Fortfarande sängliggande bläddrar jag i en guidebok om Marocko. Kapitlet om öknen, The great southern oasis routes, inleds med ett citat av Paul Bowles:
Immediately when you arrive in the Sahara, for the first or the tenth time, you notice the stillness. An incredible, absolute silence prevails outside the towns; and within, even in busy places like the markets, there is a hushed quality in the air…
Und so weiter. Det är ett långt och vackert citat, och det är hämtat från en text som heter The Baptism of Solitude. Tonen är dämpad, nästan viskande; beskrivningen av tystnaden övergår så småningom i en skildring av ljuset, särskilt det slags burning blue som råder då natten är som djupast. Mycket elegant och föredömligt fritt från adjektiv och grälla effekter.
När guidebokens författare sen själv tar till orda, blir den första åtgärden självfallet att omedelbart distansera sig från den här beskrivningen. Den är nämligen over the top. Och detta är så självklart att inga argument behövs. Jag tycker att jag känner igen den reaktionen från otaliga sk läsarkommentarer på nätet. Paradoxalt nog är det, här och nu, alltid den sakliga beskrivningen som ska dömas ut. En stil som framförallt består av värdeladdade fanfarer, smattrande adjektiv och andra hyperboler, bedöms som rimlig och realistisk och tillåts därför passera censurens nålsöga – medan minsta försök att foga samman ord och bokstäver så att en någorlunda skarp bild tonar fram omedelbart måste fördömas. Det handlar väl om tidandans hysteriska skräck för det förment pretentiösa. Vad man inte inser är att nästa generation kommer att finna denna skräck puritansk och löjeväckande.
Jens Christian Brandt 