”Vem vill du vara?”

I Uwe Tellkamps roman Tornet, som kommer på svenska om några veckor, ägnas många kapitel åt svårigheterna att få böcker utgivna i 80-talets DDR. Vi får följa en (regimkritisk) förlagsredaktör under förhandlingarna med censorer och kulturella politruker. Särskilt i de bästa manuskripten är det många passager som måste omarbetas, strykas ned eller lyftas bort; ibland får boken ändå inte ges ut.

När kalla kriget var över marscherade en ny makthavare in på den litterära arenan. DN:s ”Boklördag” ägnar i dag ett stjärnögt uppslag åt att glorifiera så kallade litterära agenter. Dessa säljstrateger administrerar ”svenskvågen” utomlands, exporterar ”glödheta författare” och tar även hand om ”rättighetsfrågor som rör utställningar, merchandise och medier”. Precis som sina stalinistiska föregångare förväntar de sig beröm (eller snarare beundran) för att de inte bara protegerar det mest närliggande (deckare) utan också har ”litterära författare” i portföljen. Eller som det heter i DN:s andäktiga referat:

En skönlitterär roman generar givetvis inte lika mycket pengar, men som en professionell aktiesparare lägger agenten inte alla ägg i samma korg.

Visst är det beundransvärt? Och ansvarsfullt? Detta långsiktiga perspektiv, denna blick som inte endast ser samtiden utan också tycks skåda in i konjunkturer som ännu inte tagit gestalt?

Det bästa i artikeln är dock det här stycket. Den intervjuade agenten säger:

Som fri agent fungerar man mera som en manager. Författare har blivit kändisar, en del till och med stjärnor. Så var det inte förut, läsaren visste inte hur exempelvis Torgny Lindgren såg ut. Numera frågar vi dem vi representerar saker som ”Vem vill du vara?”, ”Hur vill du bli representerad?”

Vem vill du vara? Du vet inte? Du trodde att det räckte att foga samman bokstäver och ord till svarta mönster på det vita pappret?

Kommentar. Fladdermusen är målad av österrikaren Franz Sedlacek, ”Lied in der Dämmerung” (Skymningsvisa). Och vad en ”professionell aktiesparare” är vet förmodligen bara DN; vi andra trodde nog att de återkommande finanskriserna hänger samman med att de ”professionella” inte sparar utan tvärtom säljer och säljer, även värdepapper (och valutor) som de aldrig ägt, så kallad naked short selling. Men det är en annan historia.

Detta inlägg publicerades i Litteratur, Sverige, Zeitgeist och märktes , . Bokmärk permalänken.

13 kommentarer till ”Vem vill du vara?”

  1. Thomas Nydahl skriver:

    Tack, fin text. Här sätter du fingret på ämnet igen: litteraturen som något att ”konsumera”, eller boken som ”livsstil” – allt går ju att sälja. Och om man börjar med frågan ”Vem vill du vara?” har man lagt grunden för hela den produkt som består av 1 människa, 1 livsstil, 1 produkt och kanske, kanske 1 bok. Själv vill jag vara den jag är och därför når mina böcker en läsekrets runt tusen människor. Det ”generar givetvis inte lika mycket pengar” men är ett tillstånd att känna sig lycklig över. Inget horande, framför spegeln eller i tv-soffan, utan ett liv och ett skrivande som vuxit fram av nödvändighet. Pengar? Nej, liv och litteratur!

    • JC Brandt skriver:

      Thomas, medan du kommenterade här gjorde jag detsamma hos dig. 9 april hade jag inte en tanke på, särskilt som jag här och nu är upptagen med en text som inte är färdig. Men det är ett viktigt datum att påminna om.
      Helt förstår man ju inte vem frågan ”Vem vill du vara?” riktar sig till. Jag trodde att de författare som lanseras idag ges ut just därför att de redan har en entydig icke-litterär identitet. Thomas Bodström, diverse tv-kockar och såpastjärnor. Motsägelsefullt, minst sagt.
      Horace Engdahl skriver någonstans att böckerna är allt det som ”står i vägen” och skymmer sikten – när allt marknaden vill är att rikta uppmärksamheten mot författarens person.
      Tusen riktiga läsare är mera värt än alla dessa säljstrategier tillsammans.

  2. Thomas Nydahl skriver:

    Tack för ditt svar. Vid omläsningen fäster jag mig vid denna lustiga mening: ”läsaren visste inte hur exempelvis Torgny Lindgren såg ut.” Egentligen sammanfattar den situationen väldigt bra. Utseendet – förpackningen av den vara som ska säljas – är det viktigaste. Skulle vi ha läst Montaigne eller Camus om de inte sett ut som män ska göra? Skulle Torgny Lindgren rentav haft färre läsare? Jag häpnar över hur resonemangen ser ut. När jag för ganska exakt ett år sedan lämnade allt tidningsskrivande och inte minst tackade och tog farväl av kultursidorna var attityden avgörande för mig. Den lokaltidning jag skrev i de sista åren hörde av sig och ville göra hemma-hos-reportage när min senaste bok utkom. När jag tackade nej och påminde om mitt avhopp sa redaktören i telefon: ”Vilken märklig människa du är, tackar nej till publicitet.” Jag tror att fler borde tacka nej. Kulturkritiken börjar alltmer likna veckotidningsreportaget. Det har gått fort men idag reagerar ingen över morgontidningarnas färgbilder och varumärkespublicistik. Horace Engdahls ord borde vara uppfordrande för var och en som tror att litteraturen är viktigare än senaste säsongens mode.

    • JC Brandt skriver:

      Hur Homeros såg ut vet vi inte heller. Ändå fortsätter folk att läsa och Shakespeare spelas, världen över, trots att det nog får anses bevisat att han sällan uppdaterade sitt konto på facebook.

      Jag tycker att en grävande journalist borde ta sig an fenomenet med veckotidningsreportage på kultursidorna och lanseringen av författare som Knausgård. Det man vill veta är ju om marknaden (förlagen) betalar för varumärkeskampanjerna? Men jag tvivlar på det, en tidning som DN gräver sin egen grav genom all denna gratisreklam. Hade man inte lanserat Knausgård på det sätt man gjort, så hade förlaget tvingats köpa annonsplats – och då hade tidningen kunnat använda de pengarna till högkvalitativ journalistik.

      Men förmodligen är det inte så enkelt; bakom kulisserna pågår ett spel vi inte förstår.

      (I Engdahlcitatet ovan ska det stå ”vägen”, inte väggen. Det är ändrat nu.)

  3. Gabrielle B skriver:

    Jag hör allt oftare, från författare som är vänner till mig, hur de dels (om de är kända) har en stressande deadline att möta, satt av förlaget, inte av den konstnärliga processens subjekt. Det andra är att legtörer/redaktörer blir alltmer klåfingriga; Du borde ha mer lite mer si, och du kunde ta ut det där helt, och kan du inte? Etc.
    IBLAND finns det förstås goda råd, men man undrar var de goda råden finns när popstjärnor och sportkillar fixar ur sig sina böcker. Enkelt = snabbt, snabbt= cash.

    Den säljande författaren (god eller glassig) får känna av förlagspiskan, lika väl som den mer svårsålda. Om än med olika resultat.

    Klart att Dickens och Balzac också gjorde slut på sina resurser genom att skriva ”för pengar”. Familj att försörja…etc.
    Till och med Leonard Cohen, i en intervju, sa helt öppet att han fick börja skriva som attan sent i livet, därför att han blivit blåst på en jäkla massa pengar (en härligt ”sparsam” agent?).

    Men det är alltid lika befriande att tänka på dem som inte ens kunde sälja sina själar: Och de är många. Vem hade velat köpa en bok av Baudelaire?
    (Bra text f.ö.)
    Den mörke mannen, med det sneda icke-leendet. Investera? Någon?

    • JC Brandt skriver:

      För några år sen fick jag se råmanus till en bok som skulle ”hårdlanseras”. Satsningen var så stor att förlaget köpt in en extern redaktör, känd som Sveriges skickligaste läsare, för att jobba med texten. Konkret bestod hans arbete i att var tjugonde sida skriva ”funkar” med trubbig blyertspenna ute i vänstra marginalen. Undantaget var när texten lyfte stilistiskt: när ett antal fina bilder följde på varandra (och man som läsare gnuggade händerna), då stod det ”kan kortas”, alternativt ”här blir det för snårigt”.
      För övrigt ansågs Stagnelius ej heller särskilt fotogenique.

  4. Ja, det är en märklig tid vi lever i. Det är ju underhållning de här människorna producerar, underhållning ungefär som Gröna Lund eller en actionfilm eller en resa till något ”autentiskt” någonstans, gränserna flyter.
    Det här är bokbranschen, en del av underhållningsindustrin, däremot inte litteraturen.

    Samtidigt finns redan tecken på att det kommer att hända något. Akademibokhandeln gick ju i bräschen för att nedmontera den fysiska bokhandeln, te och luktsuddisar och centralt styrda pallar.
    Och nu gör de om inte helt om så åtminstone halvt om. Det funkade inte. Själen var puts väck.
    Min gissning är att bokbranschen som helhet, det vill säga också förlagen, så småningom kommer att komma till en liknande insikt. Men jag vet inte hur den kommer att se ut mer än att den inte kommer att se ut som tidigare. Det är liksom ett bombat landskap där grödan måste få fäste igen…

  5. gunnarstrandberg skriver:

    Bra inlägg, bra diskussion!

    Apropå Gabrielles ekvation, brukar jag ibland undra om inte en av anledningarna till de senaste femton årens (ja, så länge är det nu) flodvåg av autofiktion (i brist på bättre term; alla vet nog vad jag menar) i den svenska litteraturen är att det går ganska snabbt att skriva ganska bra om det man känner extremt väl på samtliga plan, samtidigt som du smeker den skvallerhungriga samtiden medhårs genom att erbjuda en ”sann historia”, s.a.s. Cynikern kan såklart invända att det alltid varit såhär. Men det tror jag inte. Förhållandet är extremt. Det finns grader i helvetet som bekant. Just nu är en tid då viss moral och konventioner luckras upp, stöps om, och inte ännu ersatts med något nytt. En ganska nihilistisk tid, där, paradoxalt nog, ansvar har blivit ett fult ord som plockats upp av rasister. (Om något borde reclaimas, är det det moraliska ansvaret.)

    Tillbaka till autofiktionen. Har du viss talang är det en genré där balansen mellan kredd och cash blir optimal. Du kan få ut något hyfsat snabbt med hyfsad kvalité som kommer att sälja hyfsat. Att det är sant, så att säga, har varit, och är, det perfekta marknadsföringsbudskapet. Och debatten som följer: Hur sant var det (egentligen)? ökar bara intresset.

    Den moraliska aspekten vill jag inte ta upp alltför djupgående här. Den är alltför komplex, och svår att diskutera generellt. Ett ställningstagande kan jag dock göra, och det är att jag personligen anser att det är större och mer heligt att vara mänska än författare, och att mänskan har ett ansvar i sitt handlande gentemot andra.

    Det är lustigt, förresten, det där gamla rådet som säger att man ska skriva om det man känner till. Att skriva om det som man redan vet och känner till, ter sig för mig som ett tråkighetens fängelse! Är inte fiktion att utforska och upptäcka? Och ju mer man utforskar och upptäcker ju mer fiktivt blir det. Säkert är det inte så för alla, visserligen…

    Braskklapp: Jag inser naturligtvis att det är en glidande skala mellan autofiktion och fiktion, och att fiktionen ofrånkomligen, på något plan, bär vittnesmål om verkliga händelser och personer, men att skriva autofiktion är ett medvetet val; och det gör trots allt viss skillnad, anser jag.

  6. JC Brandt skriver:

    Karin,
    Akademibokhandeln är ett intressant exempel. Först på den råkapitalistiska tendensen att krympa utbudet (ju färre titlar desto bättre!) och sen den snöpliga reträtten från en alltför extrem position. Egentligen vill jag inte ha in ideologi i diskussionen, men jag tycker ändå att parallellerna till det dåvarande östblocket är uppenbara. Förenklat har vi ju (precis som i kalla krigets Polen eller DDR) två litterära kretslopp. Böcker som ges ut av de stora förlagen och som skrivs av nomenklaturan. Och så de böcker som cirkulerar ”vid sidan av”, nästan underjordiskt: småförlagens utgivning, översättningar från andra länder än Norge och USA/Storbritannien, lyrik…

    Gunnar,
    Tack för långt och passionerat inlägg! Jag är med på allt du skriver om autofiktionen. Sen tror jag att man kan diskutera ett helt liv kring det här: ”Att skriva om det som man redan vet och känner till, ter sig för mig som ett tråkighetens fängelse!” Så är det ju – om syftet med det skrivna bara är att bekräfta något som alla redan vet. Samtidigt finns det erfarenheter, även vardagliga, som aldrig riktigt kommit på pränt. Eftersom jag nyss jämförde med DDR – en av de finaste östtyska romanerna är Christoph Heins ”Den främmande vännen” (från 1982, finns på svenska). Det är, på sätt och vis, ingenting annat än absolut grå vardagsrealism. Ingenting händer. Men eftersom DDR-verkligheten aldrig förut hade skildrats så konkret, så helt utan försköning, blir resultatet ändå oerhört effektfullt.

  7. Thomas Nydahl skriver:

    Fint att du nämner Heins roman här. Det är en av mina favoriter som jag då och då återvänder till för att påminna mig själv om vad litteratur kan vara. Så sent som i januari skrev jag om den: http://nydahlsoccident.blogspot.com/2011/01/christoph-hein-den-frammande-vannen.html

  8. gunnarstrandberg skriver:

    Som läsare är jag någon helt annan; jag läser mer än gärna sk. vittneslitteratur och annan litteratur med syftet att redogöra för hur något var (tidsepok etc.). Tycker mycket om Kertész ex. Så det du skriver om Heins roman, Jens, om att det är absolut vardagsrealism, avskräcker mig inte; snarare tvärtom, det låter intressant.

    Nej, det är när jag ska skriva själv som det skulle kännas trist att endast skriva om mitt liv, eller händelser ur det. Jag gissar att det beror på att jag inte upplevt något så överväldigande att jag måste berätta om det, sprida ordet om just det, kosta vad det kosta vill. Om ämnet vore tillräckligt angeläget skulle jag kanske inte fokusera på aspekten att kunna leka och finna på. Mina ämnen och inre nödvändigheter är helt enkelt andra. På sätt och vis är jag glad över det, för annars vore det (nu överdriver jag något) svårt att vara skriftställare i Sverige…

  9. gunnarstrandberg skriver:

    Det är såklart mycket mer komplext än så… Och jag är inte alls säker på vissa av mina egna påståenden ovan.

    Ps. Är också osäker på om du tilltalas Jens eller Jens Christian? Ledsen om det blev fel.

    Ds.

  10. JC Brandt skriver:

    Thomas, tack för länken och den lysande texten om Christoph Hein. Jag minns också ”Panter”-serien som du skriver om, författare från när och fjärran, dansken Ole Sarvig, ryska och polska dissidenter, mängder av latinamerikanska författare. Vilket fönster ut mot den litterära världen…

    Gunnar, jag använder själv båda namnvarianterna! Och jag tror, som sagt, att det här med ”tråkighetens fängelse” kan man grubbla ett helt liv på – och varje morgon komma fram till en ny hållning. Det som är tråkigt i viss samtida sk ”autofiktion” är ju att läsaren passiviseras. Hos samtida hjältar som Knausgård & co finns ingenting mellan raderna, allt skrivs oss på näsan; det är som att vara sju år och sitta vattenkammad i skolbänken när flourtanten kommer på besök: man ska bara lyssna och nicka. Inte tänka själv och inte stämma av egna erfarenheter mot texten. Det är då det blir tråkigt och det är då man, som du skriver, längtar efter en fiktion som istället utforskar och upptäcker.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s