Undre världen

Vilken oro i luften. I natt gick det inte att sova för att en ensam misantrop raglade genom vargtimmens gator och ylade något obegripligt. Det pågick i evigheter. Inga andra ljud hördes, bara detta sorgset monotona brölande. Och nu på morgonen: nya skrik. Efter ett tag hör jag att de är på skånska, vassaste proletärmalmöitiska. ”Är detta viktigt för daj? Va? Du vet ente? Jävla skit, säger jag bara. Jävla skit.”

Okej, tänker jag, det är ett flyttlass. SVT eller radion har upptäckt att andelen skåningar bland de anställda bara uppgår till 96,7 procent. Och då har man snabbt, kanske överilat, anställt en nyhetsuppläsare, handplockad bland Malmö FF:s huliganer. Och nu bråkar han, på telefon, med hustrun om någon blomkruka som gått sönder. ”Är detta viktigt för daj? Du vet ente?”

Men det fortsätter lite för länge. Och för maniskt. Alltid samma ord som upprepas i det oändliga. Jag inser att det nog ändå inte är P1 Nyhetsmorgon som rekryterat en skåning utan snarare det lokala a-laget.

Till sist tröttnade jag och kollade genom fönstret. Filminspelning. Det verkar handla om en uppgörelse i undre världen. Två gangsters, den ene skallig och rytande, den andre sprattlande i ett strupgrepp. Ironiskt nog har de posterat sig utanför pensionärshemmet mittemot vårt hus. Jag ser på en stund. Regissören är entusiastisk, men inte helt nöjd. ”Vi testar scenen en gång till. Nu med lite mer inlevelse.”

Jag funderar på om jag ska gå ut och upplysa dem om närheten till pensionärshemmet. Att det sen, när filmen går upp på biograferna, kan verka komiskt om den skallige skåningen är inkvarterad på ett pensionärshem. Men nej, de får upptäcka det själva. ”Är detta viktigt för daj?” Faktiskt inte det minsta.

Uppdatering (två timmar senare). Nu är filmteamet på lunch. När jag spejar ut över den tomma gatan, slår det mig att de nog valt pensionärshemmet för att porten ser lite sliten ut. (”Farlig förortskänsla”, kallas det förmodligen på fackspråk.) Dock är jag helt säker på att denna ruffiga patina är en följd av att oräkneliga pensionärer råkat stöta emot portgången med sina rullatorer, varpå tunna skikt av rappningen lossnat.

Detta inlägg publicerades i Dagboksblad, Sverige, Zeitgeist och märktes , , . Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Undre världen

  1. bodil Z skriver:

    Ursäkta om jag spammar lite väl mycket här just nu, men även detta fick det att ringa skrällande högt i mitt huvud: WO KÖNNEN WIR UNS TREEEFFEN? WO KÖNNEN WIR UNS TREEEFFEN? BEI DER LARA? etc etc etc (Svårt berusat nedkissat eller ölbegjutet telefonerande resesällskap på tåget hem till Zagreb från julfirande i Brno, fast den fulle steg tack och lov av i Graz) http://bodilzalesky.com/blog/2011/01/06/medresenarer/

  2. JC Brandt skriver:

    I de ögonblicken förvandlas man till antikosmopolit. Och förbannar sig själv för att man begriper vad som sägs. Andras mobilsamtal är bara njutbara långt borta på platser där man inte förstår ens en stavelse av dravlet. Å andra sidan ser jag allt oftare riktigt små barn som härmar telefonhojtande vuxna. Ofta blir det väldigt exakt. En gång hörde jag till och med en flicka säga till sin kompis. ”När du ska vara en vuxen som pratar i telefon, då måste du säga: Vart är du?”. Den andre flickan invände: ”Men det är ju fel.” Och den första: ”Jo, fast så säger såna typer.”

  3. Det värsta är nog inte bråket. Det värsta är filmerna de producerar på det där enkla viset. Såg en av dem av ”misstag” häromdagen. Där hade det behövts mer inlevelse. Filmen hette ”Gangster” och var den värsta kalkonfilmer jag sett.
    Om Filminstitutet gett den stöd letade jag förgäves efter på webben – tänkande mig in i rollen som arg skattebetalare (Ha!) – men hittade inget bevis för sådan kollaboration.
    Men Persbrandt och Bergqvist lånade ut sig för pengar som vanligt. Samt några Stureplansbrudar i ”tjänst”. Filmen får mitt idiotpris, alla klasser, alla tider. Utbuad.
    Annars var helgen lugn.

  4. bodil Z skriver:

    Jag minns italienska mammoni (i trettioårsåldern eller äldre – eller yngre) när mobilen var ny. Det gick där på gatan och ropade – så att alla kunde höra – mamma, mamma, vad blir det för mat idag?

  5. JC Brandt skriver:

    Gabrielle, den låter inget vidare – den där kalkonen. Jag går så lite på bio, så det är mest inspelningsorterna jag förtörnas över. Att de alltid är identiska. Är det inte Mariaberget, så är det S:t Paulsgatan. Eller Bysis. Eller Stureplan. Ibland blir det gruff med lokalbefolkningen som är trötta på att snubbla fram över alla sladdar. Då är det alltid nån i teamet som stegar fram och säger: ”Men ere inte störtskönt att nån sätter typ just exakt den här gatstumpen på kartan. Va? Haru tänkt på det?”

    Bodil, jag läste om mannen som (till sist) klev av i Graz! Fantastisk skildring. Man kom nästan lite för nära. Welch eine Persönlichkeit. Då är kanske de utsvultna italienskorna ändå att föredra?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s