Andrzej Markiewicz: Fatbursprojektet

Nån gång sent i höstas eller tidigt i vintras kom jag nedför Kvarnberget, korsade Högbergsgatan och vek in på den där minimala och liksom överblivna täppan som stadsplanerarna kallar Johan Helmich Romans park. Namnet är givetvis en eufemism.
A-lagarna, som är de enda som nånsin söker sig dit, kallar stället rätt och slätt bänkarna. Ibland går Sally och jag dit för att titta på svartråttor, eftersom det är den enda plats i innerstan där man kan se stora flockar i dagsljus. Men man får skynda sig. Stryker man omkring för länge på grusgångarna blir alkisarna förtörnade och börjar skräna.
Hursomhelst, av gammal vana nalkades jag täppan med viss försiktighet. Kanske var det just därför som jag precis i ingången kolliderade med en figur som inte föreföll riktigt kosher. Han kom smygande baklänges ut ur buskagen och såg ut som en jägare i färd med någon avledande manöver. Efter några sekunder igenkände jag min vän Andrzej Markiewicz.

Det var så jag första gången hörde talas om hans Fatbursprojekt:
http://www.flickr.com/photos/fatbur/

Andrzej och jag har en lång europeisk historia ihop. Jag minns hur vi tillbringade kvällen den 30 april 2004 på ett hotellrum i den galiziska staden Przemyśl och valda delar av kommunfullmäktige kom in för att skåla med oss, för de firade i ett angränsande rum och det som alla firade, vi också och de jublande folkskarorna på teveskärmen, var förstås Polens EU-medlemskap och snart blev vi så goda vänner med lokalpolitikerna att det var självklart att vi skulle få åka med i tjänstebilen för att i midnattstimmen hissa EU-flaggan på stora torget. Men när klockan sen äntligen slog tolv var gubbarna för medtagna för såna strapatser och den enda ceremoni som avhölls bestod i att en liten vimpel av plast befästes på hotellfasaden. Nattportieren fick sköta den saken, hans händer var stadigast.

För att återvända till Stockholm – Andrzejs aktuella projekt är alltså en gigantisk dokumentation av vardagslivet runt Fatbursparken.


De taniga körsbärsträdens korta somrar; de polska byggjobbarna som (övervakade av tyska ingenjörer och förmän) lägger grunden till Citytunneln; solbadande ynglingar med den typ av tatueringar som på tyska kallas verfassungsfeindlich; förbipasserande män på väg till moskén; alkisar och hundägare; klottrare och kärlekspar. Och hundratals helt vanliga människor – däribland mannen som tillsammans med sina döttrar under största koncentration inväntar ”flygplanens skuggor” och som säger att det är viktigt, man måste ge akt på sådana ögonblick. Alla dessa förbiglidande gestalter. Förevigade.

Nu kan man äntligen se ett urval av de här bilderna. De kommer att ställas ut i samband
med konstnären Elena Mazzis projekt Preview på Konsthall C. Vernissage nu på lördag.
12-27 mars
Konsthall C
Cigarrvägen 14,
123 57 Farsta

Detta inlägg publicerades i Sverige, Zeitgeist och märktes , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s