Stormuftins besök

Det här är en lång, taffligt berättad och föga uppbygglig historia. Förmodligen bara något för de mest tålmodiga och toleranta.

Nu är han på tapeten igen, Stormuftin av Jerusalem.
För några morgnar sedan läste jag de första recensionerna av Paul Bermans
De intellektuellas flykt. Jag hajade till när Stormuftin nämndes i artiklarna; uppenbarligen skriver Berman (som jag inte hunnit läsa) om hur palestiniernas dåvarande religiöse ledare år 1941 besökte Hitler.
Sen kokade jag kaffe och koncentrerade mig på Ulrich Knellwolf (se tidigare inlägg). Några timmar senare dök Stormuftins vålnad upp på nytt.
Det rasslade till i brevlådan; min bank meddelade att en blygsam summa överförts till kontot.
Pengar som faktiskt inte är något annat än ett slags kompensation för Stormuftins gästspel på den nazityska scenen. 

* * *

År 1920 utses den då blott tjugofemårige Muhammed Emin el-Huseini till palestinernas religiöse ledare.
Landet är vid den tiden brittiskt mandatområde och Huseinis politik är redan från början präglad av ett oförsonligt hat mot såväl ockupationsmakten som den judiska invandringen.
Kanske hade han i smyg studerat Theodor Herzl, kanske var det anblicken av de överfulla utvandrarskeppen som lade till i Haifa som övertygade honom: i alla fall propagerade han snart att landet inte skulle räcka åt alla.
Britterna trodde (eller låtsades tro) på en fredlig lösning, med araber och judar som någon sorts fridfullt betande lamm, sida vid sida, utmed Jordanstranden.
Mot detta ställde Huseini, som alltså kallade sig Stormufti av Jerusalem, sin vision av väpnad kamp för en självständig palestinsk stat.
Britterna tolererade den militanta retoriken for a while, men 1937 – när ett inbördeskrig tycktes hotande nära – fråntogs Huseini sina ämbeten.
Vid andra världskrigets utbrott föregår han myndigheterna och flyr undan den väntande interneringen via Libanon till Tyskland, vars Führer på ett tidigt stadium signalerat intresse. 

* * *

I efterhand har det varit svårt att klargöra vad Hitler hade för planer gällande stormuftin.
Möjligen skulle han vid tillfälle smugglas in i Palestina igen och där starta ett panarabiskt uppror mot britterna. Möjligen skulle han efter en tysk Endsieg få hedersuppdraget att sköta de etniska rensningarna i sin hemtrakt.
Allt man vet är att han mottogs med respekt och en finkänslighet som nazisterna inte alltid visade folk av annan ras och religion.

En religiös ledare, det var den allmänna uppfattningen i Berlin, borde bo på landet, fjärran modernitetens styggelser.
Man hade aningen oklara föreställningar om stormuftins behov men föreställde sig ett kloster, där man sov på halmmadrasser, då och då späkte sig och utförde minsta syssla med stenhård disciplin.
Två, tre halvhjärtade försök att övertyga olika munkordnar att beskrivningen passade in på dem och att det var deras nationella plikt att ta emot den höge gästen slog dock fel.
Någon av partisekreterarna mindes då en utflykt till Schwielochsjön, sju mil sydöst om Berlin, och en veranda som skymtat fram längst ute på en vassbevuxen udde.
Att den vackra sommarvillan redan hade en ägare spelade ingen roll. Det var krig, staten kunde rekvirera och konfiskera bäst den ville.
Ägaren fick tjugofyra timmar på sig att utrymma huset.

* * *

Såvitt jag vet var Schwielochsjön inget för muftin.
Fjärran hemlandet, dömd till sysslös väntan (nazisterna hade överskattat hans behov av rofylld meditation) vantrivdes han redan från första stund.
Klimatet var vidrigt. Spreewald, det stora och träskliknande sjösystemet, låg bara någon mil bort. Luften var klibbig och fuktig samtidigt; sikten över sjön begränsades av dansande vita dimmor; och kväll efter kväll steg en myriad av myggor ur kärren.
Och så var det göken.
I Jerusalem hade han hört böneutroparen kalla från minareterna.
Genom en spöklik metamorfos hade denne nu ersatts av en fågel, vars rop, hest och gäckande, väckte muftin i gryningen och varje gång efterlämnade en känsla av att ha drömt om döden.
Saken blev inte bättre då en jovialisk vaktmästare, via tolk, berättade att göken i folkmun kallades der Geistervogel, spökfågeln.
Upplysningen kompletterades med att den som hörde ropen utifrån torvmossen enligt folktron snart skulle kallas hem av dödsängeln.
Redan senhösten 1941 packade Huseini sina väskor och flydde till Frankrike.
Den vackra villan ute på den vassbevuxna udden stod ändå tom.
Staten hade inte en tanke på att återlämna den till den ursprunglige ägaren.

* * *

Han som bott där kan vi kalla W.H.
Han var min farmors kusin.
Han hade en liten textilfabrik i Cottbus, någon mil väster om den nuvarande polska gränsen.
Affärerna gick hyfsat, varken mer eller mindre. Tills det plöstligt, utan minsta förvarning, damp ned en rekordstor beställning på tältdukar.
Den var i augusti 1939 och den första ordern följdes snart av ytterligare en och därefter rullade det på.
I den gamla tegelfabriken arbetade snart dussintals sömmerskor, nattskift fick införas, och de föråldrade maskinerna byttes ut mot högmodern utrustning.

Fem och ett halvt år senare, i april 1945, insåg han vad han hade gjort. Producerat tältdukar. Men åt vem? Och hur hade de använts, och på vilka breddgrader?
Röda armén ryckte oupphörligen närmare och han tänkte: det finns nog bara två alternativ. Antingen Sibirien. Eller arkebusering direkt.

Samma kväll som de ryska trupperna korsade floden Spree kallade han in sina båda söner på kontoret.
Då hade maskinerna för länge sen tystnat, arbetarna höll sig gömda i källaren, och i den ovana tystnaden läste han varsin Bibelvers för pojkarna.
Sen tog han fram pistolen och tryckte av.

* * *

I min familj var det länge tabu att minnas honom.
Ur familjealbumen var alla foton omsorgsfullt utrensade.
Allt som återstod var en bild av ett gäng lekande pojkar framför en sandborg.
Östersjökusten, förmodligen sommaren 1940.
Och misstanken att de båda yngsta på bilden förmodligen var H:s söner.

Efterhand som jag blev äldre förstod jag att H. ändå var närvarande.
Åtminstone i form av mystisk korrespondens med myndigheterna i DDR.
Det fanns ju ett arv. Fabriken (som nu omvandlats till socialistiskt postkontor), ytterligare ett bostadshus i Cottbus, villan vid sjön.
Den senare, som alltså först konfiskerats av nazisterna, hade 1949 rekvirerats som sommarhem för DDR:s fackföreningspampar.
De östtyska myndigheterna skickade obduktionsprotokoll och maskinskrivna utlåtanden.
Mellan raderna stod alltid samma sak: att fika efter arvet betydde att man samtyckte till H:s handlingar.

Sedan föll muren; i det enade Tyskland fortsatte fabriken att fungera som postkontor; min far dog och jag intog hans plats bland pretendenterna på arvet.
Nu är villan såld och blodspengarna (en synnerligen blygsam summa, eftersom min skärv var 1/64-del av det sammanlagda beloppet) insatta på kontot.
Så värst trevligt känns det inte.

Kommentar. Det här är historien som den traderats i min familj. Jag har som sagt inte läst Bermans bok. Vad gäller muftins besök kan nyare forskning ha upptäckt omständigheter som jag inte känner till och som kanske kastar ljus över det som är dunkelt i min framställning.

Detta inlägg publicerades i Tyskland och märktes , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Stormuftins besök

  1. bodil Z skriver:

    Mycket intressant, hemskt, gripande, oroande – otaffligt berättat. Ändå måste jag nog läsa den en gång till för det här är mycket komplicerat, tysk historia genom ett hus. Uppbygglig? Vad är det som måste vara uppbyggligare här? I alla fall tycker jag att den är moraliskt på en högre nivå än Erpenbecks ”Heimsuchung”, som ju faktiskt fjäskar lite med den ena diktaturen.

    Jag har en familjehistoria (eller två) som liknar denna lite, men egentligen bara eller i alla fall främst den senare delen. Den handlar om ett bageri i Buckow (Märkische Schweiz), men jag orkar inte knåpa ihop en berättelse om detta nu.

    • JC Brandt skriver:

      Kanske liknar alla tyska familjehistorier varandra en smula. ”Heimsuchung” har jag inte läst. Kanske ett misstag, men det finns någonting hos Erpenbeck som jag är skeptisk till. För mycket litteratur? Man merkt die Absicht und…? I Buckow däremot har jag varit några gånger, till och med på museet över cigarrökaren med skinnjacka. En vacker trakt. Och Swielochsjön är nästan nästgårds.

  2. bodil Z skriver:

    I alla fall familjehistorierna från de östligare delarna, där man haft både den ena och den andra diktaturen och dessutom till sist hamnat inom ett annat lands gränser.

    Schermützelsee är fin och Schlossberg. Däremot har jag inte besökt det där museet, bara strukit förbi.

    Märkische Schweiz är vackert, ja.

  3. bodil Z skriver:

    Dessutom IBLAND till sist, menar jag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s