Rekviem för en slocknad cohiba – Regeringen Schröders uppgång och fall

Berlin, hösten 2005

Den 18 september 2005 röstades Gerhard Schröders rödgröna koalitionsregering bort.

Efter sju tumultartade år under vilka befolkningen matats med skandalbilder på försvarsministern och hans älskarinna i swimmingpoolen, lärt sig stava till ”cohiba” och ”brioni”[i], troget köat för att komma över ett färsk exemplar av den väggalmanacka med bilder på kanslerns hund som fru Schröder lanserade vid juletid samt långsamt och motvilligt tvingats vänja sig vid insikten att statsskulden nu uppgick till 1 403 438 300 000 euro, var den underligaste parentesen i tysk efterkrigshistoria över.

Morgonen därpå försvann valplakaten från min gata i Berlin-Schöneberg.

De grönas löften om nya lekplatser rymdes liksom vänsterpartiets stiliserade fredsduvor på små fjäderlätta affischer som renhållningsarbetarna utan möda hivade upp på ett lastbilsflak, men för att bogsera bort förlorarens plakat – ett kolossalporträtt av Schröder som statsman och parollen: ”Kraftfull. Modig. Mänsklig.” – krävdes det fyra kraftiga turkar.

Längs den tomma gatan drev höstlöven och kvar blev bara en vag olust, liknande den publiken känner efter en spektakulär men obegriplig teaterföreställning.

Vad var det egentligen vi hade bevittnat?

Lyon, sommaren 1998

I efterhand kan man med visst fog hävda att den berömda droppen rann över sommaren 1998, under fotbolls-VM i Frankrike.

Det var ett evenemang som för Tysklands räkning innebar en obruten kedja av frustration, förödmjukelse och besvikelser. På en idyllisk bakgata i Lyon överföll en flock tyska huliganer en fransk polisman och misshandlade denne så svårt att han för alltid förpassades till en tvåårings nivå, fysiskt men också mentalt. När det sedan stod klart att det tyska landslaget inte, som många tyskar hoppats, hade en tanke på att dra sig ur turneringen, övergick fasan inför dådet i en blytung skam. ”Den blonda besten”, hade Nietzsche en gång kallat tyskarna. Nu hjälpte det inte att landets image sedan murens fall genomgått en radikal förändring och att Berlin på några få år muterat från murstad till modern technometropol. Det var sammetsrevolutionen, fyrverkerierna över Brandenburger Tor och Love Parade som var undantaget, och det andra – huliganernas framfart och det officiella Tysklands vägran att dra några som helst konsekvenser av detta – som var normaliteten.

Så kom detta VM för Tysklands räkning mindre att handla om fotboll än om moral och estetik. Tyskland spelade uruselt, nästan katastrofalt. Tränaren Berti Vogts, en rhenländare och hängiven beundrare av Helmut Kohl, ägnade presskonferenserna åt en diskussion om det genetiska arvet. Det var, hävdade han, omöjligt att prestera något annat än detta trögfotade, fantasilösa spel, eftersom tyskarna till skillnad från holländarna inte hade tekniken ”i generna”. Det var ett svårtolkat utspel. Ville han uttrycka sitt beklagande över att Tyskland inte var ett invandrarland, ett multikulturellt samhälle? Men han hann aldrig förtydliga sig. I nästa match slogs Tyskland ut, och tränaren chockerade nu hemmaopinionen med en konspirationsteori. Det var uppgjort på förhand att Tyskland skulle förlora. ”Vi var på väg att bli övermäktiga”, förklarade han, ”och det skrämmer omvärlden.”[ii]

Några veckor senare besegrade Frankrike, denna brokiga ensemble av bollartister med rötter i Armenien och Algeriet, Baskien och Västafrika, i finalen ett chanslöst Brasilien. På tv uttalade sig Daniel Cohn-Bendit, trettio år tidigare långhårig barrikadkämpe, i egenskap av tyskfransk toppolitiker. ”Vi behöver ett maktskifte.”

Kanske var det menat som ett skämt. Men i det ögonblicket kände en majoritet av tyskarna att analysen var riktig. Egentligen var Tyskland en lika modern och urban nation som grannländerna, men så länge landet representerades av huliganer, Berti Vogts och Helmut Kohl förblev detta faktum en subjektiv förnimmelse.

 

Berlin, september 1998

I ”Operation Rot-Grün”[iii], det hittills bästa försöket att sammanfatta åren med Schröder, lanserar Cordt Schnibben tesen att den rödgröna politiken för väljarna alltid var sekundär. Med andra ord, de som den 27 september 1998 röstade på socialdemokraterna eller Joschka Fischer gjorde det främst av en anledning: för att markera kulturell hemhörighet.

Politik (och framförallt den socioekonomiska aspekten) var en bisak. De var de år då det på nytt gick uppåt för Tyskland, New Economy blomstrade och framtiden tycktes ljusare än på mycket länge. Alla var övertygade om att det skulle fortgå på det viset, med ständigt nya börsrekord tills hela befolkningen satt som IT-miljonärer i ett nyinrett penthouse i centrala Berlin.

I efterhand är det paradoxalt att socialdemokraterna, som i 18 år väntat på att få återta makten, lyckades först i det ögonblick välfärden tycktes tryggad för evigt. Men kanske är det logiskt. Efter murens fall hade det ideologiska spelet mellan vänster och höger ersatts av en annan, vagare dualism.

Det handlade om urbanitet kontra provinsialism, internationalism versus nationalism, visionen av ett multikulturellt Berlin mot ett unket och stillastående Bonn.

Och givetvis handlade det också om 1968.

I Sverige där revolutionen omgående inställdes, därför att dess aktörer slapp den långa marschen genom institutionerna och istället (framförallt genom social tillhörighet) omedelbart installerades i lämpliga riksdagsutskott, i de stora tidningarnas chefsfåtöljer, på Dramaten och i Svea hovrätt, tänker vi alltid på ”68” som kaos, några förvirrade idealister som bakom tunga rökmoln studerar manifest i stencilform. 68 är vår pubertet och därför föraktar vi den, som man alltid föraktar de felsteg som ligger bakom en.

I Tyskland däremot var ”68” inte bara allvar, utan också en nödvändighet. 68 var den korta paus i Västtysklands annars explosiva utveckling under efterkrigstiden då landet plötsligt höll inne. Marshallhjälpen hade övergått i ett kontinuerligt ekonomiskt under, bilindustrin exporterade med hjälp av parollen ”Vorsprung durch Technik”. Ekonomiskt var Förbundsrepubliken en jätte, men priset för detta sensationella uppsving hette förträngning.

Det är ingen klyscha att det var 68-generationen som lärde tyskarna att göra upp med historien. Auschwitz var en realitet, och även om få såg den tyska skulden som ärftlig behövde Tyskland som nation en känsla av förhöjd skuldmedvetenhet. I Nürnberg hade krigsförbrytarna förklarat sig ”icke-skyldiga”; i efterdyningarna av 68 åtog sig en generation född efter 1945 ansvaret för fädernas missgärningar. Säkert producerades det oändligt många programmatiska stenciler, men först därigenom blev Tyskland ett land värt att älska eller åtminstone leva i.[iv]

Trettio år senare var ”68” nedslipat till en längtan efter bekräftelse. Nu, när allt det doktrinära fallit bort och müslirevolutionärerna förskansat sig på enskilt belägna ekologiska jordbruk och istället ersatts av Joschka Fischer i Armanisvid, ville man ha ett kvitto på det uppnådda. Man ville att de idéer som förändrat Tyskland skulle materialiseras i en regering som tyskar födda efter 1945 äntligen kunde identifiera sig med.

Schröder var inte särskilt populär och framstod redan då som gåtfullt undflyende, en man utan övertygelser. Det spelade ingen roll. Den historiska chansen fanns där ändå, eftersom en röst på honom tedde sig som en röst på en modern republik.

I den ovan citerade ”Operation Rot-Grün” skriver författarna: ”Om de rödgröna väljarna 1998 haft chansen att utforma ett program för sin regering, så skulle det ha blivit lite socialdemokratiskt, lite liberalt, lite konservativt, lite ekologiskt, lite högerpopulistiskt, lite vänsterpopulistiskt.”

En regering vars makttillträde åtföljs av så höga och så förvirrade förväntningar har ingen chans. Den är dömd att misslyckas, förmodligen omedelbart. Åtminstone är den i det ögonblick verkligheten gör sig påmind oändligt utsatt.

Men just då, sista söndagen i september, fanns bara eufori. Det var karavaner av tutande bilar på gatorna i Bonn och Berlin. Det var västtyskarnas försenade svar på yran i revolutionshöstens DDR.

På en berömd bild skålar Schröder, Fischer och Oskar Lafontaine med de årens modedryck, prosecco. De är alla urbant välklädda, glädjestrålande och aningen förbluffade. Hösten 1998 avancerade den bilden till ikonstatus, nästan i stil med Willy Brandts knäfall i duggregnet över Warszawas ghetto. Att den inte tolkades som ett porträtt av tre egomaner eller en studie i narcissism är med facit i hand svårbegripligt. Men man tänkte inte så. Tvärtom var det som om de tre självbelåtna maktpolitikerna gled bort ur bilden och istället blev den en spegel i vilken den urbana medelklassen med en blandning av tacksamhet och rusig förundran kunde förföras av den egna glansen.

Vi var inga huliganer, Nietzsches best hade förpassats till dinosauriersalen på Förhistoriska muséet, vi var européer och kosmopoliter, vi var som alla de andra därute i världen, fast kanske rentav en smula bättre, aningen mer prosecco-civiliserade, eftersom just vi gjort upp med vår historia och därför för alltid var vaccinerade mot intolerans och politisk fanatism.

Vi var framme.

 

Saarbrücken, mars 1999

Schröders dilemma: som den förmodligen ende aktören i det rödgröna projektet var han medveten om spelreglerna. Han visste att han röstats fram tack vare sin konturlösa framtoning. Problemet var bara att partikamraterna betraktade valsegern som en ideologisk sådan. De hade fått ett mandat, nu ville de regera. Frågan var bara hur. Snart uppstod två fronter inom socialdemokratin. Den ena falangen, med Schröder i spetsen och Blair som europeisk förebild, ville ”modernisera” välfärdssamhället. Den andra falangen, ledd av finansminstern Oskar Lafontaine, ville det motsatta: mer stat och mindre marknad. Och mellan alla fronter befann sig den genomsnittlige rödgröne väljaren som framförallt önskade sig status quo.

Efter ett halvår av rödgrönt styre var det uppenbart att ekvationen aldrig skulle gå att lösa. Påhejade av de mäktiga fackföreningarna drev Keyneslärjungarna på finansministeriet igenom en ny lag som skulle förhindra ”Scheinselbständighet”.[v] Det betydde konkret att alla de tiotusentals fria aktörer som satt vid ett rangligt IKEA-skrivbord i någon av storstäderna och översatte Hanna Krall, ritade ett balkongräcke åt det nyrika tandläkarparet på andra sidan eller redigerade vinspalten åt någon nedbantad provinstidning över en natt inte längre kunde försörja sig. Fria företagare degraderades till bidragstagare. I det långa loppet var dock de psykologiska följderna värre än de ekonomiska: den nya lagen, denna lika irrationellt anakronistiska som aggressiva örfil, drabbade framförallt en grupp, nämligen de rödgrönas kärnväljare.

I det skedet valde Lafontaine att hoppa av. Han var först försvunnen, men dök efter några dygn upp i sin hemstad Saarbrücken. Han bar sin lille son på axlarna, bjöd journalisterna på champagne och förklarade att han hädanefter tänkte vara hemmapappa. Agerandet var redan symptomatiskt för de rödgröna. Något gick snett, verkligheten kolliderade med de luftiga idéerna, och svaret blev då alltid denna omedelbara reträtt till en oantastlig position. En hemmapappa. En tysk hemmapappa. Karriären begravd i en sandlåda. Inför så mycket humanistiskt patos tystnade kritikerna.

 

Flygbasen San Damiano i Italien, mars 1999[vi]

Men socialdemokraternas gradvisa upplösning i rivaliserande fraktioner tedde sig ändå som ett lyxproblem jämfört med De grönas genomgripande kris i samband med Kosovokriget.

För Fischer och hans anhängare var det en besk ironi. Partiet hade mer eller mindre fötts ur 70-talets tyska fredsrörelse, i den utomparlamentariska eran hade man ordnat sittblockader framför amerikanska militärbaser, demonstrerat mot Reagan och stationeringen av Pershing 2-robotar på tysk mark, och fienden hade alltid varit densamma: Nato. Och knappt var fredsduvornas Joschka utrikesminister förrän Tyskland, för första gången sedan 1945, åter förde krig.

De första stridsflygplanen lyfte strax före klockan sju på kvällen den 24 mars 1999. Alla tyska piloter återvände oskadda, medan Fischer däremot behövde livvakter för att skydda sig undan partirötterna som slängde tomater, skanderade ”Mörder” och kallade honom ”Joschka Goebbels”.[vii]

Än en gång befann sig utopierna och verkligheten på fatal kollisionskurs. Men Kosovokriget utgör ändå undantaget under den rödgröna eran, eftersom detta var den enda kris regeringen lyckades lösa på ett tillfredsställande sätt. Om Fischer kolporteras det att han i sin ungdom besökte antisemitiska kongresser i Nordafrika. När Kosovokriget bröt ut hänvisade han till det väpnade upproret i Warszawas ghetto som den historiska händelse som påverkat honom mest. Han var, menade han, en produkt av 68 och just därför förkastade han pacifismen. Jag befarar att hans kritiker i utlandet (och de är, som vi vet, legio) inte riktigt kan förstå vilken bedrift det innebär att som tysk utrikesminister väga den självklara lärdomen från förra seklet ”aldrig mer krig” i ena handen och i den andra ”aldrig mer Auschwitz” – och sedan övertyga en alltigenom pacifistisk nation att det senare argumentet väger tyngre.

 

Berlin-Kreuzberg, våren 2005

I februari uppgick antalet arbetslösa i Tyskland till 5 216 000.[viii] Av Schröders andra mandatperiod är denna svindlande summa det enda bestående. Men den galopperande arbetslösheten är bara toppen på isberget. Det mest fatala är utan tvivel hur denna regering, som kom till makten för att de till skillnad från Kohl tycktes personifiera ett slags social ”rättvisa”, skickat allt fler tyskar ut i en periferi utan återvändo.

Omedelbart efter sitt makttillträde 1998 utropade Schröder Tysklands östra delar till en ”chefsangelägenhet”, något han själv skulle ta i tu med. I verkligheten återuppstod DDR under dessa år. Åtminstone äldre östtyskar emigrerade från den Förbundsrepublik de aldrig känt sig hemma i, och slog sig istället ned i en inre exil där den socialistiska nostalgin snabbt blev trumf och demokrati ett föraktligt mode.[ix] I sitt eget intresse hade regeringen bort lotsa de yngre generationerna ut ur denna misär, men då hade man måst skapa arbetstillfällen, vilket är svårt eftersom ingen vill investera i en region där allt som rör sig är de nynazistiska kamporganistioners fanborgar på något torgmöte, och så realiseras, om och om igen, samma onda cirkel.

I spillror ligger också den gamla drömmen om det ”multikulturella samhället”. Åtminstone för Fischers väljare var det den kanske viktigaste frågan. Efter 35 år av nätt och jämnt tolererade ”Gastarbeiter” i de tyska storstäderna ville gröna väljare se lika rättigheter för tyskar och immigranter, dubbla medborgarskap och fler utlandsfödda på attraktiva poster i samhället. Men sedan 1998 har murarna mellan turkiska eller arabiska enklaver som Kreuzberg och Neukölln å ena sidan och resten av Tyskland å den andra blivit högre än tidigare. Det är som i forna DDR: parallellsamhällen där avsaknaden av framtidsutsikter leder till apati och kriminalitet. Under våren 2005 begicks fem hedersmord enbart i Kreuzberg. Likväl är de gröna fortfarande fångna i sin specifikt tyska masochism: de kan, i egenskap av tyskar, inte sätta ned foten och av ”icke-tyskar” kräva ett liv på rätt sida av lagen. Att denna skenbara tolerans inte är något annat än en perverterad form av rasism är det ingen som ser.

 

Berlin, hösten 2005

Experimentet är över. Den exklusiva cigarren har slocknat. Längs Berlins gator driver höstlöven och bara några dygn efter valsöndagen är allt åter normalitet.

Det märkliga är ju inte att regeringen röstats bort, utan att den höll så länge, att Schröder till och med lyckades hålla sig kvar över en andra mandatperiod.

Fömodligen anade hans väljare redan då var det skulle sluta. Att han ändå blev omvald 2002 berodde på att den rödgröna koalitionen modifierade sin strategi. 1998 hade Schröder valts för att han förkroppsligade samtiden, fyra år senare vann han röster på att framstå som en sympatisk gengångare från en mera heroisk epok. Utan att explicit uttala parallellen fick han Irakkriget att framstå som en fortsättning på Vietnam och med sitt engagemang för översvämmade byar i östra Tyskland påminde han tyskarna om de lyckliga tider då alla gick runt och skramlade för Nicaragua.

I verkligheten hade Schröder, med sin fascinerande uppsättning av masker för rätt tillfälle (ömsom statsman, ömsom den vanlige knegarens beskyddare) för länge sedan förvandlats till en karikatyr på valsegraren från 1998. Det insåg de tyska väljarna, men gjorde möjligen misstaget att invaggas i föreställningen att det inte fanns några alternativ till kameleonten Schröder.

Och ändå, trots alla bittra uppvaknanden, trots besvikelserna och en ekonomisk kris som blivit kronisk: den där höstsöndagen för sju år sedan var Tyskland för några korta ögonblick ett lyckligt land. Jag erkänner det som den uppmärksamme läsaren redan anat: jag var en av dem som gav koalitionen min röst. De ovan angivna bevekelsegrunderna för detta är också mina egna. Men vad var alternativet? Ytterligare 16 år med Helmut Kohl, 16 år av mutaffärer och sauerkrautnationalism? Och vad hade hänt med landet om Kohl suttit vid makten under Kosovokriget, om Kohl skulle ha vakat över vår säkerhet efter den 11 september?

Publicerad i Axess Nr 7/2005

[i] Kanslerns favoritcigarr respektive kostymleverantör.

[ii] Se Ulrich Hesse-Lichtenberger, Tor! The Story of German Football, WSC Books, London 2002

[iii] Matthias Geyer, Dirk Kurjuweit, Cordt Schnibben, Operation Rot-Grün. Geschichte eines politischen Abenteuers, Deutsche Verlags-Anstalt, München 2005.

[iv] På svenska finns en utförlig genomgång av 68-generationen och skuldproblematiken i Barbro Eberans ”Vi är inte färdiga med Hitler…”

[v] Motsatsen till skenanställning. Alltså ett arbetsförhållande där den ene utger sig för att vara en fri entrepenör (frilansjournalist, konsult, timanställd lärare) men i själva verket får hela sin inkomst från en och samma arbetsgivare. För att stävja detta fattade regeringen beslut om ett maxibelopp (löjeväckande lågt) som arbetsgivaren per månad fick betala ut till sina anställda.

[vi] Alla orts- och tidangivelser gällande Kosovokriget är hämtade från ”Operation Rot-Grün”.

[vii] Enligt Schnibben et al ska han i det sammanhanget ha uppmanat sina gräsrötter att föreslå Milosevic till Nobels fredspris.

[viii] Siffror som av många betraktas som friserade. Se framförallt Heribert Prantl, Kein schöner Land. Die Zerstörung der sozialen Gerechtigkeit, München 2005.

[ix] Enligt en aktuell undersökning säger sig endast 40 procent av östtyskarna sympatisera med demokratin. Se vidare Wolfgang Herles, Wir sind kein Volk, (ort?) 2005.

Detta inlägg publicerades i Tyskland och märktes , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s