Litteraturkritiken på bordell

På tyska betyder ”Puff” bordell.
Men på svenska, eller rättare: på mediasvenska, är en ”puff” den där lilla rutan (se ovan), något större än ett frimärke, som finns på tidningens framsida och som tipsar om särskilt värdefulla bidrag inne i tidningen.
Ibland händer det att även kultursidans recensioner blir puffar.

”Kajsa Ekis Ekman faller pladask”
”DN:s Jonas Thente knockas totalt”
”DN:s Ingela Lind hänförs av hans konst, som känns nytvättad”
”DN:s Martin Nyström förförs av ett violinspel som både fräser och sjunger”
”DN:s filmkritiker Kerstin Gezelius kapitulerar inför teveserien Mad men”
”DN:s Maria Schottenius sugs in i berättelsen om en utsatt familj”
”Malin Ullgren blir bergtagen av boken”

Ämnet för själva puffen är då alltid recensentens reaktion på det aktuella konstverket.
Och den ska, som synes, helst vara extatisk – annars blir det ingen puff.
Den enskilde kritikerns kapital är egentligen omdömet, förmågan att hålla huvudet kallt och så distinkt som möjligt bena ut vad som är kvalitet och vad som är kitsch. För att läsaren ska lita på kritikern krävs att hon eller han utstrålar en viss auktoritet. Det fascinerande är att tidningen, som en gång anställde kritikern just på grund av dennes analytiska omutlighet, i puffarna ideligen vill slå hål på auktoriteten och istället framställa sina skribenter som hänryckta tungomålstalare.
Inspirationen tycks komma från bönemöten i Knutby eller liknande församlingar. Man ska fram och vittna om något som är så underbart att det inte finns ord för det, utan den enda möjliga reaktionen är att ”falla pladask” alternativt ”knockas totalt”. Frikyrklig utlevelse korsas med ett slags pseudosexuell underkastelse, och allt blir en klibbig sörja.

Alla exempel ovan är autentiska och kan lätt verifieras via Retriever.

Detta inlägg publicerades i Litteratur, Sverige, Zeitgeist och märktes , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Litteraturkritiken på bordell

  1. Thomas Nydahl skriver:

    Just det, precis så här är det. Fast jag själv tror att inspirationen till kulturkritikens fall kommer från nöjessidorna. Inte som en smitta utan som en tidsanda alla vill anpassa sig till. Varje tidning med självaktning har snart ersatt kritiken med ett konsekvent och allenarådande poängsystem bestående av stjärnor, getingar eller plustecken.

  2. JC Brandt skriver:

    Ja, och det är också viktigt att påpeka att kritikerna själva i det här fallet är oskyldiga. Det tråkiga ur deras perspektiv är hur arbetsgivaren (tidningen) envetet kramar sönder recensionen för att få fram några ynka droppar superlativ… Men visst är det intressant att tidsandan i ena ögonblicket premierar en småborgerlig definition av ansvar (andäktiga reportage om skickliga PPM-placerare) – och i nästa sekund glorifierar hänförelsen, den villkorslösa kapitulationen (”knockas totalt”)?

  3. JC Brandt skriver:

    Först nu upptäcker jag att UNT börjat förse sina recensioner med ett slags sammanfattande miniatyromdömen. Kategorierna kallas ”Bäst” och ”Sämst”.
    Några exempel:

    ”Bäst: Att boken lyfter fram värdefrågorna.
    Sämst: Att den ställer de nyaste kulturyttringarna åt sidan.”
    (Om Ulf Peter Hallbergs & Carl-Hennings Wijkmarks ”Städernas svall”)

    ”BÄST: Att för en liten (eller ja, faktiskt ganska lång) stund återfå en tro på litteraturen med stort L.
    SÄMST: Insikten om hur lättpåverkad man faktiskt är. Och, såklart, att författarskapet redan är till ända.”
    (Om Roberto Bolaños ”Det okända universitetet”)

    ”BÄST: Det vackra, prosalyriska språket och modet att närma sig det banala.
    SÄMST: Otillgängligheten i romanens början.”
    (Om Eva Ströms ”Den flödande lyckan”)

    • JC Brandt skriver:

      Eget försök i genren:

      Bäst: Att boken handlar om typ mobbning och utanförskap.
      Sämst: Att den är skriven utifrån en insekts erfarenheter.
      (Om Kafkas Förvandlingen)

      Bäst: När han nitar hon den där tantan med yxan.
      Sämst: Att han åker dit. Kändes bara så snopet och onödigt.
      (Om Brott och straff)

      Bäst: Närheten till Sverige.
      Sämst: Svårt att hålla reda på vem som har ihjäl vem.
      (Om Hamlet)

      Bäst: Själva budskapet som är fräscht och tankeväckande.
      Sämst: Mycket i handlingen känns överdrivet och orimligt, som att hjälten typ går på vattnet.
      (Om Markusevangeliet)

      etc, etc.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s