”Bortsett från de magiska somrarna bestod hela universum bara av svenskar…”

Under några korta veckor hösten 1972 var jag kung över en viss grusplan på Gamla väster i Lund.

Innan de improviserade fotbollsmatcherna blåstes i gång stegade spelarna, ett gäng åttaåringar med spindelben och snedsprungna gymnastikskor från Domus, en efter en fram till mig.

”Vem är jag”, frågade de. Jag låtsades tänka efter: Horst-Dieter Höttges. Eller: Hans-Georg Schwarzenbeck. Ibland, men det var sällsynt: Grabowski.

Det var en underlig ritual. Mina jämnåriga kamrater som köade i duggregnet, i väntan på att jag skulle fastställa deras identitet. Den laddade tystnaden innan namnen uttalades. Och hur de sedan sprang ut på planen, lyckligt ovetande om att jag min vana trogen än en gång döpt dem efter medelmåttorna.

Men de fick skylla sig själva. Det var inte min idé att jag plötsligt skulle tjänstgöra som minderårig baptistpastor. Jag hade bara turen att vara den ende tysken i kvarteret efter en sommar då ett storspelande Västtyskland vunnit EM. Skimret kring Franz Beckenbauer adlade även mig och ingen protesterade när jag i match efter match lade mig till med hans namn.

I själva verket visste jag inte särskilt mycket om tysk fotboll. Men en dag i början av sommarlovet – som alltid var vi hos mina farföräldrar i Niedersachsen – hade min far kommit hem med ett nummer av Der Kicker och sedan var jag fast. Det var en lång sommar, magasinet utkom två gånger i veckan och när vi till sist återvände till Sverige tog jag med mig de magiska namnen och känslan av utvaldhet.

Varför min far gav mig den där tidningen har jag aldrig förstått. Han hatade fotboll. Han hatade överhuvudtaget alla tillställningar som kretsade kring nationalsånger, flaggviftande och glorifiering av kollektivet.

Som 17-åring sögs han in i upproret mot Hitler den 20 juli 1944. Han slapp dödsstraff men skickades till östfronten. Efter kriget fick han som så många andra soldater i den generationen genomgå ”re-education” i ett amerikanskt fångläger. Det var inte Guantànamo utan böljande sädesfält nära gränsen till Danmark. På svarta tavlan: demokratins grundprinciper.

De amerikanska soldaterna drack och slogs med lokalbefolkningen i avsides belägna lador. För de vita blev det arresten. För de svarta fanns det en hönsbur med en meterhög pyramid jord i ena hörnet. Som straff för utsvävningarna fick de fylla sina hjälmar med jord och bära den till andra änden av buren och där bygga upp en ny pyramid.

Tyskarna pekade på buren och frågade: ”This is democracy, ja?”

Så småningom förde honom slumpen till Sverige.

Han var redan från början det slags invandrare som spökar i Lars Leijonborgs värsta mardrömmar. Otacksam, egensinnig, fullkomligt immun mot alla integrationsförsök. Dessutom avskydde han rotmos.

Jag såg hans ensamhet och hur livet i Sverige förvandlade honom till en skugga. Jag var bara en pojke, men jag älskade honom och utan att tveka tog jag hans parti i kampen mot Sverige.

Långt senare har jag insett att det i den svenska självbilden ingår en uppfattning om Sverige som en charmig underdog, medan ett land som Tyskland bör betraktas som ett övermäktigt monster.

För mig var det tvärtom. Bortsett från de magiska somrarna bestod hela universum bara av svenskar. De var omöjliga att undkomma. På skolgården anföll de aldrig annat än i flock. Och deras beundran för Beckenbauer försvann med de sista höstlöven. Sen var vi tillbaka på ruta ett. ”Nazistdjävel”, ”Öööh, erkänn att din farsa är Adolf Hitler”.

Min far hade en stor tändsticksask som låg på skrivbordet och som han ibland visade mig. Inuti låg några förkolnade klumpar som påminde om lava. Det var resterna av hans barndomshem, mödosamt hopkrafsade i gryningen efter ett bombanfall 1943.

När vi möttes i VM 1974 tänkte jag på den där tändsticksasken. Insikten att svenskar inte möblerade sina hem med den sortens bittra troféer skrämde mig och fick mig att tvivla på segern. När Sverige sedan tog ledningen var det bara logiskt.

De såg så osårbara ut där de svävade över den vattenfyllda planen likt elva apostlar som uppsökt barbariets mörka hjärta för att vittna om att det finns ett land där allt är nytt och fräscht och där av hygienska skäl endast minnen av framtiden är tillåtna.

Men vi vann och tolv år senare flyttade jag hem. Till mitt land. Mitt Berlin.

Inför kvällens match känner jag inte längre några revanschbehov.

Sist vi möttes, i EM 1992, höll jag rentav på Sverige. Av estetiska skäl var det nödvändigt att sekondera Brolin och inte Effenberg.

Jag vet inte hur många gånger under årens lopp tyskarna gjort mig bottenlöst besviken. När epoken Beckenbauer tog slut fick vi fjunmustascher och rustika spelförstörare med höger knä i motståndarnas revben och vänsterarmen enträget viftande för offside.

Det varade i en evighet, men denna sommar är allting annorlunda. Festen är vår, och jublet, och Kloses kullerbyttor. Om Sverige bara hade slagit England, då hade ni fått Ecuador och vi hade sluppit varandra nu och sedan hade vi kunnat ses i finalen. Jag hade unnat Henke det.

Jens Christian Brandt / Expressen, 24 juni 2006

Detta inlägg publicerades i Sverige, Tyskland och märktes . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s