Roberto Bolaño: 2666

Roberto Bolaño
2666
Översättning av Lena E. Heyman
Albert Bonniers förlag

Litteraturhistoriens siste riktige bohem hette Roberto Bolaño. Han var chilenare, bosatt i Mexiko och Spanien och jobbade på campingplatser och inom sophanteringen samtidigt som han ägnade nätterna åt att skriva dikter som ingen var särskilt sugen på att ge ut. Den etablerade litteraturen föraktade han djupt, speciellt romaner som i hans ögon inte var något annat än en form av prostitution. Efter att ha drabbats av en dödlig leversjukdom insåg han att det enda som skulle bli kvar efter honom var ett antal ouppsprättade brev från kronofogden, varpå han motvilligt började skriva just romaner.

Allt som allt hann han under några korta år med över ett dussin böcker, somliga mycket tunna, andra i tusensidorsklassen, innan sjukdomen tog honom. Då hade han precis fyllt femtio och hyllades världen över som den störste förnyaren av samtidsromanen.

På svenska finns redan mästerverken Natt i Chile och De vilda detektiverna. Nu kommer den postumt utgivna 2666, en bevingad tegelsten på 1053 sidor, otymplig som en elefant, snabb och gnistrande som en eldfluga. Redan titeln är symptomatisk, eftersom den formulerar en gåta utan svar. 2666 är riktnumret till distriktet Sonora i norra Mexiko; det anses också vara det år i skapelsens historia då Moses ledde uttåget ur Egypten; de tre 6:orna kan identifieras som djävulens tecken etc, etc.

Detta är inte heller en enda sammanhängande bok utan fem fristående normaltjocka romaner, bryskt inpressade mellan samma pärmar. Första delen är en absurd komedi om fyra litteraturforskare på jakt efter en försvunnen tysk författare; nästa är en sorgkantad skildring av en medelålders chilenare i mexikansk exil; därpå möter vi en journalist från Harlem, specialiserad på Svarta pantrarnas historia men av en slump skickad till Mexiko för att bevaka en betydelselös boxningsmatch; fjärde delen är en halvt dokumentär redogörelse för de fasansfulla kvinnomorden i staden Ciudad Juárez; den femte handlar om den försvunne tyskens upplevelser i fält under andra världskriget.

Med andra ord, Bolaño berättar aldrig från a till ö. Personer dyker upp i texten och försvinner igen, det finns inget centrum, ingen handling överordnad myllret av förbliflimrande bihandlingar. Att läsa honom är emellanåt som att betrakta en nattlig himmel: man ser de enskilda stjärnbilderna och den svarta rymden mellan dem, men själva helheten kan bara anas.

Man brukar likna Bolaño vid David Lynch. Det är samma natt, befolkad av neonglimmande hägringar, spöken och gangsters; samma diffusa men alltmer påträngande känsla av hot och samma svindlande skönhetsupplevelse. Men trots att regissören inte bara har en hel ensemble förstklassiga skådisar till sitt förfogande utan också filmens alla tekniska möjligheter med kameraåkningar, extrema vinklar och tusen olika belysningseffekter – når Bolaño mycket längre. Allt han har är orden. Men han får dem att lysa som ingen annan.

Jens Christian Brandt / Tidningen Vi, nr 11 2010

Detta inlägg publicerades i Litteratur och märktes , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s