Migranterna på den tyska parnassen

I november 1999 intervjuade jag den tysk-turkiske författaren Feridun Zaimoglu.
Vi satt på ett hotell vid Strandvägen, i den iskalla vestibulen, och när jag frågade honom varför det fanns så få tyska författare med utländsk härkomst svarade han att det var ”tvångströjornas fel”. Hur då, undrade jag. Menade han att de psykiatriska klinikerna i Tyskland var fulla av potentiella stjärnförfattare? Det lät läskigt. Blev de tvångsmedicinerade?
Men det var inte så han menade.
– Som ”utlänning” finns det bara tre saker man får skriva om. Köld, ensamhet och hemlängtan. Om man kallar sin hjälte Ali och låter honom slafsa i sig en kebab vid nåt gatukök och samtidigt grubbla över varför det är så kallt i Tyskland, och så långt mellan människorna, då blir det högsta betyg. Publiken nickar instämmande, kritikerna säger att det här är banne mig autentiskt. Vill man däremot skapa riktig litteratur är det kalla handen direkt.
Sen hände någonting. Nästan över en natt. Det gamla seklet övergick i det nya millenniet, och i dag är Zaimoglu en av Tysklands mest uppburna författare, översatt till ett halvt dussin språk och hyllad just för att han alltid kammar stereotyperna om migration mothårs.
Precis som det tyska fotbollslandslagets stjärnor numera heter Mesut Özil och Sami Khedira har också litteraturen ömsat skinn. Den typiske tyske samtidsförfattaren är inte längre en sjuttioårig man vid namn Günter, med piprökning som sitt varumärke och specialiserad på ofullbordade romanprojekt i 780-sidorsklassen.

Sen ungefär tio år tillbaka pågår nämligen en smygande kulturrevolution i Tyskland.
Överst på bestsellerlistorna, i tv-sofforna och på kulturbilagornas mittuppslag hittar man författare som alla har en sak gemensamt: de är födda utomlands och med ett annat modersmål. Men de skriver på tyska.
Ingen såg dem riktigt komma, för det är inte andra eller tredje generationens tysk-turkar jag talar om, utan en disparat skara nomader. En vacker dag var de bara där. Folk som vuxit upp i Syrien och Iran, i det forna Jugoslavien, någonstans i det väldiga sovjetiska imperiets utkanter, på rumänska bondvischan, i Tokyo, Prag eller Moskva – och som nu satt i Hamburg eller Frankfurt och filade på romaner som snart skulle bli instant classics.
Först ut var kanske Térezia Mora. Född i ungerska Sopron kom hon 1990 som nittonårig student till Berlin. Tio år senare hade hon redan vunnit tre ansedda litterära priser, hyllats av en enig kritikerkår och dessutom börjat översätta ungerska författare till tyska.
När hon 1999 tilldelades det prestigefyllda Ingeborg-Bachmann-priset var det en smärre sensation och hon betraktades som ett absolut undantag, ett språkgeni som fallit ned från himlen, lärt sig Kafkas och de stora filosofernas grammatik på nolltid och nu med en sömngångares suveränitet själv byggde språkliga labyrinter av avsevärd skönhet. Men Mora fick nästan ögonblickligen efterföljare. I dag är det vardagsmat att någon som är född utanför Tyskland skriver tyska romaner, och när Melinda Nadj Abonji (som på wikipedia etiketteras som ”ungersk-schweizisk författare från i Serbien”) i fjol kammade hem två viktiga priser var det bara en bekräftelse på att trenden fortfarande är intakt.

Egentligen är genombrottet kanske inte så märkligt. Utan det riktigt gåtfulla är varför det dröjde så länge.
I mitten av 80-talet var fenomenet med invandrade författare fortfarande så marginellt att det hade ett namn: Gastarbeiterliteratur.
Det var en genre som skapats av välvilliga socialarbetare som gick runt på de stora fabrikerna och värvade turkiska och italienska knegare till kvällskurser i novellskrivande. De flesta storstäder hade den sortens studiecirklar, ambitionerna var goda men resultatet magert: några stencilantologier på temat ”När-det-snöar-i-Duisburg-minns-jag-min-farfars-olivlund”. Mer avancerat än så blev det sällan, och Zaimoglu skyllde som sagt på ”tvångströjorna”.

Men faktum är att på den tiden, före murens fall, hade även den etablerade litteraturen målat in sig i ett hörn. Åtminstone är det så man brukar förklara boomen. Berättandet hade blivit anemiskt och anfrätt av tvivel, och i det vakuumet drog det nya gardet in. När Sasa Stanisic gav ut sin roman ”Farfar upp i graven”, en familjekrönika dränkt i bosniskt plommonbrännvin, var det som om ett fönster öppnats mot en berättarstil utan livrem och hängslen. De nya författarna höjde helt enkelt insatsen, blandade friskt genrer med varandra, varvade fiktion och självbiografi, magisk realism och detaljrika barndomsminnen – och läsarna tog tacksamt emot.
En annan förklaring till migrantböckernas succé är säkert att många av dem handlar om dubbla identiteter. Om människor som lever mellan olika världar eller i flera världar samtidigt. Och detta att ha sin vardag någonstans i Tyskland men, som hos Stanisic, sin farmor och alla barndomsvännerna i ett land långt borta, det är i en globaliserad värld långt ifrån ovanligt.

Jens Christian Brandt / Vi läser, nr 1 2011

Detta inlägg publicerades i Litteratur, Tyskland och märktes , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s