Herta Müller: Atemschaukel

Herta Müller
Atemschaukel
Carl Hanser

På 1980-talet låg Rumänien så långt borta från resten av mänskligheten att en västtysk kritiker kallade Herta Müllers debutbok för en rapport ”från en värld som man trodde gått under”.

Hennes jämnåriga kollegor skrev om neon, barrundor och regnglittrande trottoarer i ett nattligt Västberlin. Herta Müller däremot skildrade den sällsamma enklav hon vuxit upp i: tyska byar och små fabriksorter i Ceacescus transsylvanska mardrömsland. Fullkomligt anakronistiskt, utan en tillstymmelse till postmodern ironi, beskrev hon syrsornas sång i skymningstimmen och vinden som fläktade över de ändlösa vallmofälten. Men det var inga idyller, snarare motsatsen. Varenda stavelse handlade om rädsla. Rädslan för angivare, för säkerhetspolisen. Rädslan för att så länge ha tigit och anpassat sig att man till sist inte kan föreställa sig en värld utan förhörsrum och tortyrceller.

Det blev rätt många böcker på detta tema. Att järnridån till sist föll ändrade ingenting: i Herta Müllers litterära universum var det för evigt blygrått 70-tal med telefonhytter, insmugglade böcker och Securitates hetsjakt på de sista dissidenterna. Mästerverket var förmodligen romanen Hjärtdjur. Hon hade hursomhelst redan från den första boken ett eget sound, en makalös stil som samtidigt var sträv och suggestiv. Läsningen var plågsam därför att förtrycket kom så nära, men också en estetisk upplevelse därför att orden var så starka.

I den nya boken är allt annorlunda. Här handlar det om de tyskar som i januari 1945 deporterades från Rumänien till sovjetiska arbetsläger. Författarens mor var en av dem, men romanen bygger framförallt på poeten Oskar Pastiors upplevelser. Upptakten är storslagen, förmodligen bland det bästa Herta Müller skrivit. Huvudpersonen är en 17-årig dandy vars homosexualitet, med flyktiga kärleksmöten i parker och på badhus, redan är på väg att kollidera med småstadens normer. Därför gör det honom till en början inte mycket att vid midnatt bli hämtad av en militärpatrull och ombordföst på ett godståg som för honom norröver, in i iskylans och taggtrådens territorier.

När lägret så småningom blir vardag mattas romanens poetiska lyster. Hur skildrar man tid som står stilla? Dagar utan annat innehåll än arbete, hunger, sömn? Müller gör det genom att på berättelsens bekostnad spränga in prosalyriska essäer om cement, kol, bröd och ogräs. Ofta går det på tomgång, kanske för att språket utan det självupplevdas svärta blir för konventionellt, nästan godmodigt. I efterordet berättar författaren att boken egentligen skulle skrivas tillsammans med Oskar Pastior. Han dog under arbetets gång och kanske är det därför Atemschaukel framstår som ett fragment, snarare än en fullbordad roman.

Jens Christian Brandt / Tidningen Vi, nr 12 2009

Detta inlägg publicerades i Litteratur och märktes , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s