Tysk fotboll speglar politiken

Sommaren 1986 flyttade jag till Berlin, mitt under pågående fotbolls-VM. Timingen var inte den bästa: en viss Diego Armando Maradona snurrade i finalen upp elva överåriga, kanske inte alltför kvicktänkta tyskar och efteråt var omvärldens dom obeveklig.
Studioexperter världen över förenades i sin analys av att tysk fotboll var ungefär lika charmig som en pickelhuva. Argentina hade visserligen bara gjort ett mål mer, men resultatet innebar likväl att mänskligheten kunde andas ut: de goda hade utklassat de onda, artisterna var överlägsna slaktargesällerna.
När lagen i eftermiddag möts på nytt är denna dikotomi plötsligt upphävd.
Maradona är åter fotbollsesteternas favorit, nu i rollen som Argentinas landslagstränare, men det märkliga är att han fått sällskap uppe på parnassen av skönspelande tyskar som Mesut Özil och Thomas Müller.
Framförallt är det de snabba, överrumplande passningarna i djupled som trollbinder sportreportrarna.
Undrar vad de betyder, politiskt och kulturellt, de där passningarna?

Hittills har det nämligen alltid funnits ett samband mellan tysk politik och fotboll.
Första gången Tyskland vann VM, 1954, var det en spegling av femtiotalets rekordsnabba återuppbyggnad. Stora delar av landet låg ännu i ruiner, men Marshallhjälpen rullade och fastän kriget bara låg nio år bakåt i tiden var Tyskland på god väg att bli Nato-medlem.
Spelarna, som besegrade favorittippade Ungern, förkroppsligade perfekt Adenauer-erans värderingar. Man var ett kollektiv, men uppträdde varken arrogant eller aggressivt; resurserna var kanske begränsade, men genom att man kavlade upp ärmarna och under nittio minuter sprang och slet i det oavbrutet strilande duggregnet blev det omöjliga verklighet.
Sen kom 60-talet och Tyskland drabbades av kulturella pubertetsproblem. Inspirerade av de pågående Auschwitzprocesserna började den unga generationen ställa obekväma frågor till sina föräldrar om tredje riket, tystnaden som alltid var standardsvaret ledde till studentoroligheter och Willy Brandt förkunnade att det nu var dags att ta nästa steg. ”Vi måste våga mer demokrati.”
Insikten att stagnation är detsamma som förfall genomsyrade under de åren även fotbollen. En viss Franz Beckenbauer gjorde sitt intåg på arenan; ett silver i VM 1966 blev till brons fyra år senare, guld i EM 1972 och åter guld, på hemmaplan, 1974.
Beckenbauer själv, under mer än ett årtionde sinnebilden för tysk fotboll, var egentligen en outsider i landslaget. Medan han agerade svärmorsdröm såg hans lagkamrater ut som ett gäng statister ur filmen Easy Rider.
På ett nästan övertydligt sätt vinnlade sig de tyska spelarna om en vag men effektiv hippieaura. Vänsterbacken Paul Breitner tog emot hovfotograferna sittande i lotusställning under ett överdimensionerat Mao-plakat och mittfältsstrategen Günter Netzer försummade i intervjuer aldrig att berätta om diskoteket han ägde och själv hade designat.
Det var Woodstock, för hela slanten, och även Woodstock måste förr eller senare ta slut.

Faktum är att vinsten på hemmaplan, den där bortregnade sommaren 1974, markerade slutet på rebellepoken och övergången till en mörkare era. Die Bleierne Zeit (Blyåldern) hette Margarethe von Trottas film om RAF och de årens uppslitande kamp mellan det tyska etablissemanget å ena sidan och militanta vänstergrupperingar å den andra. Och det var också så Tyskland i fortsättningen agerade i fotbollssammanhang: som om allt man rörde vid blev till bly.
I den mest omdiskuterade spelscenen i VM 1982 sparkade Tysklands målvakt Toni Schumacher ned den franske anfallaren Battiston, som fick föras till sjukhus, medvetslös och ett antal framtänder fattigare. Världsopinionen reagerade med ett fyrverkeri av antityska stereotyper, i Strasbourg brändes en skyltdocka iklädd tyska landslagströjan och de båda regeringscheferna fick avbryta semestern för ett improviserat krismöte.
Det hjälpte inte att Battiston omgående förklarade att han inte hade några som helst problem med Tyskland; resten av världen hade det definitivt.
Till sist blev det Berlinmurens fall som räddade tysk fotboll.

I VM 1990 stod det redan från första spelminuten klart att inget annat land tänkte aspirera på titeln. Värdlandet Italien spelade sina matcher under protest, dödligt förorättade över den i deras ögon fåniga regel som säger att man måste göra mål för att vinna, och även de regerande mästarna Argentina markerade tydligt att de på fyra år hunnit bli en karikatyr av sig själva.
I detta maktvakuum snappade Tyskland åt sig de guldmedaljer ingen annan ville ha.
Samma höst upphörde DDR att existera och successivt började de östtyska spelarna att integreras i landslaget. Kulturkrocken förnekades utåt men pyrde i det fördolda. Här skulle plötsligt ett gäng bortskämda mångmiljonärer samsas med killar som var uppvuxna med femårsplaner och som hittills enbart spelat för klubbar vid namn Dynamo, Chemie, Lokomotive, Traktor eller Rotor.
Det gick inget vidare. På samma sätt som Tysklands ekonomi snart började hacka fanns det mängder med grus i fotbollsmaskineriet. En häpen omvärld konstaterade att återföreningen inte gjort landet mäktigare utan tvärtom svagare.

Nedgången höll i sig tills man i globaliseringens namn rekryterade en tränare bosatt i Kalifornien. Jürgen Klinsmann kom till sitt nya jobb flankerad av psykologer och motivationstränare. Konsekvensen av denna kulturrevolution syntes tydligt i VM 2006: för kanske första gången nånsin utstrålade spelarna att de hade roligt under matcherna.
Även på hedersläktaren hade en stillsam revolution ägt rum. Mitt bland alla svartklädda dignitärer satt en kvinna i blossande röd klänning: Angela Merkel. Två saker skiljer henne från tidigare tyska regeringschefer: hon gör inga som helst anspråk på att vara nationens ”ledare” och hon är mer intresserad av att genomföra reformer än att prata om dem.
Hennes föregångare Gerhard Schröder förklarade att Tyskland under hans ledning skulle bli ett mångkulturellt land. Exakt hur det skulle gå till fick man inte veta, men han blossade betydelsefullt på cigarren och mumlade något om nya passlagar och dubbla medborgarskap. Merkel har ingen cigarr att vifta med, och när Tyskland i söndags valsade runt med England hette spelarna plötsligt Özil, Khedira, Boateng.
Nu är de där, andra och tredje generationens invandrare, specialiserade på att förbrylla motståndarna med hisnande branta passningar. Exakt vad det säger om tillståndet i Tyskland är oklart. Att omvärlden efter alla år av spe och spott är redo att applådera det vackra spelet är hursomhelst en kulturrevolution.

Jens Christian Brandt / Svenska Dagbladet, 3 juli 2010

Annonser
Det här inlägget postades i Tyskland och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s