Knausgård: Min kamp

Karl Ove Knausgård
Min kamp
Översättning av Rebecca Alsberg
Norstedts

Det senaste stjärnskottet på Norges litterära himmel heter Karl Ove Knausgård. I hemlandet blev han världsberömd i samma ögonblick som första delen av hans självbiografi låg på bokhandelns diskar. Den hette ”Min kamp”, lyftes till skyarna av en enig kritikerkår och följdes på rekordtid av ytterligare fyra memoarband.

När ryktet om boken nådde Sverige fortplantade sig superlativerna. Folk med koll hävdade att Knausgård påminde lite om Marcel Proust, givetvis med madeleinekakan utbytt mot kassettband med Talking Heads. Genialt var det hursomhelst och som bevis anfördes alltid att man som läsare ”sögs” in i texten, rycktes med av dess upphörliga flöde av minnesbilder, en rökpaus på en skolgård, ett replikskifte vid en öde busshållplats.

Nu kommer den på svenska. Det skulle vara orättvist att hänvisa till kejsarens nya kläder. Men en sällsynt spretig bok är det. Här finns partier som är riktigt bra, men också ändlösa transportsträckor och livsvisdom av det slag som kanske gör sig bäst på facebook.

Jag gillar upptakten. Det är 80-tal och norsk småstadsidyll. Villorna är nybyggda och ligger med utsikt över älven. Fotbollsträningar varvas med spriteskapader, trevande kontakter tas med andra könet, identitet skaffar man sig genom att lyssna på rätt musik. Så långt inget nytt. Det som berör är allvaret med vilket Knausgård berättar om dessa vardagliga ting. Här finns ingen tillspetsad ironi, inga lustifikationer, bara en vilja att återberätta hur allting var.

Visst fokus ligger på fadern. Barsk, otillgänglig, tillknäppt härskar han över hemmet och sprider skräck genom ett regelsystem som sonen aldrig riktigt förstår. Man får inte springa över tomten, det bara är så.

Om denna generationskonflikt berättar Knausgård stillsamt och suggestivt. Sen tappar han fokus. Det är så mycket annat som också ska avhandlas. Hur man öppnar en öl med tändare. Hur det är att stämma en gitarr. Eller åka buss.

Efterhand infinner sig då en viss otålighet hos läsaren. Här finns ingen riktig vilja att säga någonting vi inte redan visste, men inte heller någon stilistisk ambition att beskriva vardagen på ett sätt så att det välbekanta plötsligt blossar upp i nya färger. Kanske är det här sättet att berätta kongenialt med bloggens tidsålder, det finns ingenting att upptäcka mellan raderna, ingenting man som läsare själv tillåts tolka, utan allt bygger på att man sitter där och nickar, igenkännande, bekräftande. För generation facebook är det förmodligen en pluspoäng, för oss andra blir det snart en smula tråkigt.

Jens Christian Brandt / Tidningen Vi, nr 10 oktober 2010

Detta inlägg publicerades i Litteratur och märktes , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s