”Ghana, 69 Pfennig”

Skylten stod mitt på trottoaren. ”Extrapris just nu: Ghana, 69 Pfennig.” Det var efter midnatt och jag gick genom Neukölln, Berlins fattigaste stadsdel, och jag var säker på att jag aldrig sett den där skylten tidigare.

Ghana, det passade liksom inte riktigt. Man tänkte på långa
flygresor och drinkar under parasoller på en vit strand – bilder som
verkade nästan absurt malplacerade i denna omgivning där ingen hade
pengar och semester var ett fenomen som bara förekom på tv.

I Neukölln finns ingenting exotiskt. I dessa slitna kvarter, där
det kollektiva tungsinnet hänger som ett evigt smogmoln över
tillvaron, finns bara de nikotinfärgade gardinerna framför ölhaken,
skymten av apatiska silhuetter som timme efter timme kurar framför
spelautomaterna och glittret av kallt stål i vapenbutikernas
skyltfönster, där den senaste årsmodellen stiletter bjuds ut.

Och så mitt i tristessen denna bisarra skylt. ”Ghana, 69 Pfennig.”

Det var ingen resebyrå. Det var någonting oändligt mera direkt än
så: en inrättning som specialiserat sig på folk som nattetid får för
sig att de absolut måste höra en viss röst, ett visst par
efterlängtade stämband, på andra sidan jordklotet – och som av någon
anledning inte vill ringa hemma från den egna telefonen.

Fenomenet kallas Call Shop. Det började med en liten, provisoriskt
inrättad butik i den invandrartätaste delen av staden – och på några
få veckor under den regniga sommaren år 2000 sköt sedan den ena
filialen efter den andra upp. Ghana var billigt, men Jordanien ännu
billigare och förbindelsen till Bosnien nästa gratis.

Interiören är alltid densamma. En svit smala bås med väggarna
klädda i matt blå sammet och en glasdörr ut mot lokalen.

Över kassan ett myller av klockor, så att man själv ska kunna
försäkra sig om att det är tidigt i Jakarta, sent i Buenos Aires och
att Kairo ligger någonstans mitt emellan.

Och eftersom tiden för nästan alla är någonting djupt problematiskt,
ett djävulskap som ett helt liv inte räcker till för att förstå,
vakar för säkerhets skull en amulett mot det onda ögat över de
obevekligt tickande urtavlorna.

Vid midnatt, när resten av kvarteret kryper till sängs och ölhaken
stänger, sjuder lokalen av liv. Ur alla bås samtidigt: anatoliska
dialekter, smäktande kärleksförklaringar, desperata böner om att den
andra ska resa eller inte resa, sälja huset eller behålla det – och
just som sorlet når en styrka som överträffar alla börshus i världen
känner ägaren att det inte är nog, några decibel till är bara bra
för stämningen, och så kör han på med tung, pumpande turkisk disko
ur högtalarna.

Det är det andra Berlin. I dagsljus är kunderna som frekventerar
midnattsbutiken marginaliserade. De kurdiska kvinnorna i hucklen,
arabpojkarna med basebollkepsarnas skärmar långt ned i nacken – om
de någonsin spelar någon roll för det tyska Berlin så är det som ett
dokument på en tjänstemans skrivbord.

I det läget behöver man andra nätverk. Man behöver en påminnelse om
att man är många i samma situation.

Först tänkte jag att de inte hade telefon hemma, att de kanske bara
var i Berlin en kort tid och att timmarna i det blå sammetsbåset var
ett uttryck för detta provisorium. Men det var naturligtvis fel.
Skenet bedrog – för lokalsamtal, för alla korta överläggningar som
bara har med vardagen att göra, har alla kunderna en egen mobil.

Call shopens funktion är social. Och samtidigt fungerar den som ett
nattapotek där man mot en billig slant kan få den enda medicin
utskriven som i ögonblicket hjälper om man känner att allt,
verkligen allt, hänger på att man kan höra de där avlägsna
stämbanden viska genom etern.

Jens Christian Brandt / Expressen, 20 september 2000

Kommentar 2011. Så där kunde man alltså fortfarande skriva i millenniets oskuldsfulla barndom. Sen flög de där båda planen in i skyskrapan och då anmodades vi att ”genomskåda” allt som på något vis luktade mångkultur. Jag håller ändå fast vid att det här var en intressant miljö. Och på den tiden betalade man ännu telefonsamtalen i D-Mark.

Detta inlägg publicerades i Berlin och märktes , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s