Magnus Florin: Ränderna

Magnus Florin
Ränderna
Albert Bonniers förlag

Med sina mästerligt komprimerade miniatyrromaner om botaniker, apotekare och bankkamrerer lyckades Magnus Florin under åren kring millennieskiftet skapa ett alldeles eget litterärt universum. Att gå in i hans berättelser var som att besöka ett vaxkabinett. Allt var lite åldrat och dammigt, stela figurer skymtade böjda över vitriner, vågar, skrivpulpeter. Kritikerna hyllade hans Chaplinliknande humor, läsarna såg att den kanske bara var en mask som nödtorftigt dolde den sorg som genomsyrade vart och ett av de liksom med pincett utvalda och infogade orden.

I Ränderna är magin kvar men pedanteriet nedtonat. Den alltför slutna, kanske alltför perfekta berättelsen har gett vika för någonting öppnare, på en gång vardagligare och ännu mer surrealistiskt. Handlingen börjar en morgon vid ett övergångsställe. En författare som heter ”Magnus Florin” korsar en gata och går in i ett hus som spelar en central roll i den bok han håller på att skriva. Huset är ett slags terapianstalt dit vissa barn skickas för att leka under en psykologs överinsyn; kanske existerar det bara i fantasin. Innanför dess väggar öppnar sig hursomhelst ett slags drömscen eller spegelkabinett där författaren ömsom är en pojke, ömsom en vuxen man som i ändlösa korridorer och slingrande spiraltrappor söker fånga en skymt av förträngda barndomsminnen.

Om och om igen, nästan tvångsmässigt, uppsöker ”Florin” Institutet. En psykolog uppmanar honom att gräva efter bortglömda leksaker i en sandlåda vilket förlöser en kedja av flyktiga hågkomster. Två pojkar i en skrinda, en skilsmässa, någon som drunknat, en silhuett på en brygga. Vissa minnen är skyggare än andra och när smärtan kommer för nära flanerar ”Florin” bort till grannhuset där en butik snart ska öppna. När han till sist beträder den är det en antikbod och bakom disken står hans sen länge döda mor. Hon vill bli förlåten. För att hon dränkte sig och lämnade honom kvar. Det är en magnifik scen. Inga stora åthävor, bara de rätta orden.

Av Magnus Florins romaner är Ränderna den mänskligaste och mest gripande. Och ändå går denna sorgesång mestadels i dur, kanske för att det trauma som är berättelsens mörka kärna hanteras så oändligt försynt. Modern är död, det hon gjorde är oförlåtligt, men innan hon försvinner tillbaka till dödsriket konstaterar hon att sonen ”har humor”. Någon skrev en gång att kärlek inte är att se varandra i ögonen utan att se åt samma håll. Magnus Florin bevisar, än en gång, att samma sak gäller riktigt stor litteratur. Man fäster blicken på något som hela tiden fanns där, men som man aldrig skulle fått syn på utan författarens diskreta hjälp.

Jens Christian Brandt / Tidningen Vi, nr 3 2010

Det här inlägget postades i Litteratur och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s