Marocko (2): Gagarin på stranden

För dotterns skull tvingades vi en dag rida dromedar. Jag värjde mig men fick till sist kapitulera. Mörk i hågen sjönk jag ned i baksätet på en jeep som redan var fullproppad med förväntansfulla turister. Färden gick till Diabat, en berberby som under några korta år på 60-talet var världsberömd därför att Jimi Hendrix och Cat Stevens enligt ryktet hållit till där. Särskilt vad gäller Hendrix har rockhistorikerna senare sökt tona ned betydelsen av de där stilla dagarna i Diabat, men det har inte riktigt hjälpt. Generationer av amerikanska backpackers har ändå axlat ryggsäcken och längs torra, rykande sluttningar klättrat upp till de få husen i byn. Snart var hippiefalangen i majoritet medan byborna, trötta på ångorna från tvivelaktiga opiater och nätter fulla av gitarrklinkande, en efter en gav sig av till lugnare trakter.

I dag kretsar livet i Diabat uteslutande kring ridning. Jag såg ett fantastiskt kolsvart arabiskt fullblod som mumsade hö i en spilta märkt ”Jack (sic!) Brel”. Vi hade dock kommit för dromedarernas skull. Utan några som helst förväntningar klev jag upp på en gigantisk, snövit best vid namn Sahara och lät mig sen gungas fram längs stigar och steniga raviner. Min skepsis slog om i samma ögonblick som vi nådde Atlantkusten. Det var ebb, eller rättare: floden drog sig precis tillbaka och efterlämnade bara en millimetertunn skimrande spegel i själva vattenbrynet.

För första gången såg jag sanden. När man går till fots längs en strand är sanden en oupplöslig enhet. Kanske är några partier fuktigare än andra, men det är ändå samma sand överallt. Uppifrån dromedarens rygg såg man däremot att det där är en synvilla; sanden består i själva verket av otaliga skikt eller lager – rivaliserande rännilar som tycks flyga fram, ovanpå varandra och åt olika håll. Och framförallt förstod jag: sanden är oavbrutet i rörelse. Likt kometens svans rasslar den ständigt förbi, buren av en osynlig vind.

Jag försökte fotografera vad jag såg, men det blev inte bra. Kameran registrerade inte virvlarna av dansande sandkorn. Jag tänkte på de första kosmonauterna. Den första månlandningen. Ute till havs glittrade de retirerande bränningarna och det var som att befinna sig på en annan planet.

Detta inlägg publicerades i Resor och märktes , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Marocko (2): Gagarin på stranden

  1. Fint!
    Hur länge höll det på? Det låter som om det var en bra stund, längre än ponyridning på Skansen.

    • JC Brandt skriver:

      Karin,

      en timmes meditativt skumpande. Det var också lagom. Framtill på sadeln finns ett handtag av järn. Det måste man klamra sig fast vid, vilket efter ett tag blir lite ansträngande. Mer Gröna Lund än Skansen.

  2. Ja, det låter som en typisk barngrej som man själv mår illa av…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s