Fantomsmärtor i Czernowitz

För ett halvår sen, långt innan allt strålkastarljus riktades mot
Ukraina, tillbringade jag en dammig eftermiddag med att leta efter
Adolf Hitlers grav.

Framför kullen där den skulle ligga stod ruinerna av ett
senstalinistiskt monument. En sprucken betongsockel och någonting
som såg ut som tomma fönsterramar var allt som återstod av den plats
där porträtten på Arbetets hjältar brukade hänga.

Nu försiggick världens minsta loppmarknad här.

På en filt låg en hög oljiga muttrar, några tennskedar, två hammare
och en hästsko. Varorna vaktades av tre bistra pensionärer och
några köpare sågs inte till.

Längs Ruskagatan gled en sömnig trådbuss förbi.

Det var försommar i Cernivci, den lilla ukrainska staden som fram
till 1941 var berömd för sitt kulturliv, sina teatrar och sitt
operahus, universitetet, lyxhotellen och de fina restaurangerna –
och som sen glömdes bort av Europa, förträngdes så fullständigt att
det i dag knappt finns en kotte som känner till att det är här Adolf
Hitler ligger begravd.

När vi nu, i december 2004, dagligen översköljs av nyheter från
Ukraina och till och med Lars Adaktusson är inkopplad för att med en
bekymrad rynka mellan ögonbrynen försöka utreda vad som kommer att
hända, inbördeskrig eller fredlig lösning, splittring av landet i
två rivaliserande hälfter eller seger för den så kallade
kastanjerevolutionen – då tänker jag att Cernivci är typiskt för det
Ukraina som tröttnat på att vänta.

På gamla kartor ser man att Czernowitz (som staden tidigare hette)
före 1945, före järnridån och Europas delning, var en av de
viktigaste knutpunkterna för tågresenärer. Oavsett om man reste
mellan Wien och Odessa eller från Bukarest till Warszawa
passerademan alltid Czernowitz.

På hotellen kunde gästerna välja mellan över hundra dagstidningar på
kontinentens alla språk, och redan samma vecka som Anton Tjechov
eller Thomas Mann gav ut en ny bok fanns den i Czernowitz
skyltfönster.

När de gamla österrikiska och polska provinserna 1945 införlivades i
Sovjetunionen slutade tågen att rulla västerut.

Ukraina blev en väntsal. Enligt partifunktionärerna skulle man
vänta på det klasslösa samhället; i praktiken väntade man på en
telefon, en bil eller bara på att den lokale optikern skulle få hem
de glasögon man beställde förrförra våren.

I smyg började folk då vänta på självständigheten, på ett fritt
Ukraina. Men när den drömmen äntligen blev verklighet återstod bara
att vänta på nytt, vänta på att någon skulle ta itu med
korruptionen, vänta på en tid utan maffiastyre, åsiktscensur eller
valfusk.

Tipset om Hitlers grav fick jag av en viss Max Schickler. Han var
åttiofem och talade flytande tyska, ryska, ukrainska, rumänska,
jiddisch samt passabel polska. I skolan hade han dessutom studerat
grekiska, latin, hebreiska och franska.

Men han hade inget till övers för kosmopoliter, och bortsett från
några utflykter till Karpaterna hade han inte lämnat sin stad sedan
1945. Jag förstod snart att han var en fullblodsnationalist.

I Cernivci ledde han mig genast till närmaste kloakbrunn.

– Ser du vad det står, frågade han andäktigt.

Lydigt läste jag inskriptionen på brunnslocket: ”Brausewetter,
Wien.”

– Wien, ekade han saligt.

Han var född 1919, ett år efter det att Czernowitz blivit den
rumänska staden Cernauti, men han var ändå den hängivnaste
österrikiske patriot jag mött och nästan förtärd av hemlängtan efter
en tid han aldrig upplevt.

– Har du sett tågstationen här? Den är en exakt kopia av stationen
i Wien. Czernowitz och Wien, vi var de båda yttersta polerna i
imperiet.

Och han fortsatte drömmande:

– Ibland låg vi till och med steget före. Vi fick spårvagn ett
halvår innan de första vagnarna började rulla i Wien.

– När var det?

– 1897.

På svaret lät det nästan som om han varit med och hurrat vid
invigningen.

Sedan visade han den österrikiske kejsarens ”övernattningslägenhet”.
Ett gigantiskt palats där tidigare den ortodoxe ärkebiskopen
residerade. Men det märkliga var att denna kristna borg, vars
kupoler var korsprydda, också smyckades av davidsstjärnor och en rad
muslimska symboler.

– Arkitekten var en tjeck från Wien. Det här är hans lektion i
tolerans. Han ville visa att de här tre religionerna är jämbördiga.
En illusion, givetvis. Men fram till 1918 var den intakt,
åtminstone här i Czernowitz.

Så småningom förstod jag att Max Schicklers besatthet av det
förflutna också var en följd av att nuet var outhärdligt.

Kaféerna där han suttit i sin ungdom var nu bankpalats med
svarttonade rutor, medan hans minimala pension åts upp av
inflationen. Som de flesta äldre människor i staden var han
hänvisad till det soppkök som inrättats i ett av de gamla
lyxhotellens matsalar.

– Utan välgörenhet skulle Cernivci tyna bort, sade Chaim.

Chaim Pissarenko från Judiska församlingen administrerade allt från
gratismåltider till vinterkläder. Han visade mig sina förråd – en
källare full med klädsäckar, gummistövlar och bönkonserver.

– Om nån behöver en halsduk, fixar vi det. Men vi kan bara hantera
det jordiska, inte byråkratin som är gåtfull och ogenomtränglig.
Kvinnan som grät så bittert i matsalen, hon väntar sen tre år på att
få emigrera till Tyskland. Men hennes papper blir aldrig klara, och
varje dag sitter hon gråtande hos oss och allt jag kan göra är att
sleva upp lite mer soppa.

– Njet Hitler. Njet…

Dödgrävarna som jag frågat efter vägen skakade bara oförstående på
huvudet. Sen sken en av dem upp.

– Men vi har nåt nästan lika fint. Goebbels!

Han erbjöd sig att visa graven, men ville ha tjugo dollar för
besväret. Jag avböjde artigt.

Av Max hörde jag att Goebbels var en känd tysk ölbryggare som dött
någon gång på trettiotalet.

– Czernowitz var Europa i ett nötskal. Vi hade allt, vår egen
Hitler och vår egen Goebbels. De dog ungefär samtidigt och hela
stan firade. Nazismen är över, ropade vi. Rätt hemskt egentligen,
men vi skojade om det där i flera veckor. Stackars Adolf Hitler,
han var en fattig judisk skräddare och barnlös dessutom, och så blir
alla berusade av lycka när han dör. Om gravstenen är borta är det
väl nån souvenirjägare som släpat hem den till garaget.

Publicerad i Expressen, 6 december 2004

Detta inlägg publicerades i Resor och märktes , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s