Curzio Malaparte: Kaputt

Curzio Malaparte
Kaputt
Översättning av Viveca Melander
Albert Bonniers Förlag

Vad en inbäddad reporter är vet vi sedan Irak-kriget: det är snubben som utöver hjälm och skottsäker väst också är beväpnad med mikrofon och som med ögon lysande av lycka ser in i kameran.

Det är egentligen inget nytt fenomen. Den kanske bäste inbäddade i svensk presshistoria hette Eric Lindqvist, var redaktör på Social-Demokraten och reste hösten 1941 med den tyska armén genom det ockuperade Ukraina. Resultatet blev en lysande bok med den missvisande titeln I ofredens Berlin. Lindqvist är överallt där det bränns: i det tysta, mörklagda Kiev, i det sönderskjutna Odessa, på officersmässarna och i de till garage ombyggda kyrkorna. Han registrerar allt han ser, själv syns han knappt i texten.

Hans absoluta motsats var en viss Curzio Malaparte som vid ungefär samma tid, 1941-1943, rapporterade från östfronten.

Denne italienske stjärnreporter, som av sina motståndare respektfullt kallades ”fascismens vassaste penna”, var (som Anders Ehnmark påpekat) knappast inbäddad, snarare uppbäddad.

Till kriget kom han som gällde det ett prinsessbröllop, utrustad med introduktionsbrev som gav honom tillträde till kungligheter och högaristokratins salonger, dessutom kunde han alltid räkna med att bli bjuden på vildsvinsstek av nazipamparna i Kraków. Vidare finner vi honom i Karelen, bland Ukrainas solrosor, i Warszawas ghetto, på en soldatbordell i Moldavien och på dussintals andra platser där Europas framtid snart ska avgöras.

Kort sagt, han var där. I teorin lyckades han samla på sig ett unikt stoff. Om han hade nöjt sig med att enbart skriva ned vad han såg, hade vi i dag haft en nästan outsinlig kunskapskälla att ösa ur.

Problemet med Malaparte är att han så förtvivlat gärna vill vara författare.

Av ryssen Isak Babel (ett geni som utrensades av Stalin) lärde han sig tekniken att skildra kriget som en målare. Om de realistiska detaljerna är alltför banala söker man istället en pregnant bild. I Kaputt finns några stycken. Hästar fastfrusna i en isbelagd sjö. Döda ryska soldater utposterade som vägvisare i snödrivorna.
Skillnaden är att Babel var en poet, Malaparte en rutinerad pratkvarn. Alla uppslag dödas med kaskader av slitna ord och liknelser.

Hans strävan att skriva vackert utmynnar ofelbart i kitsch: ”partisanernas salvor genomborrade solnedgångens väldiga röda fana” eller ”i trädgården lyste solrosorna med sina stora svarta ögon och långa gyllene ögonfransar”.

Värre än de stilistiska grodorna är hans intervjuteknik. Samtalspartnern får yppa några få stavelser, resten är vällustiga citat (gärna en helsida) av vad Malaparte själv påstår sig ha sagt.

Hans anhängare tröttnar aldrig på att påpeka, att om man bara ska läsa ett enda verk om andra världskriget så ska man välja just Kaputt. Det är nonsens. Malaparte ska man läsa för att han ofrivilligt avslöjar hur journalistik fungerar, särskilt i tider av krig och totalitära diktaturer.

Jens Christian Brandt / Tidningen Vi nån-gång-sommarn 2010

Detta inlägg publicerades i Litteratur och märktes , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s