Retro: Claudia Schiffer, julafton 2000

Vem minns i dag Claudia Schiffer? Julen 2000 däremot regerade hon över samtliga reklampelare i Stockholms innerstad. Snön föll och hon hade nästan ingenting på sig, och för mig var alltsammans en smula ambivalent. Eftersom hon var tyska borde hon ju försvaras, samtidigt gick det inte att försvara just henne. Nattetid gick olika aktionsgrupper till attack mot plakaten, SSU krävde att de skulle tas ned och i kvällspressen ”rasade” en diskussion om kombinationen anorexi och silikon och vilka ideal Claudia Schiffer egentligen förmedlade. Mitt inlägg i debatten publicerades på själva julafton; den aningen elegiska rubriken löd: ”Stjärnan från Stureplan leder ej hem, men bort”. Eftersom det snöade i natt, men också eftersom jag inte hittade en enda aprillustifikation i dagens morgontidning, lägger jag ut det här och nu.

Gläns över snö och slask, tänkte hon bittert. Det var sent och hon
frös och hon hade nästan gett upp hoppet.

När en taxi utan passagerare bromsade in framför affischpelaren där
Claudia Schiffer hängde hade midnattsklockorna för länge sedan
slutat ringa. Inte utan pedanteri mindes hon att punktlighet aldrig
varit hans styrka. Bakdörren gled upp och slogs igen och som
vanligt var det enda som syntes ett ensamt taxikvitto som lite
tafatt svävade över trottoaren. Doften av rökelse tilltog och han
viskade hennes namn.

Den Helige Ande hade haft en hård dag och en hektisk natt. Han
förväntades vara på så många ställen samtidigt och alltid i sällskap
med de båda andra. En skärva stulen lycka med Claudia, en flyktig
promenad längs gatorna i någon av de städer där hon tjänstgjorde
som affischhelgon – mer privatliv än så blev det aldrig.

När han såg Claudia vaknade beskyddarinstinkten. Hon är sig lik,
tänkte han. Minusgrader och nästan ingenting på sig. Han noterade
att hon i ett försök att värma sig stuckit ned tummen innanför
bikinitrosorna.

”Jag är ju bara en ande”, mumlade han bekymrat.
”Men om jag haft en vinterrock skulle du ha fått låna den.”

”Det är okej”, suckade Claudia. Försakelsen var den enda njutning
hon aldrig tröttnade på.

De började sakta gå genom den ödsliga staden.

Den Helige Ande som en tunn grå rök över den frostskimrande asfalten.

Claudia Schiffer på sina höga klackar huttrande vid hans sida.

Han frågade hur hon trivdes och hon sade att det var hemskt.

Stockholm var fiendeland: ett bakhåll av rånarhuvor, målarfärg och
förtal. Värst var månskenskommandona som dök upp vid en timme då
inte ens Connexväktarna kunde skydda henne. På några ögonblick
förvandlade de hennes kropp till ett klotterplank för grafitti och
ditlimmade flygblad. Nattens raider följdes i dagsljus upp av
illvilliga skriverier i pressen. Hon kallades silikonbomb, könlös
och tysk. Man skrev att hennes ansikte var lika uttrycksfullt som
ett glas vatten; man antydde att hennes frisör var blind.

Med ett hjärta svart av sot anförtrodde Claudia honom att det bara
fanns en enda beteckning för hennes gästspel på årets affischpelare:
ett fiasko. Ett fullfjädrat fiasko.

Stjärnan från Stureplan ledde ej hem, men bort.

Han önskade att han kunnat hjälpa henne. De stod vid Strömbron och
han såg på henne från sidan och letade efter något att säga. Det
var ju lika mycket hans fel. Om han bara kunde frigöra sig från de
båda andra, så skulle han kunna ta henne till något ställe där hon
åtminstone slapp frysa. Kanske Genesarets sjö.

Han skulle just säga något om det när verkligheten hann ikapp honom.
Med en känsla av att något gått snett igen, fruktansvärt snett, såg
han en välbekant gestalt komma gående på vattnet. Den Helige Ande
suckade. Mekaniskt, utan minsta nyfikenhet, såg han upp mot
natthimlen. I fören på ett lågtgående moln som med oroväckande
hastighet närmade sig bron stod den andre. Det är nåt konstigt med
Claudia, tänkte anden. Det tar alltid slut innan det hunnit börja.

”Hur gör vi nästa år?” frågade han. ”Samma tid, samma plats?” Han
hörde själv hur dumt det lät.

”Vi kan inte fortsätta så här”, sa Claudia.

Hon började gå utan att se sig om. Anden var fin och till skillnad
från andra män kunde han lyssna. Men det där som hon varit skeptisk
mot redan från början, hans flyktiga och liksom undanglidande sätt,
hade bara blivit värre med åren. Hon hasade sig upp på
affischställningen och all uppdämd självömkan var som en kall klo
mot strupen.

För att lätt upp stämningen bad hon sitt hemlands barnkammarramsa.
”Ich bin klein, mein Herz ist rein, soll niemand drin wohnen als
Gott allein”, vilket översatt till stureplanska betydde: ”Jag är den
anorektiska fén, min bikinilinje är ren, tandraden gnistrar som
norrsken.”

Det tröstade bara för stunden. Hon visste att hon var dömd att
hänga där, nedkladdad och hånad, i alla evigheters evigheter eller
åtminstone tills vårmodet avlöste henne.

Jens Christian Brandt / Dagens Nyheter, 24 december 2000

Detta inlägg publicerades i Sverige, Zeitgeist och märktes . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Retro: Claudia Schiffer, julafton 2000

  1. Malou skriver:

    Danke für einen wunderbaren interessanten Blog. So schlüpfe ich hinein in ein zusätzliches virtuelles Leben.
    Heisst es übrigens der oder das Blog?

  2. JC Brandt skriver:

    Danke, Malou! Wie es nun heisst, keine Ahnung. Wikipedia hält sich da auch bedeckt:

    Die Begriffe „Blog“, „Blogger“, „Bloggerin“ und „bloggen“ haben in den allgemeinen Sprachgebrauch Eingang gefunden und sind in Duden und Wahrig eingetragen. Die sächliche Form („das Blog“) wird dort als Hauptvariante und die maskuline Form („der Blog“) als zulässige Nebenvariante genannt. Speziell in Österreich und in der Schweiz verwendet man meist die maskuline Form („der Blog“).

    http://de.wikipedia.org/wiki/Blog

    Da ich selber gern a Wiener wäre, sage ich natürlich ”der Blog”…

    • Malou skriver:

      Danke für die Auskunft – so bin ich beruhigt.

      Ja, die Worte Wiener und Wienerin haben einen besonderen Klang in meinen Ohren.. mit viel Nostalgie verbunden.

      Din blogg är helt underbar!

      • JC Brandt skriver:

        Ja mei, die Wiener Nostalgie. Kennst du Leo Perutz? Romanautor, riesige Erfolge in den 20er Jahren; danach vertrieben, verstummt, vergessen. Jetzt wieder viel gelesen in Europa. Demnächst wird er sogar ins Schwedische übersetzt, schon sehr spannend.

        Dir ein schönes Wochenende!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s