ha sagt det bättre.

Den fixa idén, att vi trots allt bör känna ett slags underdånig tacksamhet över att få leva i ett delat Europa, är bara möjlig i en kultur där intelligentian håller sig med en egen, oberoende uppfattning om vad muren och därmed DDR egentligen var.

5.
Den andra grundprincipen lyder: ”Don´t mention the wall.” Det är diplomatspråk och betyder nämn aldrig dödsskjutningarna.

Den siste som mördades vid muren var en 20-årig östberlinare vid namn Chris Gueffroy. Natten till den 6 februari 1989 försökte han fly med hjälp av en repstege, upptäcktes och avrättades kallblodigt av en kvartett hjältemodiga gränssoldater som senare samma månad fann att den torftiga grundlönen drygats ut med en rejäl bonus på 150 DDR-mark vardera, dessutom blev det en tids betald semester och en trevlig orden att fästa i uniformsrevären.

I svenska arkiv letar jag förgäves efter fallet Gueffroy. Han är inte ens en vålnad. Förekommer inte.

Denna tystnad motsvarade den officiella svenska linjen gentemot Östberlin. Varken vid Olof Palmes besök i Stralsund 1984 eller under senare möten mellan Ingvar Carlsson och Honecker yppades kritik. Tidningarnas ledarsidor, även de förment borgerliga, delade UD:s syn på neutraliteten, varför bristerna i DDR-systemet alltid reducerades till ”bristande reformvilja”, ”inneboende tröghet”, ”doktrinära tendenser” etc.

I nyhetsrapporteringen är det ”Don´t mention the wall” för hela slanten.

Gemensamt för nästan all rapportering om 80-talets DDR är att den genomsyras av två dubiösa element – utelämnanden och relativisering.

Ett nyckeldokument i sammanhanget är skriften ”Honeckers DDR”, utgiven 1987 av Utrikespolitiska institutet och författad av journalisten Arne Järtelius.

Den belyser huvudsakligen fenomenet ”konsumtionssocialism”. Vi får veta att reallönerna ofta är högre än i Västtyskland och att de beryktade köerna uteslutande ringlar sig fram genom Polen.

Dödsskjutningarna vid muren nämns inte. Inte heller förekomsten av Stasi eller den tradition av ”Sippenhaft” som DDR övertog från Tredje riket och som gick ut på att staten har rätt att bestraffa även anhöriga till förmenta ”brottslingar”.

Inga problem är så stora att de inte låter sig upplösas genom oförbindliga relativiseringar. ”Och, när allt kommer omkring, så är vår egen svenska byråkrati väl inte heller alltid så rolig att tampas med.”

6.
Den tredje grundprincipen är en försåtlig variation på det gamla ordstävet att gräset aldrig är grönare på andra sidan muren.

Den 30 januari 1986 publicerar DN ett reportage om en östtysk som flytt till Västberlin. Rubriken säger allt: ”Avhopparens upptäckt: Folk talar inte med varandra”.

Det handlar alltså om en man som snabbt kommit till insikt att friheten finns någon annanstans – och inte bland butikerna på Kurfürstendamm.

Bevisen för detta är otaliga. Gemene man vägrar ge främlingar mynt att ringa för. På arbetsplatserna är det knäpptyst. Den som inte kommer till jobbet riskerar att få sparken. Sexualiteten är kopplad till pengar. ”Här får man inte ens dansa om man inte säger att man har bil och egen våning.” Själv är han inhyst i ”en enrumslägenhet i ett slumområde”.

Efter så många dyrköpta erfarenheter blir flyktingens slutsatser (särskilt då de filtreras genom nyhetsjournalistikens opartiskt inkännande språkdräkt) tunga som bly: ”Han vet att många östtyskar ångrar att de flyttat. Att de, liksom han själv, finner det västtyska samhället hårt och opersonligt, och att inflyttade östtyskar utgör en oproportionerligt stor del av de människor i Västtyskland som saknar hem och arbete.”

Vackra, melodramatiska mollackord. Bäst att vi får höra fortsättningen också: ”Vad hände med Ronald Klotzers drömmar? Han har slutat längta efter att rusa fram i fri fart på en motorcykel. Promenaderna längs Kurfürstendamm blir alltmera sällsynta. Friheten att resa har han hittills aldrig utnyttjat, och han funderar länge över frågan om han egentligen alls har fått större frihet i väst.

Detta är ändå den milda varianten.

Under hösten 89 tvingas den stora morgontidningen upprepade gånger påminna östtyskarna om att friheten i väst är illusorisk och att de som nu flyr spelar bort de båda storheter som är viktigare än alla medborgerliga rättigheter, nämligen ”trygghet och gemenskap”.

”Vad händer när TV-kamerorna dragit till andra fält, när hjälporganisationerna inte längre finns där och flyktingarna hänvisas till vardaglig hjälp från befolkningen? /—/ Och vad händer med flyktingarna själva när det stålhårda prestationssamhället börjar tränga sig fram? Inte minst den sista frågan är relevant. Man vet sedan tidigare att inte alla tyska inflyttare från öster klarar omställningen. Bland annat finns en undersökning som visar att cirka 20 procent av uteliggarna i storstäderna är före detta DDR-medborgare. De bara inte orkar.” (DN 16/9-89)

7.
Jag tror faktiskt att det var så enkelt: neutralitetstanken ledde oss in i den hopplösa labyrint där till och med muren, den tydligaste symbolen för att socialistregimerna betraktade sina medborgare som fångar, till sist gick att tolka som ett monument över viljan till fred.

Vår ambivalenta, efter 1945 aldrig ens tillnärmelsevis utredda relation till allt tyskt, förförde oss till att förneka sanningen om tillståndet i DDR och i gengäld svartmåla Förbundsrepubliken.

När DDR-medborgarna slutligen stångade sönder betongväggen stod vi där handfallna, uteslutna från festen av vår egen skyhöga moraliska nobless.

Allt vi kunde förmå oss till var att likt Ingvar Carlsson varna för bakslag, ”eftersom allting gått så snabbt och skett nästan utan kontroll”.

Oförmågan att glädjas är ändå ofattbar och nästan monstruös.

Vi går tillbaka till Aktuellts studio den 10 november 1989. Alfredius har radat upp kännarna bredvid sig. Inga östeuropéer, givetvis inte, inte heller någon borgerlig politiker (under perioden 8-12 november är de bannlysta från Berlinbevakningen), men väl the usual suspects.

Katarina Engberg. Jörn Donner. Dieter Strand.
De ser alla ut att komma från sin egen begravning.

Alfredius frågar: ”Dieter Strand, har du nånsin förbannat muren?”

Aftonbladets välkände reporter ser då tankfull ut och säger att det retat honom när ”svenska tjejer” vid gränsen tvingats visa sina handväskor. Men det han egentligen har på hjärtat är något annat. Trots att det är ”ett halvt historiskt ögonblick” önskar han formulera ett ”försvar” för muren.

Vid dessa ord nickar de andra i studion gillande.

Sen kommer den stabilitetens höga visa som på andra breddgrader skulle leda till tittarstorm, men som denna afton medan resten av Europa firar uppvaknandet ur en ond dröm, är de ansvarsfullas sätt att minnas muren.

”Trots alla humanitära följder som den stora politiken ofta har för den lilla människan, så har många varit överens om att efter 61 så ägde det rum en stabilisering, en dämpning av hela atmosfären i Berlin. Jag menar, fram till slutet av 50-talet så fanns det något som hette Berlinfrågan, något som kunde explodera så att hela jorden flög i luften. Efter muren så var det här pacificerat. Kanske har detta muroffer på något sätt krävts.”

Jens Christian Brandt / Dagens Nyheter, 9 november 2004

Kommentar 2011. Min i särklass mest utskällda, hånade och idiotförklarade artikel någonsin. Aftonbladet publicerade omgående en svavelosande epistel där epitetet ”ofrivillig komik” varierades i det oändliga. På svenska ambassaden i Berlin arrangerade dåvarande ambassadören, en herre som senare gjort karriär som ”författare och tysklandskännare”, en improviserad manifestation där alla som fann artikeln skadlig, missvisande och allmänt opatriotisk anmodades att räcka upp handen. (Jorå, jag har en mycket tillförlitlig källa på den punkten. Och jag vet exakt vems lilla hand som påpassligt seglade till väders – och vem som inte deltog.) Tråkigare, men inte särskilt oväntat, var naturligtvis att DN ögonblickligen fick kalla fötter. Redan nästa dag trycktes ett slags genmäle där redaktionen med önskvärd tydlighet distanserade sig från mina teser. Det gick ut på att Sverige inte varit ensamt om att känna skepsis inför Tysklands återförening. Jag försökte då svara att ordet ”återförening” inte förekommer i min artikel och att det enda som avhandlas är de omedelbara reaktionerna på murens fall. (Senare har jag förstått att svenska intellektuella har vissa problem att hålla i sär dessa händelser. Men under de där dygnen i november 1989 var tanken på en eventuell återförening inte ens född; allt handlade bara om att skapa tillräckligt stora och tillräckliga många hål i den förhatliga betongen.) Föga förvånande refuserades denna replik. Det blev slutet på mitt arton år långa, aldrig för ett ögonblick friktionsfria samarbete med DN kultur.

Detta inlägg publicerades i Berlin, Tyskland och märktes , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s