Retro: Budapest, november 2000

”LÁSZLO JÁVOR?” Hotellportieren såg plötsligt avvisande ut. ”Jag är
en stor musikälskare, sir. Om det funnits någon Lászlo Jávor hade
jag känt till honom. Men nej, jag hör namnet för första gången.”

Ute hade novemberdimman lagt sig som ett fuktigt grått spindelnät
över Budapests bakgator och jag kände en allt större modlöshet. Vem
man än frågade så skakade de bara på huvudet och förnekade all
kännedom om den gäckande pianisten.

Jag trodde inte på dessa minnesluckor. En mulen söndag år 1927 hade
Lászlo Jávor satt sig vid sin repade flygel och improviserat fram en
ballad som hette ”Szomorú Vasárnap”. Han hade först spelat den för
en handfull vänner och när dessa samfällt reste sig och gick sin
väg, utan ett ord, utan att vända sig om, visste han att han hade en
hit.

Så blev det också: inom kort spelades ”Szomorú Vasárnap” på vartenda
kafé. Men melodin var som ett gift. Alla som hörde de
hjärtskärande ackorden drabbades av samma symtom: en sällsam oro,
ett rastlöst vemod som drev dem att i timmar vandra i kvällsdiset
längs Donaus kajer.

För de riktigt känsliga lyssnarna – och de var många den regniga
hösten 1927 – kom all hjälp för sent. Iklädda söndagskostymen och
med texten till ”Szomorú Vasárnap” fasthäftad i hjärthöjd hade de
tagit konsekvenserna av musikens bottenlösa vemod och kastat sig i
floden.

Självmordsvågen gjorde Lászlo Jávor världsberömd och så
småningom hade Billie Holiday tagit sig an balladen, nu under titeln
”Cloudy Sunday”. Det var bara i Budapest den inte fick spelas, inte
ens omnämnas. Och just därför var den där totala kollektiva
glömskan inte trovärdig.

Kanske insåg portieren det, för efter några sekunders tvekan suckade
han och rafsade sedan ned ett namn och en adress på en lapp.

”Försök med Fészek”, sade han.

Fészek låg i de judiska kvarteren. Menyn bestod av gåslever i olika
variationer och i cigarröken svävade kristallkronorna som ett
stelnat fyrverkeri.

Jag vinkade på hovmästaren, vars fluga hade samma nyans som
natthimlen, och beställde in ett glas tokajer.

Vid bordet intill lämnade servitrisen över notan till ett gäng
turister.

”How do you like to pay, sir? Cash or with your card?” Mannen såg
på henne med rödsprängda ögon och väste: ”I ll pay with my ageing
body…”

”Pardon?”

”Do you take American Express?”

Sedan gjorde pianisten entré.

Han var ungefär 60 och av den gamla skolan. Inga bohemiska
attribut, bara de oklanderliga manschetterna och kring läpparna ett
drag av nitisk bokhållare.

Som väntat inledde han med ”Girl from Ipanema”. Fingrarna fladdrade
över tangenterna medan blicken sökte utröna publikens promillehalt.

I pausen gick jag fram och frågade efter ”Szomorú Vasárnap”.

Han nickade och sade att han alltid spelat den förr, före järnridåns
fall.

”Those were the days, my friend. Partimedlemmarna bleknade och
hotade med polisanmälan. För dem var melodin ett angrepp på hela
framtidstron. I dag är den bara en melodi, bland tusen andra.”

Turisterna hade raglat vidare och personalen höll på att duka av.
Jag drack ur tokajern och tänkte: smärtan förvandlas oupphörligen.
Först drabbar den direkt, någon hör en ballad i moll och längtar då
efter flodens botten; sen förvandlas den till en politisk
provokation; och sen, när de som skulle provoceras, är borta mister
den all betydelse.

I foajén hanns jag upp av pianisten. Andfådd nickade han mot
legoknektstyperna som kurtiserade tjejen i garderoben.

”Please understand. Det är en övergångstid. Vi har nya makthavare
nu. Maffiaklanen Neandertal delar upp staden mellan sig. Det måste
finnas en melodi som de också är allergiska mot. Jag har bara inte
hittat den ännu.”

(Ursprungligen publicerad i DN, 20 november 2000)

Detta inlägg publicerades i Resor, Zeitgeist och märktes , , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Retro: Budapest, november 2000

  1. Malou skriver:

    Det är en ren njutning att läsa din blogg igen!

    ”Hjärtskärande ackord”. Jag blev nyfiken på ”Szomorú Vasárnap” och fann den på Spotify. Det var något av det mest melankoliska jag hört. Och texten så sorglig.
    http://www.lyricsfreak.com/b/billie+holiday/gloomy+sunday_20017999.html

  2. JC Brandt skriver:

    Malou, tack för länken!
    Nu blev jag nyfiken på nytt och botaniserade bland gamla klipp.
    Deutsche Fassung (mit Ben Becker?) von 1999. Vorsicht, sehr skurril.

    Tidlöst vacker:

  3. Malou skriver:

    Tack för dina länkar, Jens Christian.
    De fick mig att söka efter fler versioner av sången .. och, du milde, har jag någonsin sett en sång misshandlas så som denna? En version som jag dock törs visa dig och som lite anknyter till det som står i din text, är denna:

    När jag lyssnade på den i Spotify, var det framför allt versionen av ”Janoz Szalay mit seiner Zigeuner-Kapelle” som tilltalade mig.
    Denna sång ska alltså ha haft liknande verkan som Goethes Werther? Jag tycker sången är vacker och mycket sorglig. Kärlek och död.

  4. bodil Z skriver:

    Mycket vackert och gripande (och märkligt) – både texten och det kommentarerna håller i sig.

  5. Bengt O. skriver:

    ”Gloomy Sunday” finns med åtminstone två olika textversioner (på engelska). I den som bl.a. Ella Fitzgerald sjunger börjar sista versen ”Dreaming, I was only dreaming…”, det skulle bli för hemskt annars.

    Melodin förekommer också i filmen ”Schindler’s List” dock inte under detta namn.

  6. JC Brandt skriver:

    Den unge Werthers lidanden, fast med happy end?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s