Tyskland, 20 år senare

När muren föll hade jag redan hunnit avverka tre höstar i Västberlin, sex olika andrahandslägenheter och en natt i den östtyska gränspolisens förhörsrum på Bahnhof Friedrichstrasse.

Jag hade upplevt ett sista eko av kalla kriget i form av vinande polisbatonger vid den stora anti-Reagan-demonstrationen 1987 och inifrån en plomberad sovvagn otaliga gånger hört DDR-tullens schäfrar gläfsa på kajen i Sassnitz. I Östberlin hade jag motvilligt druckit ur den öppna flaska chokladlikör som gick laget runt då tre bulgariska dissidenter firades med vernissagefest på ett underjordiskt konstgalleri; i väst hade jag gått på sövande seminarier hos den tidens filosofstjärna Jacques Derrida och försökt kväva hostan vid de presskonferenser där Heiner Müller viftade med en kubansk cigarr och till auditoriets jubel kallade Gorbatjov ”en messias i björnskinnsmössa”.

En råkall januarinatt hade jag vid hemkomsten mötts av en gigantisk svartråtta som satt halvvägs upp i trapphuset och väste med blottade framtänder.

På ett ruffigt hotell i de vanryktade horkvarteren kring Stuttgarter Platz hade jag i egenskap av nattportier tagit emot cirka etthundrafemtio utskällningar från amerikanska backpackers som hittat adressen i det årets Let´s go Europe och nu fann att rumsdörren inte gick att låsa samt att tvättfatet låg sönderplockat i garderoben.

Jag hade sett livsmedelskedjan Bolles filial i Kreuzberg plundras av en nattlig, heterogen mobb bestående av punkare och pensionerade hemmafruar (de förra länsade sprithyllorna på en sekund, de senare fyllde lugnt och stilla sina kundvagnar med ett berg av kattmat och fågelfrön) och i lokalpressen storögt följt rapporteringen från den fest i presidentpalatset där en happeningkonstnär som kallades Svensken för en svindlande timlön hyrts in för att kasta djupfrysta fiskpinnar på de utländska ambassadörerna.

Dessutom hade jag under vanhedrande former fått sparken från jobbet som eldare på en av epokens mest omskrivna avantgardeteatrar. (Kakelugnen, som var mitt ansvar, slocknade inför en premiär.)

Kort sagt, vad gällde Berlin var jag veteran. Kanske var det just därför som jag missade själva Händelsen. Jag kan i dag exakt rekonstruera vad jag gjorde i det ögonblick muren föll: jag låg hemma på soffan och tänkte på ingenting. Det var torsdagen den 9 november 1989. Jag minns att jag släckt alla lampor och genom balkongdörren såg de ännu gröna trädkronorna på trottoaren utanför böja sig för en mild vind; då och då rullade en senkommen kastanj över balkonggolvet. Friden stördes av att teven slogs på i våningen ovanför; man hörde ett diffust sorl, tutande bilar och en röst som upphetsat ropade: ”Det här är ett historiskt ögonblick”.

Någonting tog slut den där natten. Medan arbetets hjältar dansade under champagnefontäner på lyxgatan Kurfürstendamm gungade cementblock efter cementblock bort i lyftkranarnas gap. På västsidan var alla överens om att det var kommunismen som dog. Att klockan klämtade också för den lilla aparta biotopen Västberlin var det ingen som riktigt ville inse.

Man hade varit en bortglömd, perifer enklav så länge att när historien äntligen ägde rum misstog man den för en ovanligt lyckad happening. Västberlinarna var införstådda med murfallet så länge det handlade om spontan förbrödring vid en gränskontroll, konfettiregn och folk som dygnet runt låg på knä i gyttjan och knackade loss stora neonglänsande flak ur muren som inte längre delade staden. Men när Helmut Kohl och Willy Brandt redan nästa kväll, sida vid sida, försökte stämma upp nationalsången på den plats där Kennedy många år tidigare sagt sig vara ein Berliner, blev de skoningslöst utbuade.

Under månaderna som följde skenade utvecklingen. Snart stod det klart att en majoritet av östtyskarna såg murens fall som början på något nytt. De fridsamma, men envetna östrevolutionärerna som demonstrerat för reformer medan det ännu var farligt och som på mörka bakgator systematiskt misshandlats av stasis slagskämpar och extraknäckande, regimtrogna skinheads, trängdes nu snabbt undan och ersattes på de så kallade måndagsdemonstrationerna i Leipzig och Östberlin av ett småborgerligt garde Helmut Kohl-fans som viftade med västtyska fanor och skanderade Deutschland – einig Vaterland. Tempot var som sagt rasande. Kommunistpartiet gick i graven, experter från Reeperbahn besökte Östberlin och instruerade lokala krogvärdar i konsten att arrangera miss-wet-t-shirt-tävlingar och plötsligt var det ofattbara ett faktum: det delade Tyskland skulle återförenas.

När västtyskarna insåg att notan skulle bli hög var det redan för sent.

Resten av världen såg också med viss skepsis på återföreningen. I London, Paris och Stockholm höjdes röster som varnade för det fjärde riket. Den spirande misstron fick ytterligare näring när Tyskland i början av Balkankriget, på eget bevåg och utan att rådgöra med sina allierade, erkände först Slovenien och sedan Kroatien som självständiga stater. En annan sak som väckte ont blod utomlands var rättegångarna mot DDR:s gränssoldater.

Natten till den 6 februari 1989 sköts den 20-årige Chris Gueffroy till döds under ett försök att ta sig över Berlinmuren. Han pepprades med tio kulor, varav en träffade i bröstet. (Ytterligare elva visslade knappt förbi.) Att västberlinska åklagare så småningom väckte åtal mot de soldater som skjutit jämfördes internationellt gärna med rättsskipningen i 50-talets Västtyskland då man enligt kritikerna också haft en tendens att sätta dit de små underhuggarna men fria de riktigt fula fiskarna.

I Sverige rapporterade DN fortlöpande från rättegångarna. Offrets namn var konsekvent felstavat, medan tidningens utsände familjärt kallade förövarna Andreas, Peter, Mike och Ingo och dessutom fastslog att de var ”pojkar”. Karriären som gränssoldat skildrades så här:

Andreas grät hela tiden de första dagarna. Han hade länge hållit sig undan vakttjänst vid muren och tagit jobb i köket. Men när han retades för att han var en ”kökskackerlacka”, så tog han geväret och gick med. Han kommer alltid att ångra det.

När det var dags för slutplädering sammanfattade DN hela rättegången med orden: ”Kravet på hämnd finns där, blandat med kraven på rättvisa” och Expressen konstaterade syrligt: ”Från att ha varit en befriare får Västtyskland allt mer karaktären av en segrarmakt, som ovanifrån lär östtyskarna sin version av rätt och frihet”.

Det skulle komma fler sådana atmosfäriska störningar. Runt om i Europa (inte minst i Sverige) blev det bland Tysklandsspecialister mode att påpeka att återföreningen ”inte var ett frivilligt samgående mellan två stater så mycket som ett införlivande av DDR med Västtyskland”. Citatet är från DN, men hade lika gärna kunnat stå i vilken vänsterliberal tidning som helst. Tyskland var åter buffeln i den europeiska storpolitiken, och många som ogillade landet med de förment vässade armbågarna jublade lite extra när det EU-kritiska Danmark sommaren 1992 besegrade Stefan Effenberg & co i EM-finalen i fotboll.

För oss som under de åren bodde i Berlin tedde sig utlandets skepsis obefogad.

1991 hade parlamentet i Bonn röstat fram Berlin som huvudstad. Stora planer smiddes, men i praktiken rubbades knappast stadens status som älskvärt provisorium. Det var de år då Berlin tycktes gunga fram till tonerna av Love Parade. Bohemerna i väst, som först distanserat sig från återföreningens hurra-patriotism, upptäckte nu undan för undan att de östra stadsdelarna var minst lika spännande som Kreuzberg. Man tog sitt pick och pack – Heideggers samlade verk under den ena armen, den något luggslitna marijuanaplantan under den andra – och flyttade till en tjusig rivningskåk i Mitte eller Prenzlauer Berg. Att det tog femton månader eller mer att få ett telefonabonnemang förhöjde bara charmen; tid hade man i överflöd. Själv jobbade jag hårt på att tvätta bort mitt rykte som undermålig koleldare, och omkring 1994 hade jag förfinat den så kallade pyramidtekniken (som förutom brunkolsbriketter av tjeckisk härkomst, även inkluderade ved från bananlådor samt långa knastertorra remsor ur Bild-Zeitung) till ett mästerskap som vann östtyskarnas respekt och de många tillrestas beundran.

Det enda som verkligen oroade under de åren var den framväxande högerextremismen. I två västtyska småstäder, Mölln och Solingen, brändes turkiska storfamiljer inne. Även flyktingförläggningarna på östtyska landsorten brann ständigt, och ju längre österut man kom i Östberlin desto fler skinnskallar stötte man på. Av rädsla för Västberlins många turkar höll de sig mestadels undan. Stämningen var ändå hotfull. I efterhand tänker jag att de årens hedonism var lika naiv och världsfrånvänd som bohemtillvaron i det gamla Västberlin hade varit. Överallt fanns det bortglömda byggnader – ett bankvalv, ett gammalt bryggeri, en nedlagd bensinmack – som snabbt omvandlades till epokens karaktäristiska mellanting av vardagsrum, bar och dansgolv. Möblemanget var alltid detsamma: slitna galonsoffor och lampor med fransiga skärmar. Ville man beställa en öl fick man vänta tills bartendern rullat sin joint och tröttnat på korsordet. Alla dansade ständigt, och den enda ursäkten var kanske att staden under de åren genomsyrades av en enorm lättnad. Världshistorien hade kommit på besök, härskare hade störtats, statyer hade monterats ned och transporterats bort i tidig morgondimma, gator, torg och offentliga byggnader hade bytt namn, men själva staden var fortfarande densamma, oförändrad. En enklav bortom tid och rum. Omedelbart efter murens fall hade en framstående västtysk ekonom skrivit i Die Zeit: ”Nu blir Berlin vad det alltid har varit: en fattig stad nära polska gränsen”. Kanske hade profetian slagit in, det gjorde hursomhelst inte ont. Det bittra i efterhand var den höga graden av egocentrism och självtillräcklighet. Det var krig på Balkan och i Tjetjenien, det var folkmord i Rwanda, och allt vi gjorde var att dansa, oavbrutet.

Egentligen var det först 1998 som Berlin vaknade ur denna apolitiska koma.

När folk kom utlullande från de nattliga dansgolven såg man ett land som man visserligen bodde i, men aldrig riktigt identifierat sig med. Omvärldens fasa för ett starkt och mäktigt Stortyskland hade sakta men säkert förbytts i en irritation över att ”Europas motor” hackade. Grannländerna var inte längre rädda, utan bekymrade, nästan medömkande. För den en gång så starka ekonomin blödde, jobben (särskilt inom tillverkningsindustrin) var redan på väg att utlokaliseras till länder som Slovakien och de nödvändiga reformerna lyste med sin frånvaro.

Tyskland började helt enkelt att betraktas som en smula efterblivet.

Hur polysexuellt Berlin än var, resten av landet var fortfarande uppbyggt kring det tidiga 50-talets värderingar. Det var kärnfamiljen, och hemmafrun som kärleksfullt höll maten varm när barnen kom hem från skolan prick klockan ett. Det var långa tjusiga utbildningar för borgarklassens döttrar, och i samma ögonblick som de gifte sig med någon dubbelknäppt rotarykostym fick Wittgensteins skrifter ersättas med ett smårutigt förkläde och en dammvippa. Även integrationen haltade. Den första generationen turkiska Gastarbeiter hade skaffat barn och barnbarn, men fastän dessa var födda i Berlin eller Frankfurt blev de sällan eller aldrig tyska medborgare och levde alltmer i ett parallellt universum.

Britterna hade Tony Blair och hela kampanjen kring Cool Britannia; Frankrike och Nederländerna hade sina briljanta, mångkulturella fotbollslag. Tyskland däremot regerades fortfarande av en man som på grund av sin egensinniga huvudform kallades päronet och som med hela sin livsstil förkroppsligade den antimodernistiska provinsen.

Så nio år efter östtyskarnas sammetsrevolution sjösatte västtyskarna sitt revolutionära projekt: att rösta bort Helmut Kohl.

Det var den tyska efterkrigsvänstern som 1998 vann valet åt Gerhard Schröder. Alla dessa miljoner som vuxit upp med Auschwitzprocesser, handmålade fredsduvor, batiktryck och antikärnkraftsdemonstrationer, och som vantrivdes med Kohl därför att de, kanske orättvist, anklagade honom för att förkroppsliga ett äldre, stelare och mera auktoritärt Tyskland.

Med facit i hand kan det tyckas märkligt, men installationen av Schröder som regeringschef och den vagt bohemiske Joschka Fischer som utrikesminister utlöste en våg av eufori i Tyskland. Båda hade ett förflutet inom den radikala studentrörelsen och när de nu hivades upp i regeringsställning utgjorde de tillsammans en perfekt projektionsyta. Det urbana Tyskland kunde, åtminstone för några ögonblick, ge sig hän åt illusionen att det var de egna idealen som satt vid makten. Långtgående reformer utlovades, det filades lite löst på nya medborgarskapslagar och belåtna med det man tyckte sig ha uppnått kunde berlinarna lugnt retirera till sina dansgolv igen.

I själva verket var Schröders regeringstid inte ett brott med traditionen från Adenauer och Kohl utan den farsartade slutakten. Bild-Zeitung älskade honom just för att han i de mäktiga redaktörernas ögon förkroppsligade kontinuitet istället för förändring. Inom kort hade den samlade boulevardpressen krönt honom till ”Tysklands sexigaste man”. Han tog emot hyllningarna med en gäspning, som om detta epitet bara var en senkommen bekräftelse på en objektiv sanning i stil med att solen går upp i öster. För att något mildra intrycket att han av befolkningen framför allt förväntade sig beundran, uppmanade han väljarna att ställa stränga krav på honom. ”Om jag inte fått ned antalet arbetslösa till under 3,5 miljoner ska ni rösta bort mig igen.”

Kvittot kom inte omgående, men det nya millenniets första år gick ändå i desillusionens tecken. När Schröder i valet 2005 ställdes mot en kandidat som var blank, så fullkomligt blank att en kristdemokratisk höjdare om Angela Merkel kunde säga: ”Hon är en lysande politiker, men ärligt talat har jag aldrig riktigt fattat varför är hon med i just vårt parti” var han dömd att förlora.

Övergången var på intet sätt dramatisk. Schröder själv drog sig tillbaka till sina obskyra uppdrag för Gazprom, men socialdemokraterna förblev i regeringsställning, dock som junior partner till Merkels CDU.  Och ändå var det någonting som kommit i gungning: den skimrande, rustningsliknande Brionikostymen hade bytts ut mot Merkels inte helt klädsamma röda blazer och plötsligt fanns det tid och utrymme för reformer. Utrikespolitiskt svängde Tyskland tillbaka in mot mitten, bort från det fatala fjäskandet för Putins Ryssland, och med den karismatiska familjepolitikern Ursula von der Leyen som sin högra hand införde Merkel en föräldraförsäkring som i kombination med utbyggnaden av antalet dagisplatser siktade till att förpassa hemmafrun till historien.

Själv var jag då inte längre med på skutan. Efter arton storartade år i Berlin flyttade jag 2004, just för att de förskolor metropolen kunde erbjuda inte riktigt kändes lockande. Oändligt många svenskar gick samtidigt den motsatta vägen och slog sig ned i stadsdelar som Friedrichshain och Treptow. I bästa fall kommer den generationen att bygga upp en ny och konstruktiv relation till Tyskland. Den stora folkfesten under fotbolls-VM 2006 var en öppning, men bilden av Tyskland i Sverige tyngs ännu, fullständigt i onödan, av en enorm barlast av fördomar och gamla förlegade schabloner. Särskilt inom media får Tyskland och tyskarna ofta representera all möjlig bråte som svenskarna är stolta över att ha lämnat bakom sig.

Varför den där kakelugnen på avantgardeteatern i Kreuzberg slocknade har jag fortfarande inte begripit. Jag eldade med så kallade Eierkohlen, av extra hög kvalitet, och var noga med att inte kväva glöden när jag skyfflade på nya lager.

Jens Christian Brandt / Axess, Nr 8 2009

Detta inlägg publicerades i Berlin, Tyskland och märktes , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s