Gerhard Schröders memoarer

Bonn, 1982. Mitt emot Helmut Kohls regeringskansli ligger ett ölhak vid namn Provinz. En av stamgästerna är en 38-årig socialdemokrat som nyligen valts in i parlamentet. En kväll vid stängningsdags korsar han gatan och börjar utan förvarning ruska i kansliets låsta järn-grindar, samtidigt som han ylar: ”Jag vill in, jag vill in…”
Excesser av det slaget är annars sällsynta.
Gerhard Schröders huvudsakliga strategi under dessa år är nätverkandet. Han intresserar sig för det nyetablerade miljöpartiet och börjar umgås med dess frontfigurer Joschka Fischer och Otto Schily. Sena kvällar på Provinz leker de regeringsbildning. På baksidan av ett ölunderlägg skissar Gerd sitt drömkabinett.
Konstellationen är alltid densamma: han själv blir kansler, Joschka utrikesminister och Otto, som varit Baader-Meinhofligans försvarsadvokat, får ta hand om justitiedepartementet. Drömmarna om revolutionen ackompanjeras av Rhenflodens vågskvalp.
Men marschen genom institutionerna är ett maratonlopp.
Bundsförvanterna splittras. Den störste svärmaren är den som först tvingas ut i verkligheten. Joschka byter stugvärmen på Provinz mot den riktiga provinsen och blir miljöminister i Hessen.
För att ingen ska förväxla honom med konventionella uppåtsträvare insisterar han på att i officiella sammanhang gå klädd i gympadojor och fatalt bylsiga flanellskjortor.
Också Schröder försvinner in i lokalpolitikens dimmor. Visserligen klättrar han raskt och avancerar efter en tid till regeringschef i Niedersachsen. I smyg är han ändå otålig. Den yttersta makten lika oåtkomlig som när han ruskade i de låsta järngrindarna.
Mest frustrerad är ändå Schily. Förbittrad inser han att gräsrötterna i De gröna menar allvar med sin alternativa småskalighet. Det stör honom att alla delegater, även de manliga, envisas med att sitta och sticka på partikongresserna. Under etablissemangets bifall byter han parti och är hädanefter högersosse. Stämpeln som snobb och klassförrädare blir han aldrig mer av med.
Och plötsligt en söndag i september 1998 är de i mål. Trion från Provinz störtar Helmut Kohl och bildar Tysklands första rödgröna regeringskoalition.
Så långt mytologin.

Med memoartegelstenen Entscheidungen tar Gerhard Schröder nu själv till orda. Det ska genast sägas att det är en synnerligen blankpolerad och tillrättalagd bok. Fylleanekdoterna från Bonn, njutningsfullt dokumenterade av diverse Spiegel-journalister, är resolut bortstädade.
Ändå är det bitvis spännande. Kapitlen om uppväxten påminner om klassisk svensk arbetarlitteratur. Familjen bor i en barack intill fotbollsplanen. Många syskon, mycket lite pengar. Styvfadern har tbc och kommer ibland hem med en burk corned beef som han fått av brittiska soldater. (Den riktige fadern försvann i kriget och ska först många år senare återfinnas i en massgrav i Rumänien.)
Efter åtta år i folkskolan söker lille Gerhard jobb inom järnvägen, men misslyckas med det praktiska inträdes-provet. I stället får han jobb i en järnhandel, spelar kort på fritiden, och tar så småningom studenten i en kvällsskola.
I en tysk kontext är den klassresa som sen påbörjas fortfarande ovanlig. Det finns nåt avväpnande över Schröders inställning till den egna härkomsten.
Han koketterar inte, men betraktar storögt den värld som nu öppnar sig framför honom, med universitetsstudier och rivaliserande vänstergrupperingar som slåss om sanningen och själarna.

När studentrörelsen demonstrerar förblir han (åtminstone enligt egen utsago) en passiv åskådare, fjärmad från protesterna av en känsla av ”tacksamhet gentemot den stat som gjorde det möjligt för mig att ta ett första steg uppåt”.
Förbluffande frimodigt förklarar han i nästa andetag att den verkliga anledningen till att han inte blev 68-aktivist kanske var ”en brist på politisk och intellektuell skärpa”.
Det där är på sätt och vis memoarernas ledmotiv.
De andra – partikamraterna, men också de politiska rivalerna – släpar (enligt Schröder) ständigt omkring på en barlast av teorier, utopier, olika koncept som ska förverkligas.
Själv är han arbetarkillen från baracken som kavlar upp ärmarna och utför jobbet, utan att problematisera varför eller vad det ska tjäna till. Det är också så det avgörande steget i karriären tas.
När sossarnas partichef i Niedersachsen avgår och det inte finns någon själv-klar efterträdare anmäler sig Schröder frivilligt. Inte ens han själv tvivlar på att det finns lämpligare kandidater. Bristen på riktiga övertygelser blir dock ett handikapp som sen följer Schröder karriären ut.
Kanske är denna ärkepragmatism nyckeln till de många underliga fel-sluten och kanske framför allt till det oaptitliga svärmandet för Putin.

Att närheten till Kreml och Gazprom skulle vara problematisk ser Schröder lika lite som nödvändigheten att kritisera Putins krig i Tjetjenien. Allt han ser är att platsen som Putins beskyddare i EU är vakant och att det finns mycket att tjäna på att inta den platsen. Kanske hade han som företagare blivit mer framgångsrik.
Så tonar under läsningen två personer fram. Lille Gerhard, vars sociala avancemang man sympatiserar med, och den bossige Schröder, vars moraliska likgiltighet förfärar.
När den senare har ordet klarnar också bilden av det rödgröna fiaskot.
Det var den tyska efterkrigsvänstern som vann valet 1998 åt Schröder, alla dessa miljoner som vuxit upp med Auschwitzprocesser, handmålade fredsduvor och antikärnkraftsmanifestationer, och som vantrivdes med Kohl därför att de, kanske orättvist, anklagade honom för att förkroppsliga ett äldre, stelare och mera auktoritärt Tyskland.
För dem var Schröder en perfekt projektionsyta. Med honom som kansler fanns, åtminstone för några ögonblick, en illusion av att det var de egna idealen som satt vid makten.
Ett missförstånd, naturligtvis. Och när det blev alltför uppenbart att den exklusiva Brionikostymen bara var en tom rustning utan vilja, utan underliggande motiv, fick han gå.
Gerhard Schröder | Entscheidungen | Hoffmann und Campe

Jens Christian Brandt / Expressen, 11 december 2006

Detta inlägg publicerades i Tyskland och märktes , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s