PLÖTSLIGT VAR DET iskallt i sovkupén. Fönstret nedrullat,
gardinerna fladdrade i draget. När den andre passageraren,
frikyrkopredikantenfrån Tidaholm, såg att jag vaknat viftade
han triumferande med en tom plastpåse.
”Jag vräkte ut alltsammansgenom fönstret”, viskade han.
”Alla godsakerna.”
Det var februari och sent 80-tal och tåget rullade genom DDR.
Plastpåsen hade varit full av kaffe – Löfbergs lila – och Konsums
kanelsnäckor. En inre röst hade uppmanat honom att dumpa varorna på
en snötäckt åker, så att någon stackars sate skulle hitta dem och
sedan organisera ett genuint svenskt kafferep.
”De har aldrig smakat riktigt kaffe. RIKTIGT KAFFE! Fattar du vad
det betyder?”
Allting var så enkelt den gången, särskilt i Berlin. I en dikt av
Tomas Tranströmer spelas två städer ut mot varandra: den ena är
”mörklagd, ockuperad av fienden”, i den andra brinner lamporna.
Vad gäller kaffet och kanelsnäckorna kunde man ibland tänka att
80-talets delade Berlin inte så mycket var en berättelse om två
rivaliserande politiska system, som en duell mellan två varuhus.
Det östra låg vid Alexanderplatz och var fem våningar högt och
chanslöst.
Det västra hette Kaufhaus des Westens och representerade det
skimrande överflödet. Märkeskostymer från Milano på gatuplanet och
på översta våningen en delikatessavdelning som av guideböckerna
listades som första klassens sevärdhet.
Västberlinarna hade två favoritnöjen, dels att uppsöka det östra
varuhuset och med skräckblandad förtjusning betrakta utbudet, dels
att spionera på de få östtyskar som fick göra den motsatta resan och
som då, snärjda av en hemlighetsfull magnetism, förr eller senare
infann sig vid den västra delikatessdisken, där deras aluminiummynt
viftades bort som ett skämt.
Det var så enkelt och ledarskribenterna brukade inleda sina
kommentarer med att Marx var en fin filosof ”i teorin”, men när det
kom till kritan handlade all politik om vem som tillhandahöll den
bästa delikatessdisken.
Underligt var egentligen bara språkbruket i väst. Man talade aldrig
om klockor, mineralvatten eller pappersnäsdukar; i stället sade man
Rolex, Selters och Tempo. Det var en förrädisk förvandling av
ordförrådet som inte fick kommenteras och som alla böjde sig för: en
produkt, ett visst märke, hade plötsligt blivit synonymt med hela
utbudet. Också en vanlig klocka hette Rolex, basta.
Det var som om hela detta överflöd, de dignande hyllorna som man var
så oändligt stolt över, sakta men säkert blivit för hotfullt, för
svåröverskådligt och då hade man, åtminstone språkligt, sökt sig
tillbaka till ett tillstånd där varje vara blott existerade i en
enda utformning.
Det var sent 80-tal och neuroserna frodades. När muren föll fylldes
de östra butikshyllorna med delikatesser från väst. Febern varade
några korta ögonblick, sedan krävde östtyskarna att få tillbaka det
gamla utbudet. Särskilt toalettpappret, som var oparfymerat och
räknade släktskap med grövre sandpapper, var mycket efterfrågat.
JENS CHRISTIAN BRANDT / Dagens Nyheter, 26 november 2000
Kommentar 2011. Eftersom vi en annan tråd kom in på nattliga tågresor genom DDR lägger jag ut den här drygt tio år gamla notisen här. Den sista meningen, den med toalettpappret, förefaller mig nu problematisk. Den är korrekt och ändå inte. Nostalgin för de gamla produkterna var av övergående karaktär. Här låter det som om jag raljerade med östtyskarna och det vill jag verkligen inte. Alla kan längta tillbaka till varor som försvunnit från hyllorna, det har inget med ideologi att göra. Själv tänker jag med saknad på vissa glassorter i Konsums frysdisk på 70-talet. Märket hette ”Winner” och bäst var cassatan…
Jens Christian Brandt 
Ja, bra poäng i din egen kommentar. Djupt mänskligt att vilja hålla fast (en stund) vid något av det gamla, om det så är toapapper.
Gunnar, har du löst problemen med kommentarer hos dig? Jag tyckte att ”Drömfolket” var storartad, som en roman i en tändsticksask, myllrande av öden. Där hade jag velat kommentera. Men fattade aldrig hur man skulle bära sig åt. Hursomhelst lysande läsning!
Åh, tack, det blir jag synnerligen glad av att höra!
Något är ruttet med min wordpressmall, tror jag dessvärre. Nu har jag slagit på kommenteringsfunktionen generellt, men flera av de äldre inläggen där jag manuellt valde att det skulle gå att kommentera, vägrar att lyda order, trots att jag har försökt att ompublicera.
Tack igen!
Jag minns ett sådant där toalettpapper från Norge i sextiotalets slut. Det fina med det var att man också kunde skriva på det.
Så har vi Spreewaldgurken, Rotkäppchen och några saker till som en del saknade från DDR-tiden, men dessa saker finns ju nu igen (eller ännu).
Sedan undrar jag om det verkligen var så många västberlinare som gav sig ut på sightseeing i det östtyska varuutbudet (Kuba-apelsiner utan saft, burkar med kål, en korvsort, burkar med något obestämt [annan kål], sprit, gryn, kaukasiska russin etc eller egentligen etc i ytterst begränsad bemärkelse). Det som slog mig när jag ibland kom över till Västberlin var att ingen eller nästan ingen varit i DDR de senaste åren. Man var inte intresserad, särskilt inte om man odlade vänsteråsikter.
Bodil, jag håller med om att det i Västberlin fanns en kompakt likgiltighet gentemot de delar av staden som låg på andra sidan muren. Obegripligt egentligen, men folk var inte det minsta nyfikna. Sen fick vi som var västberlinare (till skillnad från västtyskar) möjlighet att ansöka om sk Mehrfachvisum, vilket var ungefär som att skaffa en SL-remsa. Samtidigt bortföll (fortfarande exklusivt für uns Berliner) vissa andra restriktioner; man behövde vid inresan i DDR inte uppge vart man tänkte åka och man var också fri att köra omkring på landsbygden (vilket tidigare varit omöjligt). Och faktum är att då var det ändå rätt många som vallfärdade till Alexanderplatz. Jag tror att det var juicepressar som inhandlades, men jag är inte helt säker.
Jag erinrar mig filmen ”Goodbye Lenin” när jag läser din text. Men jag har alltid trott att KDW betydde ”Kauf deutsche Waren”.
När jag kom till Wien 1979 kunde man göra en dagsutflykt med båt ”bakom järnridån” dvs till Bratislava. Vi lyckades smita från guiden och göra ett oauktoriserat besök på ett ”varuhus” – de tomma regalerna gjorde ett starkt intryck. Det är annorlunda nu kan jag berätta.
I Budapest och Moskva köpte man alltid ”grammofonskivor.” Det var billigt och mycket fint kvalitet. I Moskva köpte jag en gång en ”LP” med Beatles ”Back in the USSR”. Jag har den kvar fortfarande och erfor först senare att just den edition jag köpt hade ett stort samlarvärde i väst.
Men det var då det.
Bengt, fint med Beatles i Moskva. Dit kom jag aldrig, men väl till skivaffärerna i Budapest. Säkert minns du också de socialistiska bokhandlarna? ”Rundgang nur mit Korb”; jag tror att Peter Handberg skrev en novell om det där, hur svårt det var att bläddra i en bok samtidigt som man höll den där ganska skrymmande plastkorgen i handen.
En grupp som faktiskt åkte till DDR för att storhandla var fotograferna, även de svenska. Precis som med skivorna var allt både billigt och av högsta kvalitet, framförallt själva fotopappret. Jag har glömt vad det hette, men det är väl fortfarande världsberömt.