José Saramago: Små minnen

José Saramago
Små minnen
Översättning av Hans Berggren
Wahlström & Widstrand

Berömd blev José Saramago för sina halvt vemodiga, halvt burleska skrönor om ett annat Portugal än det man hittar i charterbolagens kataloger. Allt annat än vardagsrealist byggde han väldiga symfonier av ord, berättelser som myllrade av röster och öden och som alltid verkade sträva efter att ytterligare flytta fram fiktionens gränser. Hans kanske bästa verk, Året då Ricardo Reis dog, var en dubbel labyrint, en roman om en annan diktares fiktiva alter ego.
I de barndomsminnen, som nu kommer på svenska, är tillvägagångssättet det motsatta.
Här ska inte fabuleras. Utan långsamt, oändligt tålmodigt ska små distinkta bilder av hur det verkligen var räddas undan tiden och glömskan.
Saramago tar oss med till byn där han föddes. Den heter Azinhaga och omges av hundraåriga, silvergrå olivlundar. Här fanns morföräldrarnas ”påvra bostad” med lergolv och några få trasiga möbler; här fanns en färjkarl som rodde folk över floden och ute på fälten stod herdarnas hyddor med lövbäddar, där den som hamnat vilse kunde övernatta.
Ett paradis är det inte, därtill är det för fattigt och kargt. Men definitivt en plats bortom tid och rum. Det enda Azinhaga har gemensamt med moderniteten är att samma flod, Tejo, som slingrar sig fram genom detta entoniga marskland också rinner genom den fjärran huvudstaden. Det är dit familjen så småningom kommer att flytta.
När Saramago skrev sina stora Lissabonromaner brukade han säga att berättelserna hjälpte honom att erövra en stad som aldrig hade varit hans på riktigt.
Hur han menade förstår man bättre nu. Flytten till storstaden förändrar ingenting. Byn ersätts av trånga bakgårdar, fälten av ödetomter, det finns rinnande vatten. Umbärandena är desamma. Under ytan anar man ständigt en social tematik som kretsar kring fattigdom och sociala skillnader. Eftersom Saramago vill vara trogen barnets upplevelser aktar han sig för att tynga berättelsen med den vuxnes tolkningar kring detta. Bilder ges, men inga svar.
En enda gång är familjen på utflykt i fina stadsdelar. Vid entrén till ett varuhus köper Josés mor en ballong åt honom. Lycklig håller han i snöret tills han höra någon skratta bakom sig. När han vänder sig om är ballongen bara en skrynklig trasa som släpar i marken.
Boken är tunn och på samma gång svårsmält, många av dess korta meningar tycks huggna i granit. Man måste läsa långsamt och ge den halvt bortvända berättelsen tid att växa. Mer än en gång refererar Saramago till fotografier som gått förlorade. Att få vara med när han ur minnet återskapar dem är en upplevelse att vara tacksam över.

Jens Christian Brandt / Tidningen Vi, nr 1 januari 2011

Detta inlägg publicerades i Litteratur och märktes , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s