Haruki Murakami: IQ84

Haruki Murakami
1Q84. Första boken
1Q84. Andra boken
Översättning av Vibeke Emond
Norstedts

 1984 var ödesåret som kom och gick. Vi som är tillräckligt gamla minns hur champagneglasen på nyårsnatten bubblade av lika delar spänning och oro. På nattduksborden låg George Orwells roman och på skivtallrikarna snurrade David Bowies ”1984”. Allt skulle bli annorlunda, hotfullt futuristiskt. Storebror skulle ta över och allmän hjärntvätt införas.
Sen hände mycket lite, eller jo – i juli det året upptäckte den tjeckiske astronomen Antonín Mrkos en asteroid och döpte den efter Orwell. Men annars ingenting, profetian utmynnade i en antiklimax.
Eller kanske inte? I sin nya roman (som egentligen är tre band varav de två första nu översatts till svenska) antyder Haruki Murakami att saker och ting visst förändrades det året. Till det sämre, givetvis.

Det börjar lite försåtligt vardagligt med att en taxi fastnar i de ändlösa köerna på Tokyos motorväg. En kvinna i högklackat kliver ut genom bakdörren och tar sig via en nödtrappa till närmaste tågstation. Därifrån åker hon till ett hotell och mördar en höjdare inom finansvärlden. Samtidigt accepterar en matematiklärare med litterära böjelser att ta sig an ett vanskligt uppdrag: att agera spökskrivare åt en sjuttonårig dyslektisk tjej och förvandla hennes ofullgångna romanmanus till en kioskvältare.
Som alltid hos Murakami kommer dessa parallella handlingar snart att tvinnas in i varandra. Och som alltid sker det genom att genrer och stilar korsbefruktas. En pris Tarantino, en nypa metafysisk thriller, några slevar science fiction och lite samtida konspirationsteori. Militanta sekter strävar efter världsherraväldet, övernaturliga väsen tassar genom natten och på himlavalvet visar sig två månar.

Den goda nyheten för den som tycker att detta låter tröttsamt, är att den halsbrytande intrigen och den berättartekniska akrobatiken är rätt sekundära.
För i skarp kontrast till det bjärta utanpåverket finns här en berättelse som är enkel, vacker och gripande.
Det visar sig att den vankelmodige hobbyförfattaren och den kallblodiga killern en gång var klasskamrater. Alltmer besatta av att återse varandra genomströvar de Tokyos kalla labyrint. Det suddiga minnet av de barn de en gång var blir snart verkligare än mänskorna de möter i nuet.

Det här är alltså något så gammaldags och oemotståndligt som en saga om två människors ensamhet i en brusande storstad. Något har gått sönder och måste pusslas ihop. Att vi hört det förut spelar ingen roll. Murakami är en mästare på att med några lakoniska penndrag skapa stämningar som dröjer kvar likt rökiga saxofonslingor länge efter att bandet lämnat scenen.

(Publicerad i Tidningen Vi 4/2011)

Detta inlägg publicerades i Litteratur och märktes , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s