Måndagspromenad: e-bokens framtid

I dag hade jag ett möte på Riddarholmen. På något sätt hade jag felbedömt hur lång tid det skulle ta att gå dit och var framme alldeles för tidigt. Nu gjorde det ingenting, tvärtom. Solen sken och jag satte mig på en parkbänk med utsikt över fjärden. Det var vackert och outsägligt skitigt. Marken var täckt av fimpar, under bänken rullade några tomma ölburkar fram och tillbaka; i bakgrunden gormade två alkisar. Och så låg det papper överallt.
Kanske är det en yrkesskada men jag kunde inte låta bli att snegla på den största bunten. Det var ett kompendium på kanske femtio tättryckta sidor. En rapport om e-bokens framtid. Och den var på tyska – en rubrik löd Was sagen die Experten dazu? (Vad anser experterna.) Någon hade strukit under långa stycken med rödpenna och för säkerhets skull även fyllt marginalen med en svärm alerta utropstecken.
När jag jobbade på DN brukade frågan om e-bokens framtid rätt ofta dyka upp på så kallade planeringsmöten. Av de närvarande var det alltid bara jag som inte hade någon åsikt och jag minns fortfarande den bekymrade rynkan i mellanchefens panna. ”Du borde åtminstone sätta dig in i ämnet”. Även om den uppmaningen nu låg tio år tillbaka i tiden, började jag lydigt studera expertisens utlåtanden.
Tyvärr hann jag inte särskilt långt i texten förrän någon röt:
”Ge fan i våra papper!”
Det var de båda alkisarna. De hade raglat närmare och stod nu på varsin sida av bänken.
”Är det era papper?”
”Japp, och dom ska du ge fan i.”
Det var inte riktigt läge att fortsätta lektyren. I trappan upp mot kyrkan vände jag mig om. Gubbarna satt på bänken och blickade ut över vattnet. Den ene hade lagt en tung, beskyddande hand på det tyska kompendiet. Ingen skulle få ta det ifrån honom.