I dag hade jag ett möte på Riddarholmen. På något sätt hade jag felbedömt hur lång tid det skulle ta att gå dit och var framme alldeles för tidigt. Nu gjorde det ingenting, tvärtom. Solen sken och jag satte mig på en parkbänk med utsikt över fjärden. Det var vackert och outsägligt skitigt. Marken var täckt av fimpar, under bänken rullade några tomma ölburkar fram och tillbaka; i bakgrunden gormade två alkisar. Och så låg det papper överallt.
Kanske är det en yrkesskada men jag kunde inte låta bli att snegla på den största bunten. Det var ett kompendium på kanske femtio tättryckta sidor. En rapport om e-bokens framtid. Och den var på tyska – en rubrik löd Was sagen die Experten dazu? (Vad anser experterna.) Någon hade strukit under långa stycken med rödpenna och för säkerhets skull även fyllt marginalen med en svärm alerta utropstecken.
När jag jobbade på DN brukade frågan om e-bokens framtid rätt ofta dyka upp på så kallade planeringsmöten. Av de närvarande var det alltid bara jag som inte hade någon åsikt och jag minns fortfarande den bekymrade rynkan i mellanchefens panna. ”Du borde åtminstone sätta dig in i ämnet”. Även om den uppmaningen nu låg tio år tillbaka i tiden, började jag lydigt studera expertisens utlåtanden.
Tyvärr hann jag inte särskilt långt i texten förrän någon röt:
”Ge fan i våra papper!”
Det var de båda alkisarna. De hade raglat närmare och stod nu på varsin sida av bänken.
”Är det era papper?”
”Japp, och dom ska du ge fan i.”
Det var inte riktigt läge att fortsätta lektyren. I trappan upp mot kyrkan vände jag mig om. Gubbarna satt på bänken och blickade ut över vattnet. Den ene hade lagt en tung, beskyddande hand på det tyska kompendiet. Ingen skulle få ta det ifrån honom.
Aktuell översättning:
-
Senaste inläggen
Senaste kommentarer
- text5foto5 om Durs Grünbein: Åren på zoo
- Gabrielle Björnstrand om Marie-Hélène Lafon: Våra liv
- JC Brandt om Europa av i går
- gunnar491 om Europa av i går
- Ulf om Hjalmar Söderberg som litteraturkritiker
- JC Brandt om Hjalmar Söderberg som litteraturkritiker
- Ulf om Hjalmar Söderberg som litteraturkritiker
Arkiv
- februari 2019
- januari 2019
- december 2018
- november 2018
- oktober 2018
- september 2018
- augusti 2018
- juli 2018
- juni 2018
- april 2018
- mars 2018
- februari 2018
- januari 2018
- december 2017
- november 2017
- oktober 2017
- september 2017
- augusti 2017
- juli 2017
- juni 2017
- maj 2017
- april 2017
- mars 2017
- februari 2017
- januari 2017
- december 2016
- november 2016
- oktober 2016
- september 2016
- augusti 2016
- juli 2016
- juni 2016
- maj 2016
- april 2016
- mars 2016
- februari 2016
- januari 2016
- november 2015
- oktober 2015
- september 2015
- augusti 2015
- juli 2015
- juni 2015
- maj 2015
- april 2015
- mars 2015
- februari 2015
- december 2014
- november 2014
- december 2013
- november 2013
- oktober 2013
- september 2013
- juni 2013
- maj 2013
- september 2012
- februari 2012
- oktober 2011
- september 2011
- augusti 2011
- juli 2011
- juni 2011
- maj 2011
- april 2011
- mars 2011
- februari 2011
- januari 2011
- december 2010
- november 2010
- oktober 2010
- juli 2010
- juni 2010
- mars 2010
- december 2009
- november 2009
- juli 2009
- juni 2009
- mars 2009
- oktober 2008
- december 2006
- juni 2006
- oktober 2005
- april 2005
- december 2004
- november 2004
- oktober 2004
- mars 2004
- februari 2004
- juli 2003
- maj 2003
- mars 2003
- december 2002
- april 2002
- mars 2002
- februari 2002
- januari 2002
- november 2001
- juli 2001
- mars 2001
- november 2000
- oktober 2000
- augusti 2000
- juli 2000
- juni 2000
- april 2000
- februari 2000
- januari 2000
- april 1999
- mars 1999
- augusti 1998
- augusti 1997
- maj 1997
- mars 1997
- januari 1997
- oktober 1996
- juni 1996
- april 1996
- april 1993
- december 1992
Kategorier
Etiketter
- 90-tal
- 1945
- Andra världskriget
- Angela Merkel
- Antisemitism
- Arthur Schnitzler
- Bokmässan
- DDR
- Deckare
- Essaouira
- Exil
- Ferdinand von Schirach
- Frankrike
- Fransk litteratur
- Franz Kafka
- Första världskriget
- Gerhard Schröder
- Germanofobi
- Hans Fallada
- Herta Müller
- Johannes Paulus II
- Joseph Roth
- Judith Hermann
- Kalla kriget
- Katowice
- Kommunismus
- Leo Perutz
- Lilium bulbiferum
- Litteraturkritik
- Lund
- Marocko
- Marrakech
- Media
- Modiano
- Monarkin
- Murens fall
- Nationalism
- Nobelpris
- Nordamerikansk litteratur
- Olga Tokarczuk
- Paris
- Per Wästberg
- Polen
- Polsk litteratur
- Protestantism
- Roberto Bolaño
- Roslagen
- Rumänien
- skola
- Skåne
- Stalin
- Stockholm
- Svensk historia
- Svensk litteratur
- Svensk sommar
- Svensk syn på Tyskland
- Södermalm
- Thomas Mann
- Trädgårdar
- Tysk fotboll
- Tysk historia
- Tysk litteratur
- Tysk samtidspolitik
- Tyskspråkig litteratur
- Tågresor
- Ukraina
- Ungern
- Uppland
- Upproret i Arabvärlden
- USA
- War on Terror
- Weimar
- Wien
- Zbigniew Herbert
- Översättning
Meta
Kompendium som rumpvärmare, skulle jag tro. Knappast som kulturellt kapital – eller?
På något vis får jag en känsla av att denna händelse säger något om e-bokens framtid. Men jag kan inte komma på vad. I Svensk Bokhandel säger de att den nu visst ligger ungefär jäms med pocketarna i USA, och att vi ligger tre år eller vad det nu är efter USA. Fast jag fattar ärligt talat inte heller vad det har för betydelse. Med tanke på hur ofta våra (familjens) ipodar tappas bort, knycks och laddas ur för gott har jag ingen som helst lust att lägga hela mitt bibliotek i en liknande mojäng. Då blir det som en dator till? Och man måste ta back-uper innan man åker på semester?
Jag vill ha pappersböcker. Få men bra och vackra pappersböcker.
På något vis vill jag gärna få det till att e-boken inte har någon vidare framtid. Utom möjligen på tyska. På Riddarholmen.
Gabrielle,
Rumpvärmare? Kanske. Inte helt omöjligt. Men jag vill gärna tro att de här gubbarna, som jag kände sympati för, sitter där på sin bänk. Ljuset skiftar över vattnet, de tar en klunk öl. Efter en evighet säger den ene: ”Men vad tror du, egentligen? Har den nån framtid, e-boken?” Den andre funderar länge. Kanske bläddrar han bland de understrukna partierna. De har hursomhelst inte bråttom. De kan vänta tills e-boken snarare har ett förflutet.
Karin,
det var fint uttryckt. Så vill jag också tro: att det finns en framtid för ”få men bra och vackra pappersböcker.” Och att e-boken kommer att gå samma snöpliga öde till mötes som exempelvis el-tandborsten eller faxapparaten. Sen såg jag för ett tag sen ett reportage i Sydsvenskan om ”antikvariatsdöden” i Lund och Malmö. Allt fler anrika antikvariat bommar igen och det beror tydligen inte bara på höga hyror – utan också på att medelklassen har för få väggar hemma. Alltså, väggar tas bort inne i lägenheterna, kök och salong slås samman, hallen övergår omärkligt i något annat rum. Och plötsligt finns då inte längre någonstans att ställa bokhyllorna. Teorin behöver inte stämma; det var ändå intressant att flera av antikvariatsägarna med visst patos hänvisade till samtida inredningstrender.
Karin, jag håller med.
Det är något fint med att hålla en bok i handen också, även om det är en gammal syraluktande pocket. (Som den Klas Östergren jag hittade på Myrorna, men den var i sämsta laget, en sån man tar med sig till landet och låter ligga där, att läsas i friska luften).
Dessutom tror jag alla de där plasterna och biprodukterna som ingår i en industriell Ebok-framställning är omoderna inom kort.
Och, apropå inredningsmonstret; å ena sidan dessa nakna väggar, å andra sidan rika amerikanska uppkomlingar som köper läderband i parti och minut från europeiska auktionsfirmor, för att ladda upp sina väggar med, just, kulturellt kapital.
Jens, jag måste nog ge dig min bok den gordiska soffan. I den sitter två såna här typer i Lugnet en varm sommarnatt (om jag minns rätt), den ene är väl bokens hjälte, Örjan Snelling, den andre hans gamle polare Polanski, de diskuterar unviersalverktygets framtid, en sorts billigare variant av den schweiziska kniven, som de har för avsikt att äntligen tjäna pengar på. Breaket som någon av dem kallar det hela, den andre säger helt enkelt Braket. Om jag minns rätt.
I alla fall, de sitter där och har en flaska på kylning mellan pilarnas rötter och diskuterar Livet, typ.
Jag vet inte om Snelling har bytt namn än, eller om det kommer senare. Det är i vilket fall som helst början på slutet, men det är helt klart det lugnaste partiet i boken.
Jag skickar den i sommar.
Karin, det ser jag verkligen fram emot. Nu hoppas jag bara att det inte var de båda, Snelling och Polanski, som jag mötte i går. Men nej, så fort åldras väl ingen. Apropå att döda ting så ofta ska ha en ”framtid” (leda till Braket) – efter murens fall tubbades en del östtyskar att bli agenter för firmor som sålde inomhusfontäner. Alla skulle skaffa sig inomhusfontän och då gällde det att snabbt sno åt sig kunder och marknadsandelar. Det skrevs till och med en roman på temat.